Att ge Reinfeldt segern på ett fat

Att arbetarrörelsens ledning utgör ett byråkratiskt skikt som lever på en mycket högre nivå än sina medlemmar och som för en borgerlig politik är en åsikt, eller insikt, som jag har haft sedan 1971.

Så girighet och andra uttryck för borgerliga värderingar hos dem förvånar mig inte alls. Men däremot har jag aldrig uppfattat dem som idioter, i avsaknad av det mest elementära taktiska sinne. Det är man tyvärr tvungen att göra nu.

Istället för att välja något diskret och taktiskt sätt att minimera effekterna av Wanja Lundby-Wedins skamlöst borgerliga beteende i diverse styrelser ägnar sig i stället SAP:s och LO:s ledningar åt att slita strupen av varandra. LO-distriktens ledningar är oerhört sura över att Mona Sahlin tyckte att Lundby-Wedin borde avgå, och hämnas nu med att säga att vad LO gör ska SAP skita i.

Begrepp som ”arbetarrörelsens enhet” eller ”arbetarrörelsens två grenar” känns plötsligt väldigt avlägsna. Istället har vi hundslagsmål mellan personer som inte verkar inse vad medlemmarna och väljarna förväntar sig av dem.

Det är inte bara en dumhet, det är ett brott. Arbetarrörelsens ledning hjälper nu Reinfeldt och hans kumpaner till något som de aldrig skulle ha klarat på egen hand. Att vinna valet 2010.

Jag brukar till och från besöka Lottas blogg Min fåtölj. Längst uppe på den finns ett litet urverk som räknar dagar, timmar, minuter och sekunder, på ”Reinfeldts uppsägningstid”. Det har alltid varit lite lugnande att se på den. Hur dystert det än är blir vi i alla fall av med en otäck borgerlig regering 2010.

Nu kanske det inte blir så i alla fall. Och i så fall ligger ansvaret helt och hållet hos LO:s och SAP: s ledningar som riskerar att schabbla bort chansen till den största valsegern i historien.