Det vi vet om den nordiska religionen före kristendomen är i stort sett hämtat från skrifter som nedtecknats århundradena efter att de nordiska länderna kristnades. Det finns två problem med dessa skrifter. Dels vet vi inte hur de kan ha påverkats av just det faktum att Norden var kristnat, dels verkar de framförallt beskriva religionen hos de härskande grupperna under vikingatiden. Vikingatiden var en militariserad period, där krigförande eliter kom att i grunden förändra samhällsstrukturen i Norden, och detta hade tveklöst effekter på religionen.
Om vi jämför med den baltiska religionen under samma tidsperioder finns det där ett mycket större inslag av såväl kvinnliga gudar, som av gudomligheter kopplade till naturen och dess fruktsamhet. Den nordiska ”asatron” är på många sätt mansdominerad, krigisk och aristokratisk.
Men även inom den fornnordiska mytologins ramar finns det en antydan om något annat. Där får vi nämligen veta att det finns två grupper av gudar, asar och vaner. Asarna består bland annat av Oden, Tor, Tyr, Balder och Heimdall. Från vanerna finns endast tre gudanamn dokumenterade - Freja, Njord, och Frej. Men dessutom finns det andra gudar som inte direkt kan placeras i de två grupperna, framförallt de mäktiga nornorna, ödesgudinnorna Urd, Verdandi och Skuld, som håller dåtiden, nutiden och framtiden i sina händer.
Enligt myten skulle det någon gång i urtiden ha förekommit ett krig mellan asar och vaner. Enligt Snorre Sturlasson kan ordet ”asar” härledas från ”Asien”, där asagudarna en gång skulle ha kommit från. Även om detta måste ses som en ren folk-etymologi, är det ju en händelse som ser ut som en tanke, eftersom det stämmer överens med Gimbutas teori, som beskrivs nedan.
Medan asagudarna sågs som krigiska och aristokratiska, var vanerna kopplade till naturen och dess fruktsamhet. Av de tre gudarna som beskrivs som vaner är en kvinnlig – Freja – och två manliga, Frej och Njord. Men å andra sidan är etymologerna överens om att Njord är en utveckling av namnet Nerthus, som var en kvinnlig gudomlighet som beskrevs av Tacitus nära tusen år tidigare.
Hos Tacitus ser det ut som om Nerthus hade en dominerande ställning i kulten. Det verkar alltså som om den kvinnliga Nerthus genom århundradena förvandlades till en manlig gud.
Vad står dessa två kategorier för? Religionshistoriker brukade en gång i tiden gärna förklara de två grupperna och berättelsen om kriget mellan dem, som folkminnen av ett erövrande, krigiskt folk som en gång hade besegrat urbefolkningen i Norden.
Teorin har kommit i vanrykte – men den stöds faktiskt av arkeologiskt material som visar att en krigisk, patriarkal kultur under årtusenden gradvis spred sig österifrån, just från Asien (närmare bestämt först från de sydryska stäpperna) och in i Europa. Marija Gimbutas (2001: 191) ansåg att vanerna var gudarna i det matrifokala ”Gamla Europa” medan asarna var de indoeuropeiska erövrarnas gudar. Gimbutas ansåg också att kulturen i ”Gamla Europa” var jämlik, fredlig och icke mansdominerad.
Bland vanerna var Freja en livgivare, som var kopplad till naturens fruktsamhet. Göken, som brukar ses som ett vårtecken, var kopplad till Freja, och ansågs helig. Hon vakade över barnafödslar, och var beskyddare av de unga. Hennes namn lär för övrigt senare ha givit upphov till ordet ”fru”.
Men hon hade också krigiska egenskaper. I krig ansågs hälften av de döda tillhöra Freja, den andra hälften tillhörde Oden. Dessa berättelser måste dock vara av relativt sent datum, efter att en militariserad situation uppkommit och strider blivit vardagsmat. Det berättas också att det var hon som lärde Oden magiska kunskaper.
I de fornnordiska gudasagorna ligger fokus betydlig mer på asar än på vaner. Men troligen har traditioner om vaner levt vidare i folktron, i tron på kvinnliga naturväsen, som skogsrån, sädesandar, och sjörån. H.R. Ellis Davidsson, bland andra, har påpekat hur det i Eddan finns antydningar om ett släktskap mellan vanerna och vad som senare skulle ses som folktroväsen.
De krigiska inslagen i den fornnordiska religionen kan förmodligen härledas från den stridsyxekultur, som spred sig från Europa till Norden redan under slutet av yngre stenåldern. De förstärktes troligen under perioden före och under vikingatiden, då samhället blev mer stratifierat och miltariserat.
Det är den aristokratiska krigarkastens manliga heroism man kommer att tänka på när man talar om fornnordisk religion. Men bakom den låg något annat – och mycket äldre - med mycket större tonvikt på naturens fruktsamhet, omvårdande och kärlek.
Litteratur
H.R. Ellis Davidson, Myths and Symbols in Pagan Europe : Early Scandinavian and Celtic religions, Manchester University Press, 1988
Miriam Robbins Dexter, Whence the Goddesses: A Source Book, Pergamon Press, 1990
Marija Gimbutas The Living Goddesses, University of California Press, 2001 (1999)
----------------------------------------------------------------------------------
Bilden nedan är konstnären J. Penroses tolkning av gudinnan Freja. Den är inte copyrightskyddad och är här hämtad från engelska Wikipedia.
Nedan: Oden av Otto Henrik Wallgren
1 kommentar:
Reflektera en aning över likheten med den "omvårdande" modersguddinan och den preoidipala modern. Visserligen fanns det med säkerhet en rad poitiva egenskapeer kopplade till exempelvis Nerthus, men hon/han krävde också tribut, liksom de flesta kända "modergudinnor" gjorde det. Tacitus berättar hur man offrade i träsk, såväl levande slavar som föremål. Läs vidaretips; Den danska arkeologen Fabech samt med fördel en gnutta enkel utvecklingspsykologi.
- Vilken frihet tror du vi hade haft om inte den manliga heroismen funnits? Om inte t.ex de modiga polska ledarna hade vågat stå upp mot den sovjetryska kommuismen. Eller om inga "Braveharts" eller vardagshjältar funnits. Det finns goda manliga dygder! Glöm inte det min vän!
Skicka en kommentar