I Kina bor kineserna

Nu har även Svenska Dagbladets kolumnist Ola Wong konstaterat vad alla borde veta vid det här laget: medan västekonomierna krisar går Kinas ”statskapitalistiska” (Wongs uttryck, inte mitt) ekonomi framåt.

Det gläder mig av två skäl. Det är dels en fin bekräftelse på vad socialister alltid hävdat, nämligen nödvändigheten av en planerad ekonomi.

Men det finns något annat också. För hundra år sedan var Kina plundrat och uppdelat och dominerat av västimperialismen. I Shanghai fanns det restauranger med anslag om att hundar och kineser inte hade tillträde – de var till för de främmade härskarna.

Inte ens det nationalistiska uppvaknandet i Kina kunde ändra på detta faktum. De så kallade nationalisterna blev marionetter åt USA och andra västmakter.

Det var först med den revolution 1949, som förde kommunistpartiet till makten, som Kina på nytt fick nationellt oberoende. Nu var Kina ånyo en makt att räkna med, som inte gick att trampa på. Och så har det förblivit.

Men hur man en gång såg på Kina kan kanske demonstreras av att barn i Sverige så sent som för 50 år sedan kunde höras sjunga på denna lilla sång:

”I Kina bor kineser med långa bamburör,
de fångar missionärer och steker dem i smör.
Och finns det inte smör, så steker de i flott.
Och finns det inte flott så äter de dem rått”.

Sådana sånger tror jag inte att några skolbarn sjunger om Kina av idag.