Angående de som rövade bort Jaycee Lee Dugard i USA skriver Kerstin Nilsson i Aftonbladet och jämför med andra fall där barn rövats bort för att utnyttjas sexuellt och påpekar att förövarna ju inte alls behöver se ut som "monster":
"De skulle kunna vara vem som helst, någon du möter ibland i tvättstugan, i affären, på jobbet eller vid busshållplatsen.
Men det har varit lite väl många sådana här historier de senaste åren.
Och jag kan inte låta bli att undra:
Hur många fler unga kvinnor – och pojkar, även om det tycks vara ovanligare – hålls fångna?
Utan att någon ser.
Utan att någon anar oråd.
Och, kanske ännu värre – när dyker det första fallet upp i Sverige?
Finns det redan någon därute som vi inte ser, som vi inte hör?"
Den sista frågan är helt relevant i sammanhanget. Personligen känner jag mig tyvärr helt förvissad om att svaret på frågan är ja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man kalla det moralpanik? - Enid Blyton och SvD genom åren
Jag har roat mig, eller plågat mig, igenom vad Svenska Dagbladet skrivit om Enid Blyton från 1920-talet till nu. Det är en märklig läsning....
-
I dessa dagar läggs namnen på häktade personer snabbt ut på nätet. Först ut brukar vara rännstenssajten Flashback. Sedan följer andra efte...
-
Den nästan helt monolitiska debatten om styckmordet på Catrine da Costa har nu fått en motvikt. I två debattartiklar i tidningen Parabol. De...
-
Jag kan inte låta bli att kommentera de märkliga skriverierna om mig som nyss lagts ut på Monica Antonssons blogg. Inlägget är ganska så sn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar