Barndomens rymdintresse

Den första världshändelse jag minns var Jurij Gagarins rymdfärd i april 1961. Jag var 6 år då, och kunde redan läsa.

Jag hade läst om rymdfärder i Allers tecknade serie ”Willy på äventyr”, och i en liknande serie i Hemmets Veckotidning, ”Tom Trick på äventyr i rymden”. Jag var fascinerad av rymdfärder, trodde kanske att om vi åkte ut i rymden skulle vi stöta på världar som var bättre än vår. Men jag visste ju att serierna inte var verkliga.

Så en dag blev det verkligt. En dag när jag kom till lekskolan, som det hette, var vår fröken eld och lågor. Hon hade tagit med sig flera tidningar, och vi fick titta på bilder av Gagarin och klippa ut dem.

Det var en väldigt optimistisk känsla. Jag målade så många bilder av raketer att vår lekskolefröken blev orolig efter några veckor. Hon tyckte att jag skulle måla mer normala målningar, med bilder ur vardagslivet.

På något sätt var jag också glad över att det var Sovjet som lyckades bäst.

Anledningen till det var nog att de vuxna verkade hålla på USA, och jag hade känslan av att om de vuxna tyckte något var sanningen troligen den motsatta.

Så de följande åren kunde jag glädja mig åt den ena efter den andra av de sovjetiska framgångarna, med någon sorts kulmen i februari 1966 när Sovjet lyckades med en (obemannad) mjuklandning på månen.

Jag blev nog ganska så besviken 1969, när USA blev först med en bemannad månfärd. Då hade jag ju dessutom fått mer rationella skäl att ogilla USA, med ett Vietnamkrig som var i full gång.

Dessutom hade mitt rymdintresse hunnit avta en hel del då, när jag var 14 år.