Fantasies

Om det finns någon litterär period som fascinerar mig är det romantiken. I England var ett återkommande tema under denna period en längtan tillbaka till folktrons värld, framförallt tron på ”fairies”. En stor del av den engelska intelligentian under 1800-talet var fylld av nostalgi för denna försvinnande världsbild. Nedanstående dikt av Letitia Landon är ett uttryck för denna längtan. Men lägg märke till slutet – hon tror inte på den världsbild som hon saknar. Den finns bara i drömmen…

Där skiljer hon sig från en del andra under perioden som gärna ville tro på en sanning i folktron. Så sent som i början av vårt sekel propagerade sir Arthur Conan Doyle för att fairies existerade.

Hur reaktionärt det än kan verka delar jag, som ni nog märkt, denna nostalgi, denna längtan efter en världsbild där naturen var fylld av övernaturliga väsen av olika slag. Och dikten är fin, tycker jag.

Fantasies, av Letitia Landon (1802-1838)

I
I’m weary, I’m weary, – this cold world of ours;
I will go dwell far, with fairies and flowers.
Farewell to the festal, the hall of the dance,
Where each step is a study, a falsehood each glance;
Where the vain are displaying, the vapid are yawning;
Where the beauty of night, the glory of dawning,
Are wasted, as Fashion, that tyrant, at will
Makes war on sweet nature, and exiles her still.

II
I’m weary, I’m weary, – I’m off with the wind:
Can I find a worse fate than the one left behind?
– Fair beings of moonlight, gay dwellers in air,
O show me your kingdom! O let me dwell there!
I see them, I see them! – how sweet it must be
To sleep in yon lily! – is there room in’t for me?
I have flung my clay fetters; and now I but wear
A shadowy seeming, a likeness of air.

III
Go harness my chariot, the leaf of an oak;
A butterfly stud, and a tendril my yoke.
Go swing me a hammock, the poles mignonette;
I’ll rock with its scent in the gossamer net.
Go fetch me a courser: yon reed is but slight,
Yet far is the distance ’twill bear me tonight.
I must have a throne, – ay, yon mushroom may stay,
It has sprung in a night, ’twill be gathered next day:
And fit is such throne for my brief fairy reign;
For alas! I’m but dreaming, and dreams are but vain.