Idag lämnade jag tillbaka en bok jag lånade för kanske fyra år sedan. Eller rättare sagt, jag lämnade tillbaka en annan bok, och behöll den jag lånade.
Mer exakt. Jag hade lånat Gunnar Granbergs ”Skogsrået i yngre nordisk folktradition” från 1935 och lyckats misshandla den alla år jag haft den i min väska och så. Så pass mycket att jag antog att universitetsbiblioteket inte skulle godta det skick exemplaret var i. Nu hade boken blivit inkrävd, och då upptäckte jag till min glädje att den fanns på ett antikvariat. Så det kostade mig bara 225 kronor istället för de 600 eller 900 jag hade väntat att få betala. Dessutom får jag ju behålla den misshandlade boken, som är mycket sönderfallande, men som går att läsa.
Det löser också ett annat problem. Under många år har jag skrivit om skogsrån på min för tillfället avstängda hemsida, men aldrig vågat rekommendera boken av Gunnar Granberg. Varför? Jo, för då tänkte jag mig att någon skulle få för sig att låna den på Stockholms universitetsbibliotek och då skulle jag få betala en massa pengar…
Nu är det fritt fram att berömma den, med andra ord. Och då vill jag säga: skogsrået kan glädja sig över att ha fått en så nyanserad och respektfull skildare av traditionerna om henne…
Gunnar Granberg var etnolog och foklorist. Han verkade i en tid när svenska folklorister stod under starkt inflytande av Carl Wilhelm von Sydow, som brukade avfärda folktrons väsen med ganska så billigt psykologiserande. Skogsrået var enligt von Sydow i större delen av Sverige inget annat än ett utryck för ensamma mäns erotiska fantasier. Utom i trakterna runt Dalarna, där de var ett uttryck för ensamma fäbodflickors önskan att få en kamrat…
Det låter som om jag karikerar, men det gör jag inte. Det var exakt det han sade. En överblick av hans åsikter, och hans angrepp på de religionshistoriker som inte trodde att han hade rätt, kan man läsa om i ”Folklore and Comparative Religion”, ett utmärkt häfte av Ulf Drobin.
Nåväl, Gunnar Granberg verkade inom en av von Sydow dominerad tradition, men lyckades här i hög grad bryta med detta synsätt. Han ger en mycket nyanserad bild av skogsråföreställningen, om råets olika funktioner, dess geografiska utbredning, om hur det skildrades olika i olika delar av Sverige. Boken – en avhandling i etnologi - är pedagogisk, lättläst, och underhållande, om man är lika fascinerad av skogsråföreställningen som jag.
Han inleder också med ett internationellt perspektiv, och jämför med liknande föreställningar i Tyskland, Frankrike, Ryssland, Finland, Polen, Serbien, Danmark och Norge.
Han avvisar som antytts att föreställningen om skogsrået skulle uppkommit som ett resultat av erotiska eller andra hallucinationer, och betonar att själva namnet rå betyder rådare, eller härskare. Alltså härskare över skogen.
Men samtidigt kan han inte helt slita sig från von Sydows schema. Så till exempel tror han att skogsrået var kvinnligt i Sverige därför att det var män som framförallt arbetade i skogen. Tillbaka till de erotiska fantasierna som förklaring alltså!
Det kan te sig ologiskt, men han verkar lösa det genom att antyda att skogsråföreställningen visserligen inte uppkommit genom erotiska fantasier, men att dess karaktär under de senaste århundradena påverkats av bland annat manliga kolares fantasiliv.
Att skogsrået i fäbodsområdet också var kvinnligt trots att det framförallt sågs av fäbodsflickor har han ingen bra förklaring på, lika lite som att det var manligt i Ryssland och Finland. Trots att även där, så vitt jag förstår, män arbetade i skogen mer än kvinnor.
För det andra saknar han en mer religionshistorisk syn. Det finns alltså inga jämförelser med berättelser om andeväsen knutna till naturen i de fornordiska skrifterna, eller om rådare i ett mer globalt perspektiv. Den som vill läsa om det senare kan istället få tag i Åke Hultkrantz utmärkta antologi ”The Supernatural Owners of Nature” från 1961. Den finns också på Stockholms universitetsbibliotek. Om det förra har Lotte Motz och Ellis Davidson skrivit utmärkta saker.
Men vem intresserar sig för skogsrån? Förmodligen inte många. Men det verkar bli fler. Nyhedniska rörelser, gudinnetro, och intressen för ”forn sed”, som somliga kallar det, är på uppgång. Och jag tycker i alla fall att det verkar trevligare att läsa om kvinnliga rådare över naturen, än att läsa om till exempel krigsguden Oden. För att nu inte tala om att dyrka…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar