Idag avslog JK kraven på skadestånd från de två kvinnor som utnyttjats som minderåriga i bordellhärvan. Jan Myrdal har en läsvärd kommentar till den saken i Aftonbladet/Kultur idag på http://www.aftonbladet.se/kultur/article1928495.ab - under rubriken "Oantastligt – och skamligt".
(Ja, i AB:s webbupplaga står det just nu något annat i rubriken, men detta stavfel saknas i pappersupplagan!)
onsdag 27 februari 2008
Haut de la Garenne
I SvD fanns igår en mycket otäck artikel som ändå är värd att läsa. Ett engelskt barnhem vid Jersey har visat sig vara en plats där organiserade sexuella sadistiska övergrepp har förekommit under decennier. När polisen börjat undersöka byggnaderna har de funnit ett barnlik, och tror att det kan finnas minst sex till.
De mest oerhörda interiörer har avslöjats. Barn mellan 11 och 15 år som försvann utan spår, ett isoleringsrum där det knappt gick att andas och fester på helgerna då vuxna valde ut barn att våldta. Dessutom visade det sig att en dömd barnvåldtäktsman fungerade som jultomte på Haut de la Garenne.
Barnhemmet lades ned 1986. Redan är 2000 sägs myndigheterna ha känt till övergreppen – men det mörkades. Redan 2003 hade skelettdelar hittats – men det avfärdades som djurben trots att barnskor hittades i närheten.
Är det någon som minns anklagelserna om systematiska övergrepp på vissa amerikanska förskolor på 1980-talet? Dessa fall kom snabbt att avfärdas som resultat av övernitiska terapeuters och förhörsledares "inplantering" av falska minnen, trots de medicinska bevisen på övergrepp. I många väsentliga drag är likheterna med var barn berättade då och vad som nu avslöjats på Haut de la Garenne kusligt likt.
Det talas i engelsk press om mörkläggning. Låt oss hoppas att den i detta fall är helt bruten, och att polisens undersökning blir så djupgående och grundlig som de utsatta (och i några fall mördade) barnen förtjänar!
De mest oerhörda interiörer har avslöjats. Barn mellan 11 och 15 år som försvann utan spår, ett isoleringsrum där det knappt gick att andas och fester på helgerna då vuxna valde ut barn att våldta. Dessutom visade det sig att en dömd barnvåldtäktsman fungerade som jultomte på Haut de la Garenne.
Barnhemmet lades ned 1986. Redan är 2000 sägs myndigheterna ha känt till övergreppen – men det mörkades. Redan 2003 hade skelettdelar hittats – men det avfärdades som djurben trots att barnskor hittades i närheten.
Är det någon som minns anklagelserna om systematiska övergrepp på vissa amerikanska förskolor på 1980-talet? Dessa fall kom snabbt att avfärdas som resultat av övernitiska terapeuters och förhörsledares "inplantering" av falska minnen, trots de medicinska bevisen på övergrepp. I många väsentliga drag är likheterna med var barn berättade då och vad som nu avslöjats på Haut de la Garenne kusligt likt.
Det talas i engelsk press om mörkläggning. Låt oss hoppas att den i detta fall är helt bruten, och att polisens undersökning blir så djupgående och grundlig som de utsatta (och i några fall mördade) barnen förtjänar!
tisdag 26 februari 2008
Tillägg till "Möte vid Västerbroplan"
Jag skrev denna berättelse den 12 april 2006 och lade ut den på min hemsida. Någon dag senare gick jag till den plats där mötet ägde rum, 36 år tidigare. En del var ändrat, men jag mindes mycket klart var jag och bilen hade stått.
Jag gick försiktigt fram mot det ställe där bilen stått, och, med stor vånda, gick jag ut på gatan och ställde mig exakt på det ställe där bilen stod vid detta möte våren 1970.
Jag står ute på gatan, tiden verkar försvinna, jag är 15 år på nytt och inom mig skriker jag högre, högre, HÖGRE: "TA MIG MED, TA MIG MED, TA MIG MED"!
Jag gick försiktigt fram mot det ställe där bilen stått, och, med stor vånda, gick jag ut på gatan och ställde mig exakt på det ställe där bilen stod vid detta möte våren 1970.
Jag står ute på gatan, tiden verkar försvinna, jag är 15 år på nytt och inom mig skriker jag högre, högre, HÖGRE: "TA MIG MED, TA MIG MED, TA MIG MED"!
Möte vid Västerbroplan
Det händer ibland att en händelse, som för en utomstående kan verka obetydlig, får en stor betydelse för en själv. Detta hände mig en kväll i slutet av april 1970. Jag var 15 år.
Jag var ute på stan. Mera bestämt var jag ute och saboterade tobaksreklam. På den tiden var offentlig tobaksreklam tillåten, och en stor del av reklamen vid busshållplatser och andra offentliga platser var just tobaksreklam. Och några månader tidigare hade jag kommit på att jag ansåg att det var upprörande att tobaksindustrin hade rätt att göra reklam för bevisligen dödliga produkter.
Följaktligen köpte jag en tuschpenna och gick ut på kvällarna och förstörde och målade över tobaksreklamen. Jag målade nästan alltid en bild av en dödskalle på reklamaffischerna men dessutom skrev jag som jag tyckte fyndiga vitsar och ändrade texten. Så till exempel ändrade jag ”Jag har också gått över till Prince” till ”Jag har också gått över till cancer”. Speciellt kul var affischerna för cigarettmärket Minden, för där hade jag kommit på den fyndiga slogan ”Snabbt som vinden dödar Minden”.
Den här kvällen hade jag gjort min runda och var på väg hem. Jag var vid Västerbroplan och hade inte långt kvar till det hus vid Fyrverkarbacken där jag bodde. Då lade jag märke till en bil där det satt en kvinna och en man.
Plötsligt gick kvinnan ut ur bilen. Jag vet inte hur gammal hon var, hon kan ha varit allt mellan 25 och 45. Men vad jag minns var att hennes ansikte var oerhört vänligt, men samtidigt på något sätt härjat. Och till min stora förvåning började hon prata med mig. Hon frågade vem jag var och vart jag skulle. Jag sa att jag skulle hem. Då sa hon att hon själv inte hade något hem. Jag minns inte vad jag svarade men jag minns vad jag tänkte. Jag tänkte att det hade ju jag egentligen inte, jag heller. Men jag minns som sagt inte om jag verkligen sa det till henne eller om det bara blev till en tanke.
Då öppnade mannen bildörren. Han verkade irriterad över att hon pratade med mig, och ville att hon skulle sätta sig i bilen så att de kunde köra. Hon satte sig ner, och de körde iväg.
Jag gick långsamt hemåt. Jag var både förvånad och lite rörd av att hon gått ut ur bilen för att prata med mig. Jag undrade över vem hon var. Jag hade känslan att även om hon såg härjad ut och inte hade något hem hade hon det nog bättre än jag. Jag fick känslan av att jag skulle vilja känna henne.
Än idag händer det att jag undrar vem hon var – och vad som hänt med henne sen dess. Men det lär jag ju aldrig få reda på. Om hon lever idag minns hon väl knappast denna händelse. Det måste ju varit som en mycket kort sekund i ett långt liv. För mig är det ett minne som kommer att finnas hos mig, och som jag till och från kommer att fundera över, så länge jag lever.
Jag var ute på stan. Mera bestämt var jag ute och saboterade tobaksreklam. På den tiden var offentlig tobaksreklam tillåten, och en stor del av reklamen vid busshållplatser och andra offentliga platser var just tobaksreklam. Och några månader tidigare hade jag kommit på att jag ansåg att det var upprörande att tobaksindustrin hade rätt att göra reklam för bevisligen dödliga produkter.
Följaktligen köpte jag en tuschpenna och gick ut på kvällarna och förstörde och målade över tobaksreklamen. Jag målade nästan alltid en bild av en dödskalle på reklamaffischerna men dessutom skrev jag som jag tyckte fyndiga vitsar och ändrade texten. Så till exempel ändrade jag ”Jag har också gått över till Prince” till ”Jag har också gått över till cancer”. Speciellt kul var affischerna för cigarettmärket Minden, för där hade jag kommit på den fyndiga slogan ”Snabbt som vinden dödar Minden”.
Den här kvällen hade jag gjort min runda och var på väg hem. Jag var vid Västerbroplan och hade inte långt kvar till det hus vid Fyrverkarbacken där jag bodde. Då lade jag märke till en bil där det satt en kvinna och en man.
Plötsligt gick kvinnan ut ur bilen. Jag vet inte hur gammal hon var, hon kan ha varit allt mellan 25 och 45. Men vad jag minns var att hennes ansikte var oerhört vänligt, men samtidigt på något sätt härjat. Och till min stora förvåning började hon prata med mig. Hon frågade vem jag var och vart jag skulle. Jag sa att jag skulle hem. Då sa hon att hon själv inte hade något hem. Jag minns inte vad jag svarade men jag minns vad jag tänkte. Jag tänkte att det hade ju jag egentligen inte, jag heller. Men jag minns som sagt inte om jag verkligen sa det till henne eller om det bara blev till en tanke.
Då öppnade mannen bildörren. Han verkade irriterad över att hon pratade med mig, och ville att hon skulle sätta sig i bilen så att de kunde köra. Hon satte sig ner, och de körde iväg.
Jag gick långsamt hemåt. Jag var både förvånad och lite rörd av att hon gått ut ur bilen för att prata med mig. Jag undrade över vem hon var. Jag hade känslan att även om hon såg härjad ut och inte hade något hem hade hon det nog bättre än jag. Jag fick känslan av att jag skulle vilja känna henne.
Än idag händer det att jag undrar vem hon var – och vad som hänt med henne sen dess. Men det lär jag ju aldrig få reda på. Om hon lever idag minns hon väl knappast denna händelse. Det måste ju varit som en mycket kort sekund i ett långt liv. För mig är det ett minne som kommer att finnas hos mig, och som jag till och från kommer att fundera över, så länge jag lever.
måndag 25 februari 2008
Känner mig "frisk" igen
Febern verkar ha gått över för den här gången, och den delvis ångestfyllda, men framförallt behagliga, feberdimman är borta. Jag borde bli glad men det blir jag inte. Jag börjar förstå vad som menas med "sekundär sjukdomsvinst"...
Den egendomliga feberdimman fungerade som ett skydd. En slöja att gömma sig bakom. Nu när den försvunnit känner jag mig oskyddad och naken.
Den egendomliga feberdimman fungerade som ett skydd. En slöja att gömma sig bakom. Nu när den försvunnit känner jag mig oskyddad och naken.
lördag 23 februari 2008
Äntligen fick jag det!
Jag inser nu, att jag faktiskt har influensa. Blir alldeles till mig. Jag har inte haft influensa en enda gång förut, åtminstone inte som vuxen. Så jag KAN få det! Känner mig riktigt lyrisk.
Under mer än ett dygn hade jag till och med 39 grader, vilket jag heller aldrig haft som vuxen. Jag har alltid varit besviken över mitt kusligt omänskliga immunförsvar, som inte tillåtit mig att få dela andra människors erfarenheter av exempelvis influensa. Och knappast ens förkylning.
Alla gånger jag haft feber de senaste 30 åren har den gått över inom mindre än ett och ett halvt dygn. Jag minns speciellt en gång, jag tror det var februari 1998, då jag var inbjuden för att hålla ett föredrag om satanism för en kyrklig ungdomsgrupp i, om jag minns rätt, Vantörs församling. Jag fick plötsligt 38, 5 i feber och kände mig helt omtöcknad, men eftersom jag skulle få nära 2000 kronor för föredraget, tog jag Alvedon och åkte dit i alla fall. Det var svinkallt ute, många minusgrader. Men jag åkte dit, höll föredraget, kom hem och på morgonen var febern över.
Inte så nu. Lätt fascinerad konstaterar jag att jag nästan hela den 21 februari låg närmast paralyserad i ett overkligt feberomtöcknat tillstånd.
Jag är faktiskt glad över att få bevisat att jag KAN få infektioner, feber som alla andra kan få. Det känns skönt. Och att ligga utslocknad och veta att jag kan ligga ner och krypa ihop helt legitimt och drömma konstiga drömmar nästan hela dagen är en upplevelse. Som jag inte skulle velat vara utan.
Under mer än ett dygn hade jag till och med 39 grader, vilket jag heller aldrig haft som vuxen. Jag har alltid varit besviken över mitt kusligt omänskliga immunförsvar, som inte tillåtit mig att få dela andra människors erfarenheter av exempelvis influensa. Och knappast ens förkylning.
Alla gånger jag haft feber de senaste 30 åren har den gått över inom mindre än ett och ett halvt dygn. Jag minns speciellt en gång, jag tror det var februari 1998, då jag var inbjuden för att hålla ett föredrag om satanism för en kyrklig ungdomsgrupp i, om jag minns rätt, Vantörs församling. Jag fick plötsligt 38, 5 i feber och kände mig helt omtöcknad, men eftersom jag skulle få nära 2000 kronor för föredraget, tog jag Alvedon och åkte dit i alla fall. Det var svinkallt ute, många minusgrader. Men jag åkte dit, höll föredraget, kom hem och på morgonen var febern över.
Inte så nu. Lätt fascinerad konstaterar jag att jag nästan hela den 21 februari låg närmast paralyserad i ett overkligt feberomtöcknat tillstånd.
Jag är faktiskt glad över att få bevisat att jag KAN få infektioner, feber som alla andra kan få. Det känns skönt. Och att ligga utslocknad och veta att jag kan ligga ner och krypa ihop helt legitimt och drömma konstiga drömmar nästan hela dagen är en upplevelse. Som jag inte skulle velat vara utan.
torsdag 21 februari 2008
Castros avgång
Det skrivs en massa smörja om Kuba i dessa dagar. Jag orkar inte skriva något själv, så jag hänvisar till denna utmärkta artikel på marxist.com
http://www.marxist.com/cuba/cuba-after-fidel-castro.htm
http://www.marxist.com/cuba/cuba-after-fidel-castro.htm
onsdag 20 februari 2008
Sjuk
Jag är sjuk, har 38,3 i feber. Konstigt, för jag brukar aldrig bli sjuk. Jag har inte haft en influensa i hela mitt liv, så vitt jag kan se, och förkyld blir jag en gång vart tionde eller på sin höjd vart femte år. Men nu har jag haft feber i sträck i över ett och ett halvt dygn, vilket nästan aldrig hänt mig sedan kanske 18-årsåldern.
Mysko. Och hostar hela natten, har köpt Bafucin idag, det lindrar lite.
Jag var dum nog att åka till Stockholm idag med 38 grader, men jag är inte van vid att vara sängliggande. Få se hur jag gör imorgon.
Mysko. Och hostar hela natten, har köpt Bafucin idag, det lindrar lite.
Jag var dum nog att åka till Stockholm idag med 38 grader, men jag är inte van vid att vara sängliggande. Få se hur jag gör imorgon.
söndag 17 februari 2008
Fantasies
Om det finns någon litterär period som fascinerar mig är det romantiken. I England var ett återkommande tema under denna period en längtan tillbaka till folktrons värld, framförallt tron på ”fairies”. En stor del av den engelska intelligentian under 1800-talet var fylld av nostalgi för denna försvinnande världsbild. Nedanstående dikt av Letitia Landon är ett uttryck för denna längtan. Men lägg märke till slutet – hon tror inte på den världsbild som hon saknar. Den finns bara i drömmen…
Där skiljer hon sig från en del andra under perioden som gärna ville tro på en sanning i folktron. Så sent som i början av vårt sekel propagerade sir Arthur Conan Doyle för att fairies existerade.
Hur reaktionärt det än kan verka delar jag, som ni nog märkt, denna nostalgi, denna längtan efter en världsbild där naturen var fylld av övernaturliga väsen av olika slag. Och dikten är fin, tycker jag.
Fantasies, av Letitia Landon (1802-1838)
I
I’m weary, I’m weary, – this cold world of ours;
I will go dwell far, with fairies and flowers.
Farewell to the festal, the hall of the dance,
Where each step is a study, a falsehood each glance;
Where the vain are displaying, the vapid are yawning;
Where the beauty of night, the glory of dawning,
Are wasted, as Fashion, that tyrant, at will
Makes war on sweet nature, and exiles her still.
II
I’m weary, I’m weary, – I’m off with the wind:
Can I find a worse fate than the one left behind?
– Fair beings of moonlight, gay dwellers in air,
O show me your kingdom! O let me dwell there!
I see them, I see them! – how sweet it must be
To sleep in yon lily! – is there room in’t for me?
I have flung my clay fetters; and now I but wear
A shadowy seeming, a likeness of air.
III
Go harness my chariot, the leaf of an oak;
A butterfly stud, and a tendril my yoke.
Go swing me a hammock, the poles mignonette;
I’ll rock with its scent in the gossamer net.
Go fetch me a courser: yon reed is but slight,
Yet far is the distance ’twill bear me tonight.
I must have a throne, – ay, yon mushroom may stay,
It has sprung in a night, ’twill be gathered next day:
And fit is such throne for my brief fairy reign;
For alas! I’m but dreaming, and dreams are but vain.
Där skiljer hon sig från en del andra under perioden som gärna ville tro på en sanning i folktron. Så sent som i början av vårt sekel propagerade sir Arthur Conan Doyle för att fairies existerade.
Hur reaktionärt det än kan verka delar jag, som ni nog märkt, denna nostalgi, denna längtan efter en världsbild där naturen var fylld av övernaturliga väsen av olika slag. Och dikten är fin, tycker jag.
Fantasies, av Letitia Landon (1802-1838)
I
I’m weary, I’m weary, – this cold world of ours;
I will go dwell far, with fairies and flowers.
Farewell to the festal, the hall of the dance,
Where each step is a study, a falsehood each glance;
Where the vain are displaying, the vapid are yawning;
Where the beauty of night, the glory of dawning,
Are wasted, as Fashion, that tyrant, at will
Makes war on sweet nature, and exiles her still.
II
I’m weary, I’m weary, – I’m off with the wind:
Can I find a worse fate than the one left behind?
– Fair beings of moonlight, gay dwellers in air,
O show me your kingdom! O let me dwell there!
I see them, I see them! – how sweet it must be
To sleep in yon lily! – is there room in’t for me?
I have flung my clay fetters; and now I but wear
A shadowy seeming, a likeness of air.
III
Go harness my chariot, the leaf of an oak;
A butterfly stud, and a tendril my yoke.
Go swing me a hammock, the poles mignonette;
I’ll rock with its scent in the gossamer net.
Go fetch me a courser: yon reed is but slight,
Yet far is the distance ’twill bear me tonight.
I must have a throne, – ay, yon mushroom may stay,
It has sprung in a night, ’twill be gathered next day:
And fit is such throne for my brief fairy reign;
For alas! I’m but dreaming, and dreams are but vain.
lördag 16 februari 2008
En viktig bok
Titeln ovan är en underdrift.
Jag har just idag fått ett exemplar av Birgitta Allmos "Vem vågar tro på ett barn? Södertäljeflickan och verkligheten".
Den är på ungefär 450 sidor och det är framför allt en grundlig redogörelse för hur det juridiska systemet och media fungerade när de stod inför en flickas berättelse om grova sadistiska övergrepp. Syftet med boken är nu inte huvudsakligen att beskriva fallet i sig, utan att visa på principiella frågor om hur barn behandlas.
Jag blir alldeles överväldigad när jag har den i min hand. Det känns overkligt att en så grundlig, så seriös bok verkligen har getts ut om ett fall som gång på gång har förvrängts av media och proffstyckare.
För mig är det inte endast "en viktig bok" - det är en av de absolut viktigaste böcker om övergrepp mot barn som någonsin kommit ut i Sverige.
Beställ den från Tusculum förlag, www.tusculum.se eller från någon internetbokhandel, eller vänta till den finns i bokhandeln den 14 mars i år.
Jag har just idag fått ett exemplar av Birgitta Allmos "Vem vågar tro på ett barn? Södertäljeflickan och verkligheten".
Den är på ungefär 450 sidor och det är framför allt en grundlig redogörelse för hur det juridiska systemet och media fungerade när de stod inför en flickas berättelse om grova sadistiska övergrepp. Syftet med boken är nu inte huvudsakligen att beskriva fallet i sig, utan att visa på principiella frågor om hur barn behandlas.
Jag blir alldeles överväldigad när jag har den i min hand. Det känns overkligt att en så grundlig, så seriös bok verkligen har getts ut om ett fall som gång på gång har förvrängts av media och proffstyckare.
För mig är det inte endast "en viktig bok" - det är en av de absolut viktigaste böcker om övergrepp mot barn som någonsin kommit ut i Sverige.
Beställ den från Tusculum förlag, www.tusculum.se eller från någon internetbokhandel, eller vänta till den finns i bokhandeln den 14 mars i år.
onsdag 13 februari 2008
Beltran-rättegången
Några spridda reflektioner om den avslutade Beltran-rättegången.
Om utgången vill jag inte säga mycket, det har andra gjort så bra. Det finns två alternativ: antingen är Tito Beltran skyldig till övergrepp, eller också är han offer för en mycket komplicerad och förgrenad konspiration, där också barn deltar. Det sistnämnda verkar inte sannolikt, för att uttrycka mig försiktigt.
Sedan har Pelle Svensson hoppat upp som gubben i lådan. Det är anmärkningsvärt att inga större media i sammanhanget nämnde det faktum att den mannen skrev förordet till "Jordbävningen", en bok av Britta Sylvan. Det är en devot hyllning till sexsektledaren Hans Scheike, dömd för grova övergrepp mot barn. I förordet deltar Svensson i hyllningarna till den dömde sexualförbrytaren genom att bland annat hävda att om det fanns "en liten Scheike" i var man skulle kvinnorna bli mycket lyckligare. Han beskriver också Scheikes sexsekt i termer av "nakna och lyckliga barn" samt "vackra kvinno- och barnstjärtar".
Det är inte ens en "dold agenda", den är helt öppen.
Sedan är det inte bara förnekarna som säger dumheter. I Aftonbladet idag säger Madeleine Leijonhufvud i en intervju: "Det finns ingen anledning att tro att kvinnan glömt något. Traumatiska händelser minns man väl".
Nja, det gör man inte alltid. Många glömmer, eller tränger bort minnen, delvis eller ibland i sin helhet, under en längre eller kortare tid. Nu tror jag inte hon riktigt menade så som det verkar, men jag vill ändå kommentera det. Sådana påståenden kan användas mot andra utsatta, som inte minns lika väl.
Slutligen: de som bedrev hetsen mot Monica Dalhström-Lannes har åkt på en välförtjänt nit. Det här resultatet hade de nog inte väntat sig…
Om utgången vill jag inte säga mycket, det har andra gjort så bra. Det finns två alternativ: antingen är Tito Beltran skyldig till övergrepp, eller också är han offer för en mycket komplicerad och förgrenad konspiration, där också barn deltar. Det sistnämnda verkar inte sannolikt, för att uttrycka mig försiktigt.
Sedan har Pelle Svensson hoppat upp som gubben i lådan. Det är anmärkningsvärt att inga större media i sammanhanget nämnde det faktum att den mannen skrev förordet till "Jordbävningen", en bok av Britta Sylvan. Det är en devot hyllning till sexsektledaren Hans Scheike, dömd för grova övergrepp mot barn. I förordet deltar Svensson i hyllningarna till den dömde sexualförbrytaren genom att bland annat hävda att om det fanns "en liten Scheike" i var man skulle kvinnorna bli mycket lyckligare. Han beskriver också Scheikes sexsekt i termer av "nakna och lyckliga barn" samt "vackra kvinno- och barnstjärtar".
Det är inte ens en "dold agenda", den är helt öppen.
Sedan är det inte bara förnekarna som säger dumheter. I Aftonbladet idag säger Madeleine Leijonhufvud i en intervju: "Det finns ingen anledning att tro att kvinnan glömt något. Traumatiska händelser minns man väl".
Nja, det gör man inte alltid. Många glömmer, eller tränger bort minnen, delvis eller ibland i sin helhet, under en längre eller kortare tid. Nu tror jag inte hon riktigt menade så som det verkar, men jag vill ändå kommentera det. Sådana påståenden kan användas mot andra utsatta, som inte minns lika väl.
Slutligen: de som bedrev hetsen mot Monica Dalhström-Lannes har åkt på en välförtjänt nit. Det här resultatet hade de nog inte väntat sig…
lördag 9 februari 2008
Vem är egentligen häxjägare?
I vissa kretsar kallas arbetet för att få fast sexualförbrytare för en "häxjakt". Det är lite av orwellianskt nyspråk över detta. Ni vet Orwells bok "1984" där ett samhälle beskrevs där frihet sades vara slaveri, krig var fred osv.
Nu jämförs i förnekarnas retorik försöken att få fast förövare som begår konkreta fysiska övergrepp med berättelser om fattiga kvinnor som flyger på kvastar till imaginära platser. Eller tjuvmjölkar grannars kor med magi.
Det är kanske mer adekvat att jämföra de här kretsarnas egna kampanjer med häxjakter. Ta det inte bokstavligt nu, så vitt jag vet har ingen anklagat de som försvarar barns rättigheter för att flyga på kvastar. Och att tjuvmjölka grannars kor är ju inte så aktuellt idag, när alla vet att mjölk köper man i sin lokala konsumbutik.
Men i båda fallen är i alla fall hat mot kvinnor ett gemensamt element. Och i båda fall fantiserar man friskt.
Nu har några fått för sig att många människor minns en massa saker som är till nackdel för en våldtäktsanklagad så kallad kändis bara för att Monica Dahlström-Lannes ringt några samtal. Den magiska kraft som utgår från henne måste vara enorm. Några ord från henne och så förvänds synen (och hörseln) på de mest respektabla personer.
Det måste vara magi, eller hur? För människor brukar väl inte få upp nya minnen bara för att de får ett telefonsamtal? Eller brukar ni få det? Jag får det i alla fall inte, det kan jag garantera.
Men det beror kanske på att jag är häxa själv? Den som noga går igenom vad jag skrivit kan upptäcka att jag skrivit en hel del om skogsrån. Här ett litet tips till den nya tidens häxjägare: jag kanske själv är i allians med dessa väsen? Man kan aldrig så noga veta.
Allvarligt talat finns det dessbättre många som reagerar mot hetsen mot Monica Dahlström-Lannes. Två kloka bloggkommentarer återfinns på http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1651 och http://blogg.aftonbladet.se/15013/perma/724474 .
Nu jämförs i förnekarnas retorik försöken att få fast förövare som begår konkreta fysiska övergrepp med berättelser om fattiga kvinnor som flyger på kvastar till imaginära platser. Eller tjuvmjölkar grannars kor med magi.
Det är kanske mer adekvat att jämföra de här kretsarnas egna kampanjer med häxjakter. Ta det inte bokstavligt nu, så vitt jag vet har ingen anklagat de som försvarar barns rättigheter för att flyga på kvastar. Och att tjuvmjölka grannars kor är ju inte så aktuellt idag, när alla vet att mjölk köper man i sin lokala konsumbutik.
Men i båda fallen är i alla fall hat mot kvinnor ett gemensamt element. Och i båda fall fantiserar man friskt.
Nu har några fått för sig att många människor minns en massa saker som är till nackdel för en våldtäktsanklagad så kallad kändis bara för att Monica Dahlström-Lannes ringt några samtal. Den magiska kraft som utgår från henne måste vara enorm. Några ord från henne och så förvänds synen (och hörseln) på de mest respektabla personer.
Det måste vara magi, eller hur? För människor brukar väl inte få upp nya minnen bara för att de får ett telefonsamtal? Eller brukar ni få det? Jag får det i alla fall inte, det kan jag garantera.
Men det beror kanske på att jag är häxa själv? Den som noga går igenom vad jag skrivit kan upptäcka att jag skrivit en hel del om skogsrån. Här ett litet tips till den nya tidens häxjägare: jag kanske själv är i allians med dessa väsen? Man kan aldrig så noga veta.
Allvarligt talat finns det dessbättre många som reagerar mot hetsen mot Monica Dahlström-Lannes. Två kloka bloggkommentarer återfinns på http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1651 och http://blogg.aftonbladet.se/15013/perma/724474 .
måndag 4 februari 2008
Vad är Selimovic rädd för?
Jasenko Selimovic har nu bestämt att det ska sändas en pjäs om incest på radioteatern den 16 februari. Dock ej ”Under Skalet”. Om den ska få visas någonsin vill han inte svara på.
Nej, Selimovic är inte rädd för ”incest” som ämne. Men det har jag heller aldrig trott.
Han är rädd, så rädd, för att pjäsen ”Under Skalet” (som bygger på dokumentärt material) är skriven av Linnéa Lilja, som också skrivit boken ”Under Skalet”, som i sin tur handlar om organiserade sadistiska övergrepp (som ofta missvisande brukar kallas för ”rituella övergrepp”). Det är han rädd för. Att det är så har han flera gånger antytt själv.
Av anledningar som han bäst känner till själv fyller honom blotta tanken på att någonting som sänds i radioteatern ska ha en ens indirekt koppling till sådana övergrepp med fasa. Så stor fasa att han riskerar sitt anseende och sin anständighet genom att censurera, förhala, och bete sig som ett svin.
Den intressanta frågan är förstås då: vad är Selimovic EGENTLIGEN så rädd för?
Nej, Selimovic är inte rädd för ”incest” som ämne. Men det har jag heller aldrig trott.
Han är rädd, så rädd, för att pjäsen ”Under Skalet” (som bygger på dokumentärt material) är skriven av Linnéa Lilja, som också skrivit boken ”Under Skalet”, som i sin tur handlar om organiserade sadistiska övergrepp (som ofta missvisande brukar kallas för ”rituella övergrepp”). Det är han rädd för. Att det är så har han flera gånger antytt själv.
Av anledningar som han bäst känner till själv fyller honom blotta tanken på att någonting som sänds i radioteatern ska ha en ens indirekt koppling till sådana övergrepp med fasa. Så stor fasa att han riskerar sitt anseende och sin anständighet genom att censurera, förhala, och bete sig som ett svin.
Den intressanta frågan är förstås då: vad är Selimovic EGENTLIGEN så rädd för?
Kvinnofängelset - värt att sitta inne för?
/I dagarna är det nästan exakt sju år sedan den första omgången av Kvinnofängelset avslutades på TV4. Då startade genast en kampanj för att kanalen skulle visa de 692 avsnitten en gång till. Jag gick naturligtvis med i demonstrationen, och undertecknade uppropet. Några år senare skrev jag nedanstående artikel om kampanjen. TV4 gav som synes efter - och mellan hösten 2000 och hösten 2004 sändes serien på nytt. Men sen var det stopp - ett försök att få dem att visa den en tredje gång lyckades inte. Men nu har det gått ett antal år - och jag skulle gärna se den igen. Kan ingen få TV3 eller TV5 att ställa upp?/
Den 31 mars 2000 gick en demonstration till TV4-huset i Stockholm. Den var på sätt och vis helt unik - något liknande kan inte ha förekommit i Sverige tidigare. Dess syfte var att kräva att TV4 skulle visa dramaserien Kvinnofängelset i repris.
Det var ett krav som TV4 inte omedelbart ville tillgodose. De hade nämligen just avslutat serien, efter att ha sänt den i fem och ett halvt år, på nattetid, sammanlagt 692 avsnitt. Dessutom hade priset för sändningsrätten höjts, då serien blivit en kultserie i stora delar av världen. Men kampanjen för reprissändning var ihärdig, och från och med hösten 2000 sänder TV4 serien igen. Sändningstiderna är även nu på natten.
Jag var en av dem
Vad var det då som fick så många människor att engagera sig för att en dramaserie på 692 avsnitt skulle visas igen? Eftersom jag var en av dem som gick i demonstrationen och dessutom skrev på namnlistan för reprissändning på http://visa.kf.mer.nu/namnlista.shtml kan jag försöka ge åtminstone mitt eget svar på den frågan.
Kvinnofängelset kallas ibland för en "såpa" men det är missvisande. I motsats till de "såpor" som visar glamorösa miljöer från överklassen eller romantiska äventyr i övre medelklassen skildrar Kvinnofängelset livet hos en av de mest utstötta och förtrycka grupperna - fångarna på ett australiensiskt kvinnofängelse. Vi får följa deras kamp för att bibehålla värdighet, solidaritet och mänsklig värme i en nästan helt omöjlig miljö. Den solidaritet som finns hotas både från sadistiska vakter, fångar som vill utnyttja sina medfångar genom till exempel drogförsäljning, och maktlystna byråkrater och politiker som vill vinna röster genom att införa hårdare disciplin i fängelserna.
Ledaren Bea
Serien börjar när en ung kvinna, Karen Travers, som just dödat sin man efter år av misshandel och förnedring, blir intagen på kvinnofängelset i Wentworth. Där kommer hon in i en social miljö, där den ledande kvinnan bland fångarna, Bea Smith just ska skrivas ut. Hon hade varit den informella ledaren och många var oroliga för vad som skulle hända när hon försvann. Hon är dock snart tillbaka - hon dödar sin exman, som hon ser som ansvarig för att deras dotter knarkat ihjäl sig under den tid Bea var inlåst och inte haft en chans att kunna hjälpa henne.
Bea kommer sedan att upprätthålla sin ställning som "top dog" bland fångarna under större delen av serien. Det lyckas hon med inte genom att tyrannisera eller manipulera, utan genom sin känsla för solidaritet och rättvisa. Speciellt för hon, som ju fått se sin dotter dö av sitt missbruk, en hård kamp mot knarklangare i fängelset.
Liberalisering motarbetas
Under samma tid leds fängelset av fängelsedirektören Erica Davidsson, en ganska liberal chef med ambitioner att förbättra fångarnas villkor. Hon motarbetas hela tiden av höjdare på regeringsnivå och under, som vill strama upp och få hårdare tag, och av nitiska och/eller sadistiska fångvakter som också vill sätta fångarna på plats.
Under den första hälften av serien är den mest nitiska av fångvaktarna Vera Bennet, en perfektionist och moralist som kompenserar sitt dåliga självförtroende genom att klämma åt de intagna. När hon försvinner fylls hennes roll av den mer öppet psykopatiska karaktären Joan Ferguson, som sedan får rollen av de intagnas huvudfiende. Men de värsta fångvaktarna är ändå några av männen. De stannar aldrig särskilt länge, men hinner begå diverse illdåd innan de avslöjas. En av dem avslöjas till och med som seriemördare.
Den enda karaktär som är kvar hela serien är en kvinnlig fångvaktare, Meg Jackson, efter ett nytt äktenskap Meg Morris, som, förutom Bea, kanske är den allra mest sympatiska karaktären i serien. Hennes förre man blev inledningsvis dödad i ett fånguppror, men trots detta är hon hela tiden den vakt som mest konsekvent tar de intagnas parti.
Efter att över hälften av serien gått försvinner Bea, och ersätts efter att tag av andra "top dogs". En av de mest fascinerande av dessa är Rita Connors, en medlem i ett MC-gäng som för övrigt består av killar. Hon hamnar i en strid på liv och död med Joan Ferguson, en strid som kommer att dominera slutet på serien.
Fängslande serie
Denna serie har en nästan magisk förmåga att få många att sitta uppe. På demonstrationen hade några tröjor med texten "Kvinnofängelset - värt att sitta inne för" och serien har förvisso lyckats fängsla många. De som deltog på demonstrationen var mest ungdomar, ungefär lika många killar som tjejer. Även på namnlistan verkar män och kvinnor vara ganska så jämt fördelade. På demonstrationen träffade jag en ung kille som berättade att släkten var så orolig för hans morfar. Han orkade aldrig ta sig upp på mornarna och de befarade att han hade hjärtproblem. Han hade inget hjärtproblem, men han tittade på Kvinnofängelset tre nätter i veckan.
Erik Rodenborg
Från Socialisten nr 56, januari 2002
Den 31 mars 2000 gick en demonstration till TV4-huset i Stockholm. Den var på sätt och vis helt unik - något liknande kan inte ha förekommit i Sverige tidigare. Dess syfte var att kräva att TV4 skulle visa dramaserien Kvinnofängelset i repris.
Det var ett krav som TV4 inte omedelbart ville tillgodose. De hade nämligen just avslutat serien, efter att ha sänt den i fem och ett halvt år, på nattetid, sammanlagt 692 avsnitt. Dessutom hade priset för sändningsrätten höjts, då serien blivit en kultserie i stora delar av världen. Men kampanjen för reprissändning var ihärdig, och från och med hösten 2000 sänder TV4 serien igen. Sändningstiderna är även nu på natten.
Jag var en av dem
Vad var det då som fick så många människor att engagera sig för att en dramaserie på 692 avsnitt skulle visas igen? Eftersom jag var en av dem som gick i demonstrationen och dessutom skrev på namnlistan för reprissändning på http://visa.kf.mer.nu/namnlista.shtml kan jag försöka ge åtminstone mitt eget svar på den frågan.
Kvinnofängelset kallas ibland för en "såpa" men det är missvisande. I motsats till de "såpor" som visar glamorösa miljöer från överklassen eller romantiska äventyr i övre medelklassen skildrar Kvinnofängelset livet hos en av de mest utstötta och förtrycka grupperna - fångarna på ett australiensiskt kvinnofängelse. Vi får följa deras kamp för att bibehålla värdighet, solidaritet och mänsklig värme i en nästan helt omöjlig miljö. Den solidaritet som finns hotas både från sadistiska vakter, fångar som vill utnyttja sina medfångar genom till exempel drogförsäljning, och maktlystna byråkrater och politiker som vill vinna röster genom att införa hårdare disciplin i fängelserna.
Ledaren Bea
Serien börjar när en ung kvinna, Karen Travers, som just dödat sin man efter år av misshandel och förnedring, blir intagen på kvinnofängelset i Wentworth. Där kommer hon in i en social miljö, där den ledande kvinnan bland fångarna, Bea Smith just ska skrivas ut. Hon hade varit den informella ledaren och många var oroliga för vad som skulle hända när hon försvann. Hon är dock snart tillbaka - hon dödar sin exman, som hon ser som ansvarig för att deras dotter knarkat ihjäl sig under den tid Bea var inlåst och inte haft en chans att kunna hjälpa henne.
Bea kommer sedan att upprätthålla sin ställning som "top dog" bland fångarna under större delen av serien. Det lyckas hon med inte genom att tyrannisera eller manipulera, utan genom sin känsla för solidaritet och rättvisa. Speciellt för hon, som ju fått se sin dotter dö av sitt missbruk, en hård kamp mot knarklangare i fängelset.
Liberalisering motarbetas
Under samma tid leds fängelset av fängelsedirektören Erica Davidsson, en ganska liberal chef med ambitioner att förbättra fångarnas villkor. Hon motarbetas hela tiden av höjdare på regeringsnivå och under, som vill strama upp och få hårdare tag, och av nitiska och/eller sadistiska fångvakter som också vill sätta fångarna på plats.
Under den första hälften av serien är den mest nitiska av fångvaktarna Vera Bennet, en perfektionist och moralist som kompenserar sitt dåliga självförtroende genom att klämma åt de intagna. När hon försvinner fylls hennes roll av den mer öppet psykopatiska karaktären Joan Ferguson, som sedan får rollen av de intagnas huvudfiende. Men de värsta fångvaktarna är ändå några av männen. De stannar aldrig särskilt länge, men hinner begå diverse illdåd innan de avslöjas. En av dem avslöjas till och med som seriemördare.
Den enda karaktär som är kvar hela serien är en kvinnlig fångvaktare, Meg Jackson, efter ett nytt äktenskap Meg Morris, som, förutom Bea, kanske är den allra mest sympatiska karaktären i serien. Hennes förre man blev inledningsvis dödad i ett fånguppror, men trots detta är hon hela tiden den vakt som mest konsekvent tar de intagnas parti.
Efter att över hälften av serien gått försvinner Bea, och ersätts efter att tag av andra "top dogs". En av de mest fascinerande av dessa är Rita Connors, en medlem i ett MC-gäng som för övrigt består av killar. Hon hamnar i en strid på liv och död med Joan Ferguson, en strid som kommer att dominera slutet på serien.
Fängslande serie
Denna serie har en nästan magisk förmåga att få många att sitta uppe. På demonstrationen hade några tröjor med texten "Kvinnofängelset - värt att sitta inne för" och serien har förvisso lyckats fängsla många. De som deltog på demonstrationen var mest ungdomar, ungefär lika många killar som tjejer. Även på namnlistan verkar män och kvinnor vara ganska så jämt fördelade. På demonstrationen träffade jag en ung kille som berättade att släkten var så orolig för hans morfar. Han orkade aldrig ta sig upp på mornarna och de befarade att han hade hjärtproblem. Han hade inget hjärtproblem, men han tittade på Kvinnofängelset tre nätter i veckan.
Erik Rodenborg
Från Socialisten nr 56, januari 2002
fredag 1 februari 2008
Sönderfallande bok om skogsrån
Idag lämnade jag tillbaka en bok jag lånade för kanske fyra år sedan. Eller rättare sagt, jag lämnade tillbaka en annan bok, och behöll den jag lånade.
Mer exakt. Jag hade lånat Gunnar Granbergs ”Skogsrået i yngre nordisk folktradition” från 1935 och lyckats misshandla den alla år jag haft den i min väska och så. Så pass mycket att jag antog att universitetsbiblioteket inte skulle godta det skick exemplaret var i. Nu hade boken blivit inkrävd, och då upptäckte jag till min glädje att den fanns på ett antikvariat. Så det kostade mig bara 225 kronor istället för de 600 eller 900 jag hade väntat att få betala. Dessutom får jag ju behålla den misshandlade boken, som är mycket sönderfallande, men som går att läsa.
Det löser också ett annat problem. Under många år har jag skrivit om skogsrån på min för tillfället avstängda hemsida, men aldrig vågat rekommendera boken av Gunnar Granberg. Varför? Jo, för då tänkte jag mig att någon skulle få för sig att låna den på Stockholms universitetsbibliotek och då skulle jag få betala en massa pengar…
Nu är det fritt fram att berömma den, med andra ord. Och då vill jag säga: skogsrået kan glädja sig över att ha fått en så nyanserad och respektfull skildare av traditionerna om henne…
Gunnar Granberg var etnolog och foklorist. Han verkade i en tid när svenska folklorister stod under starkt inflytande av Carl Wilhelm von Sydow, som brukade avfärda folktrons väsen med ganska så billigt psykologiserande. Skogsrået var enligt von Sydow i större delen av Sverige inget annat än ett utryck för ensamma mäns erotiska fantasier. Utom i trakterna runt Dalarna, där de var ett uttryck för ensamma fäbodflickors önskan att få en kamrat…
Det låter som om jag karikerar, men det gör jag inte. Det var exakt det han sade. En överblick av hans åsikter, och hans angrepp på de religionshistoriker som inte trodde att han hade rätt, kan man läsa om i ”Folklore and Comparative Religion”, ett utmärkt häfte av Ulf Drobin.
Nåväl, Gunnar Granberg verkade inom en av von Sydow dominerad tradition, men lyckades här i hög grad bryta med detta synsätt. Han ger en mycket nyanserad bild av skogsråföreställningen, om råets olika funktioner, dess geografiska utbredning, om hur det skildrades olika i olika delar av Sverige. Boken – en avhandling i etnologi - är pedagogisk, lättläst, och underhållande, om man är lika fascinerad av skogsråföreställningen som jag.
Han inleder också med ett internationellt perspektiv, och jämför med liknande föreställningar i Tyskland, Frankrike, Ryssland, Finland, Polen, Serbien, Danmark och Norge.
Han avvisar som antytts att föreställningen om skogsrået skulle uppkommit som ett resultat av erotiska eller andra hallucinationer, och betonar att själva namnet rå betyder rådare, eller härskare. Alltså härskare över skogen.
Men samtidigt kan han inte helt slita sig från von Sydows schema. Så till exempel tror han att skogsrået var kvinnligt i Sverige därför att det var män som framförallt arbetade i skogen. Tillbaka till de erotiska fantasierna som förklaring alltså!
Det kan te sig ologiskt, men han verkar lösa det genom att antyda att skogsråföreställningen visserligen inte uppkommit genom erotiska fantasier, men att dess karaktär under de senaste århundradena påverkats av bland annat manliga kolares fantasiliv.
Att skogsrået i fäbodsområdet också var kvinnligt trots att det framförallt sågs av fäbodsflickor har han ingen bra förklaring på, lika lite som att det var manligt i Ryssland och Finland. Trots att även där, så vitt jag förstår, män arbetade i skogen mer än kvinnor.
För det andra saknar han en mer religionshistorisk syn. Det finns alltså inga jämförelser med berättelser om andeväsen knutna till naturen i de fornordiska skrifterna, eller om rådare i ett mer globalt perspektiv. Den som vill läsa om det senare kan istället få tag i Åke Hultkrantz utmärkta antologi ”The Supernatural Owners of Nature” från 1961. Den finns också på Stockholms universitetsbibliotek. Om det förra har Lotte Motz och Ellis Davidson skrivit utmärkta saker.
Men vem intresserar sig för skogsrån? Förmodligen inte många. Men det verkar bli fler. Nyhedniska rörelser, gudinnetro, och intressen för ”forn sed”, som somliga kallar det, är på uppgång. Och jag tycker i alla fall att det verkar trevligare att läsa om kvinnliga rådare över naturen, än att läsa om till exempel krigsguden Oden. För att nu inte tala om att dyrka…
Mer exakt. Jag hade lånat Gunnar Granbergs ”Skogsrået i yngre nordisk folktradition” från 1935 och lyckats misshandla den alla år jag haft den i min väska och så. Så pass mycket att jag antog att universitetsbiblioteket inte skulle godta det skick exemplaret var i. Nu hade boken blivit inkrävd, och då upptäckte jag till min glädje att den fanns på ett antikvariat. Så det kostade mig bara 225 kronor istället för de 600 eller 900 jag hade väntat att få betala. Dessutom får jag ju behålla den misshandlade boken, som är mycket sönderfallande, men som går att läsa.
Det löser också ett annat problem. Under många år har jag skrivit om skogsrån på min för tillfället avstängda hemsida, men aldrig vågat rekommendera boken av Gunnar Granberg. Varför? Jo, för då tänkte jag mig att någon skulle få för sig att låna den på Stockholms universitetsbibliotek och då skulle jag få betala en massa pengar…
Nu är det fritt fram att berömma den, med andra ord. Och då vill jag säga: skogsrået kan glädja sig över att ha fått en så nyanserad och respektfull skildare av traditionerna om henne…
Gunnar Granberg var etnolog och foklorist. Han verkade i en tid när svenska folklorister stod under starkt inflytande av Carl Wilhelm von Sydow, som brukade avfärda folktrons väsen med ganska så billigt psykologiserande. Skogsrået var enligt von Sydow i större delen av Sverige inget annat än ett utryck för ensamma mäns erotiska fantasier. Utom i trakterna runt Dalarna, där de var ett uttryck för ensamma fäbodflickors önskan att få en kamrat…
Det låter som om jag karikerar, men det gör jag inte. Det var exakt det han sade. En överblick av hans åsikter, och hans angrepp på de religionshistoriker som inte trodde att han hade rätt, kan man läsa om i ”Folklore and Comparative Religion”, ett utmärkt häfte av Ulf Drobin.
Nåväl, Gunnar Granberg verkade inom en av von Sydow dominerad tradition, men lyckades här i hög grad bryta med detta synsätt. Han ger en mycket nyanserad bild av skogsråföreställningen, om råets olika funktioner, dess geografiska utbredning, om hur det skildrades olika i olika delar av Sverige. Boken – en avhandling i etnologi - är pedagogisk, lättläst, och underhållande, om man är lika fascinerad av skogsråföreställningen som jag.
Han inleder också med ett internationellt perspektiv, och jämför med liknande föreställningar i Tyskland, Frankrike, Ryssland, Finland, Polen, Serbien, Danmark och Norge.
Han avvisar som antytts att föreställningen om skogsrået skulle uppkommit som ett resultat av erotiska eller andra hallucinationer, och betonar att själva namnet rå betyder rådare, eller härskare. Alltså härskare över skogen.
Men samtidigt kan han inte helt slita sig från von Sydows schema. Så till exempel tror han att skogsrået var kvinnligt i Sverige därför att det var män som framförallt arbetade i skogen. Tillbaka till de erotiska fantasierna som förklaring alltså!
Det kan te sig ologiskt, men han verkar lösa det genom att antyda att skogsråföreställningen visserligen inte uppkommit genom erotiska fantasier, men att dess karaktär under de senaste århundradena påverkats av bland annat manliga kolares fantasiliv.
Att skogsrået i fäbodsområdet också var kvinnligt trots att det framförallt sågs av fäbodsflickor har han ingen bra förklaring på, lika lite som att det var manligt i Ryssland och Finland. Trots att även där, så vitt jag förstår, män arbetade i skogen mer än kvinnor.
För det andra saknar han en mer religionshistorisk syn. Det finns alltså inga jämförelser med berättelser om andeväsen knutna till naturen i de fornordiska skrifterna, eller om rådare i ett mer globalt perspektiv. Den som vill läsa om det senare kan istället få tag i Åke Hultkrantz utmärkta antologi ”The Supernatural Owners of Nature” från 1961. Den finns också på Stockholms universitetsbibliotek. Om det förra har Lotte Motz och Ellis Davidson skrivit utmärkta saker.
Men vem intresserar sig för skogsrån? Förmodligen inte många. Men det verkar bli fler. Nyhedniska rörelser, gudinnetro, och intressen för ”forn sed”, som somliga kallar det, är på uppgång. Och jag tycker i alla fall att det verkar trevligare att läsa om kvinnliga rådare över naturen, än att läsa om till exempel krigsguden Oden. För att nu inte tala om att dyrka…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
