Piercade naveln

Den 2 maj piercade jag naveln. De flesta jag pratade med innan jag gjorde det avrådde mig och tyckte det var en idiotisk idé. Men jag kände att jag ville göra någon typ av förändring. Hade länge haft känslan att det skulle kännas bra om något satt fast vid naveln. Absurt kanske, men så var det.

Alla dessa ”oskyldigt dömda”

I en artikel i Aftonbladet får vi reda på ytterligare ett fall av oskyldigt dömda. Eller vänta ett tag? I rubrikerna skriks det ut om att mannen ifråga var oskyldig, men av texten i övrigt framgår det endast att den medicinska bevisningen inte höll, så nu har vi enbart flickans ord på att mannen är skyldig till våldtäkt. Enbart… För den som självsäkert påstår att mannen verkligen är oskyldig återstår att visa att mannen är så mycket mer trovärdig än flickan. Observera att tingsrätten, som också kände till det bristfälliga läkarintyget, ändå valde att fälla. Det är först hovrätten, som utan att ha några nya fakta än tingsrätten, väljer att fria.

Missförstå mig inte – jag uttalar mig inte om skuldfrågan. Mannen kanske rent av är oskyldig, vad vet jag, men det är inte min poäng. Min poäng är att när sexualbrottsdömda, eller sexualbrottsåtalade, blir friade väljer media alltför ofta att skrika ut att de var oskyldiga. Men de behöver de inte alls varit.

I Sverige finns ett talesätt att alla ska betraktas som oskyldiga tills de är fällda i domstol. Det är naturligtvis riktigt rent juridiskt – men endast rent juridiskt. Inte i verkligheten. Det vet seriösa jurister. Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud fick i våras pedagogiskt förklara för både lekmän och kollegor att denna juridiska princip faktiskt inte sade något om verkligheten. Det verkar fortfarande inte de flesta journalister förstå.

Att någon är friad i domstol för sexualbrott innebär att det inte finns en bevisning som ”bortom allt rimligt tvivel” bevisar att denne någon är skyldig. Det innebär endast undantagsvis att någon har bevisats icke vara skyldig…

För någon månad sedan skickade jag ett mail till Peter Kadhammar på Aftonbladet och frågade varför han i en artikel om ett sådant fall använt termen ”oskyldigt dömd”. Han svarade att mannen blev ju friad. Jag svarade med att skicka en länk till Christan Dielsens artikel ”Inga bevis för oskyldigt dömda” i Juridisk Tidskrift. På detta fick jag inget svar.

Det här verkar vara känsliga frågor. På nätet verkar många tycka att om man inte går med på att friade automatiskt är oskyldiga så bidrar man till att stämpla dom för livet. Nu tror jag inte att en person som är friad efter en resning och fått några miljoner i skadestånd bryr sig speciellt mycket om att någon någonstans på nätet inte är övertygad om vederbörandes oskuld. Men det är inte det viktigaste. Vad de som resonerar så inte tänker på är brottsoffren.

Om alla automatiskt utgår från att den som är friad är oskyldig, innebär det, i alla de fall, där brottsoffret kunnat vittna själv, att man också utgår från att brottsoffret ljuger eller inbillat sig saker. Att det antingen inte begåtts något brott alls - eller att hon/han pekat ut helt fel person. Att ha utsatts för ett vidrigt brott och inte bli trodd är minst lika kränkande som att anklagas för ett brott man inte begick.

Därför bör media låta bli att rutinmässigt spekulera i skuldfrågan i dessa fall. Varför inte helt enkelt slå fast att domstolen inte ansåg att bevisen räckte till en fällande dom? Punkt slut.

Men de är ju bara flyktingbarn....

För några år sedan påstods i Evin Rubars Könskriget att nästan inga barn försvinner från Sverige. Syftet var att visa att Eva Lundgrens påståenden om att barn mördades inte kunde stämma. Det var en ren lögn, åtminstone om man med ”barn” inte endast menar svenska barn. Sedan en lång tid tillbaka var det känt att barn försvann från flyktingförläggningar. Enligt Metro den 29/12 2005 har uppemot en tredjedel av de ensamstående flyktingbarn som kommer till Sverige försvunnit spårlöst. Det gäller barn från alla delar av världen, även om kinesiska och indiska barn dominerar.

Nu har media avslöjat att bara på några veckor har 23 kinesiska flyktingbarn försvunnit spårlöst. Det har blivit små notiser. Tobias Billström säger att vi har läget under kontroll. Under kontroll?

Anta att 23 svenska barn försvunnit spårlöst på några veckor. Det hade blivit världskrigsrubriker i tidningarna. Och den minister som hade vågat säga något som ens avlägset liknade vad Billström sade hade lynchats offentligt. Att han skulle kunnat sitta kvar som minister hade varit helt otänkbart. Men nu är det inte svenska barn, utan barn från något exotiskt land. Vem bryr sig? Det blir notiser på sidan 9 eller så i en och annan tidning. Några enstaka personer uttrycker sin upprördhet. De andra gäspar.

Riksdagsledamoten Fredrik Malm är en av de få som verkar upprörda – han säger att barnen kan ha utnyttjats i sexindustrin – eller i organhandeln. Inte ens detta otäcka scenario gör media eller andra politiker speciellt engagerade. De fortsätter att gäspa. Vem bryr sig nu om deklarationer om lika rättigheter eller barnkonventioner. Det handlar ju endast om flyktingbarn…

Flower power och hippies

Tiden går otäckt snabbt. Kan knappast inse att det är 40 år sedan. Sommaren 1967, "the summer of love", som den kallades, då flower power-idén spred sig från San Fransisco till resten av världen. Inte för att jag var med i den på något sätt, jag var 12 år och satt i Gräddö utanför Norrtälje den sommaren, men jag läste om det, såg på TV och lyssnade på radio. Och blev efter ett tag alldeles fascinerad.

Plötsligt började popsångare sjunga om annan kärlek än om den erotiska mellan man och kvinna. Närmast religiösa teman om kärlek till nästan och att finna sitt inre ljus började fylla poptexter. Och i San Francisco hade man jättelika fester, s.k. "love-ins" där man hade blommor i håret, klädde sig i färgglada kläder och kramade varandra.

Och, förstås, tog droger. Drogerna var baksidan av det hela. Det var det som gjorde att det hela inte bara var vackert och fint utan oroande, samtidigt. Men eftersom det hela verkade så fint, började även jag undra om dessa droger (LSD och hasch) verkligen var så farliga. Något halvår senare visste de flesta svaret. Vad än hippieteoretikerna försäkrade hade verkligen dessa droger blivit inkörsporten till andra. Tung narkotika flödade i Haight Ashburys hippiekvarter, och alltför många av de som ändå inte gått vidare utan nöjt sig med LSD hade lämnat verkligheten bakom sig och gått in i gravt psykotiska tillstånd.

Men trots detta... det var ändå något fint med flower power... plötsligt hade religiösa idéer om kärlek till mänskligheten, kärlek till naturen, och samhörighet med allt levande populariserats. Från hippierörelsen går förvisso senare pilar till diverse destruktiva sekter men även till en ökad medvetenhet om viktiga existentiella frågor.

Själv fattade jag inte riktigt vad det handlade om förrän den 6 augusti 1967, då jag fick syn på en artikel i DN av Håkan Sandblad och Arne Ruth, "Den påtända generationen". Den var framförallt en analys av vad den ansåg vara drogpropaganda i Beatles LP, Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. (Vid något tillfälle vill jag nog återkomma till både den artikeln och till Sgt. Pepper i en längre analys.) Men den tog också upp hippierörelsen och drogkulturen mer generellt.

Och efter den artikeln var min fascination total. Psykedelisk musik var något lockande, förbjudet, fantasieggande. Det gick att upptäcka "LSD-propaganda" och annan drogpropaganda lite överallt, om man letade. På julen 1967 smög jag själv in bokstäverna L, S och D i julkort jag målade och skickade till bekanta.

Men trots denna entusiasm har jag faktiskt aldrig någonsin tagit LSD. Det var nog tur. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hänt om jag verkligen hade prövat.

Men det viktigaste var inte fantasierna om LSD, utan drömmen om kärlek. "Summer of love" finns kvar som ett oerhört vackert minne. Jag var som sagt aldrig med, men drömma kunde man också i Gräddö. Och drömmarna var väldigt vackra...

Gudinnevecka

Jag har just kommit från Näsåker. Där har det varit en gudinnevecka arrangerat av Den Uppvaknande Gudinnans Center/ Kvinnominne. De som vill titta lite på vad det är för något kan gärna kolla på deras hemsida på http://kvinnominne.se/

Jag var nu bara där de två sista dagarna. Jag var inbjuden för att hålla två föredrag om debatten om gudinnetro och matriarkala samhälen.

Jag vill bara säga att trots att jag bara var där två dagar kände jag mig oerhört glad över att vara där. Det var så fint, hela stämningen gjorde mig glad. Det var en tillställning präglad av glädje, entusiasm, humor – och för all del en hel del kaos också…

Ja, det var entusiasm – men absolut ingen fanatism. Det var inte någon sekt i vardande som tog initiativet… Det var helt enkelt en grupp kvinnor, som ville få ämnet gudinnetro och det gudomligt kvinnliga belyst ur olika synvinklar.

Jag är tacksam och rörd för att jag blev inbjuden, och jag kände mig på ett djupgående sätt hemma där.

Det ska bli en ny gudinnevecka nästa år, och jag kan rekommendera alla som är intresserade av ämnet att hålla utkik på Kvinnominnes hemsida när det börjar närma sig. Jag tror nästan alla som var där var nöjda, och det blir nog ännu bättre nästa år…

Vad är det för fel på Hovsjö?

Med anledning av att SL/Swebus dragit in turerna till vissa busshållplatser till Hovsjö på kvällar och helger, har de mest vulgära kommentarer synts till i media och på nätet. I Länstidningens i Södertälje nätupplaga, och på vissa bloggar, har Hovsjö utmålats som ett laglöst land, där polisen inte vågar sätta sin fot. Jag förstår ingenting. Jag har bott i Hovsjö i nästan ett halvår, och har aldrig märkt något av den laglösheten. Jag har aldrig sett ett enda slagsmål, jag har aldrig blivit hotad, aldrig trakasserad… På nätterna är det tyst utomhus, även på helgkvällar.

Nu har ju hela befolkningen i Hovsjö drabbats av några förvirrade stenkastares handlingar, i och med att turerna till bland annat Hovsjö centrum dragits in. Sånt kallas ju kollektivbestraffning, och många är upprörda. Hyresgästföreningen har protesterat, och det med all rätt. Varför ska alla måsta drabbas av vad någon promille av Hovsjös invånare sysslat med?

Och vad gäller mediabilden av Hovsjö, kan man undra sig vilka som sprider den, och varför. Den är rasistisk, och har i stort sett inget alls med situationen i Hovsjö att göra.

För min del är jag ledsen för att bussen drogs in, eftersom skälet att jag omedelbart tog lägenheten var att bussen stannade alldeles utanför mitt hus. Det kändes skönt. Nu har den fördelen försvunnit. Kan man inte försöka göra något åt den promille som vandaliserar istället för att införa kollektivstraff för alla?

Firar jag 6 juni?

I media kommer det till och från artiklar som verkar beklaga att ”vi svenskar” har en så svag nationalkänsla. För att råda bot på detta har de styrande sett till att 6 juni förvandlats till en ”riktig” nationaldag. Man har ersatt annandag pingst med 6 juni. Det var ju i och för sig för väl att borgarna inte var så starka så att det var 1 maj som fick stryka på foten.

Annandag pingst var dock bättre än 6 juni. Man kan tycka vad man vill om kristendomen, men det är ändå en religion som är internationell, och betonar det gemensamma som förenar alla människor oavsett nationalitet. 6 juni har så vitt jag fattar kopplingar till Gustav Vasa, och olika regeringsformer genom historien. Det är minnesdagar för de härskande, inte för folket. Inte något jag tycker är så mycket att fira.

Att svenskar är så lite nationalistiska är väl snarat en fördel. Det avspeglar kanske arbetarrörelsens styrka under 1900-talet. Nu när alla ideal ska upplösas i en allmän marknadsliberalism ska vi, som en kompensation, få några nationella ideal att samla oss runt. Eller så var det tänkt. Förhoppningsvis kommer det inte att fungera.

Själv tycker jag 6 juni i allmänhet är en obehaglig dag, och det har inte blivit bättre sedan den blev helgdag. Men jag har faktiskt en sak jag vill fira den dagen. För mig är 6 juni dagen då jag 1967 som tolvåring gick på min första klassfest. Jag hade isolerat mig från min grundskoleklass och äntligen lät jag övertala mig om att gå på en klassfest på kvällen. Det var faktiskt en underbar kväll. Jag fick plötsligt en del i en gemenskap jag hade gjort allt för att slippa vara med i åren innan.

Och detta år är det ju dessutom 40 år sen dess. Det gör att just idag faktiskt är en lite speciell dag för mig…

Känns det igen?

Som framgår av en artikel i DN har på nytt en man som dömts för sexuella övergrepp mot sin dotter fått resning av HD. Jag kan nästan inget om fallet ifråga, men jag känner till motiveringarna för att mannen ska få resning. Det är att flickan visat sig ha berättat om att hon även utsatts för övergrepp av andra män än fadern. Närmare bestämt handlar det om kollektiva sadistiska övergrepp.

Känns det igen? Det som är så bedrövligt med dessa, och liknande, fall är att varje berättelse om övergrepp av sadistisk karaktär med flera förövare, på något märkligt sätt anses minska trovärdigheten hos den som berättat om andra övergrepp. Det skulle lika gärna gå att argumentera för att de ökar trovärdigheten, för det kan knappast finnas ett enda rimligt skäl till att någon skulle hitta på en sådan berättelse.

Som den amerikanska terapeuten Jean M Goodwin påpekat minskar sannolikheten att någon ska tro på berättelser om övergrepp, ju grövre och mer sadistiska de är. Och om det dessutom genomförts av en grupp kommer nästan ingen att tro på det.

Så förövarna har en mycket bra metod att krossa en överlevares trovärdighet. De kan samla ihop sig till en grupp, och genomföra en sadistisk ritual. Då kan de vara nästan säkra på att de aldrig kommer att bli fällda.

Istället för att i efterhand använda det som ett exempel på att någon saknar trovärdighet borde rättsväsendets reaktion på sådana berättelser vara enkel. Omedelbart då det blir känt, borde de misstänkta tas in på förhör, husrannsakningar genomföras och teletrafiken kontrolleras.

Sådant sker aldrig. Om det skedde skulle ett och annat avslöjas. Om detta är jag helt säker…

TILLÄGG 26/11 2009.
Den här gången gick det annorlinda än det brukar i sådana fall. När hovrätten tog upp fallet i september 2007 fälldes mannen på nytt.

En verkligt listig försäljare

Var och varannan dag ringer det människor. Nej, då menar jag inte människor som jag känner och vill ska ringa, även om det också händer då och då. Nej, jag menar människor från telebolag, elbolag, bredbandsbolag och vad det nu kan vara som vill att jag ska byta till just dom.

De är billigare, säger de. Möjligt att de har rätt. Eller också har de det inte. Hur ska jag orka kolla upp alla deras erbjudanden och undersöka om det finns några hakar i dom. Omöjligt. Så jag säger alltid nej och säger att jag vet vad jag har men vet inte vad jag får. De tycker att det är en mossig inställning. Man ska kolla alla hemsidor och kolla upp vilka som är billigast och när någon annan för tillfället är billigare ska man byta igen…

På samma sätt som man ska skaffa sig en bättre pension genom att lista ut om AMF pension är bättre eller sämre än de andra, ska man minska sina el- tele- och bredbandsavgifter genom att kolla alla erbjudanden, väga, mäta, räkna. Jag får svindel.

Så nu senaste gången var det Vattenfall som ville att jag skulle byta elbolag. Jag sa att jag hade ett elbolag som var lokalt förankrat och som också (eller det är vad jag tror i min okunnighet) ägde själva nätet som transporterade elen. Och jag tillade att jag var trött på tjafs, att det bättre på den tiden då det fanns ett statligt televerk, ett statligt elverk och det inte var en massa tjafs…

Och då plötsligt blev jag ställd… för den listige försäljaren från Vattenfall påpekade med förstående och vänlig röst att Vattenfall var ett helstatligt bolag, och om jag ville ha en statlig el som på den gamla goda tiden var det bäst att byta till dom. För en gång bröt mitt försvarssystem inför listiga försäljare samman. Jag mumlade att han för en gångs skulle kommit med ett vettigt argument för att byta, men tillade snabbt att jag naturligtvis inte vill byta i telefon men att jag skulle kolla deras hemsida med ett öppet sinne.

Jag la på luren och kände mig överlistad. Nja, jag byter nog inte i alla fall, tjusningen med statliga bolag försvinner lite om de konkurerar på en marknad och använder lika infernaliska telefonförsäljare som alla de andra profitmaximerarna…
Men han lyckades sätta mig i gungning. Det är faktiskt första gången…

Nedtystade övergrepp

För första gången har jag tillgång till en dator där man kan lyssna på ljud. Det har revolutionerat min tillvaro. Dels har det lett till att jag kunnat göra sentimentala utflykter till You tube och se musikvideos på nästan alla popsånger från 60-talet som jag så gärna velat höra... Men det har också lett till att jag kan leta på nätet efter viktiga program jag bara har hört talas om. Och så plösligt upptäcker jag programmet "Conspiracy of Silence" - på websidan Franklinplace.org

Jag visste att det fanns, men inte att det fanns på nätet. Jag vill bara rekommendera alla att se på det.

Det skulle visats på Discovery 1994. Det var redan annonserat och så plötsligt, några dagar innan det skulle visas drogs det in. Det kostade Discovery åtskilligt, men de påtryckningar de hade utsatts för var tillräckligt stora att ledningen ändå drog in det. Varför?

Svaret är uppenbart för alla som ser programmet. Det är ett väldokumenterat program, som visar hus sexuella övergrepp mot barn tystas ned i Nebraska. Flera ledande politiker, redaktörer och finansmän i Nebraska var inblandade, men detta skulle nog ändå kanske inte lett till att programmet stoppades. Men i slutet av programmet visades att härvan gick än högre upp, med kopplingar ända till Vita huset.

I synnerhet FBI:s roll är avslöjande. De FBI-agenter som förhörde de utsatta visade sig nämligen inte vara intresserade av förhör i en vanlig mening - de var desto mer intresserade av att tvinga dem att dra tillbaka sina anklagelser. En av de som inte gjorde det dömdes till ett mångårigt fängelsestraff för förtal.

Programmet är skakande och det ställer en del frågor. Många som varit med om debatten om "rituella övergrepp" vet att de som förnekar existensen av dessa övergrepp brukar hänvisa till att FBI har deklarerat att några sådana inte finns. Här får vi en skrämmande inblick i hur FBI medverkar i nedtystandet av övergrepp som kanske inte är "rituella", men som är organiserade, och innefattar många högt uppsatta män.

Den som noga följt Stockholmspolisens hanterande av Södertäljefallet i Sverige 1992-94 ser att det här finns ganska stora likheter med Nebraskafallet...

Så se programmet! Den som gör det, och tar in den informations som finns där, kommer att inse att man inte behöver vara paranoid för att bli "konspirationsteoretiker".

Lagen om alltings allmänna djävlighet

Om det finns något jag tror på är det lagen om alltings allmänna djävlighet (förkortat loaad). Jag kan länge studera en länk som denna som handlar om Murphys lag(ar) och andra teorier om denna allsmäktiga naturlag och tycker att det stämmer - med tillägget att det är ändå värre. Förutom exemplen som finns i denna utmärkta länk kan jag dra upp hur många som helst.

Som till exempel - alla dagar som morgontidningen uteblir (som idag) råkar vara dagar då jag har så lite pengar att jag inte har råd att köpa någon. Eller: när jag har flyttat till en lägenhet som har som nästan enda fördel att busshållplatsen ligger ett stenkast från huset dröjer det inte länge förrän SL beslutar att denna hållplats ska dras in på kvällar och helger.

Jag kan fortsätta i oändlighet, men det skulle bara leda till att jag blir än mer deprimerad och läsaren än mer uttråkad.

Problemet med det här är att det är svårt att bygga upp en rationell världsbild (för att inte tala om en uthärdlig sådan) som kan integrera erfarenheterna av denna lag. Varje försök skulle leda till en syn på världen som strider mot allt vett. Därför måste man hålla tyst med den (tills nu, alltså, men den ironiska distansen i skrivningarna här gör ju att tystnaden ju egentligen inte är bruten i alla fall...)

Så jag - och alla andra som händelsevis också är drabbade av loaad - får finna oss i att vi har absurda och tråkiga erfarenheter som man måste hålla tyst med eller skämta bort - om man inte ska få, inte bara Vetenskap och folkbildning, utan även klart förnuftiga och balanserade människor, att tycka att man är VÄLDIGT vidskeplig.

Vi lever i en tolerant tid. Man kan få tro på islam, ateism, spöken, UFO:s, och vad man vill. Jag misstänker att till och med om jag gick ut och deklarerade att jag trodde på skogsrån skulle jag bemötas med respekt. Men man kan inte gå ut och säga "jag tror att just jag är drabbad av lagen om alltings allmänna djävlighet". Det är samma sak som att säga att hela tillvaron har en plan för att djävlas med just mig, och hur ska man få ihop det i ett koherent trossystem?

Nej, att vara vidskeplig i tysthet är nog att föredra.

PS. Just nu kom i alla fall morgontidningen - klockan nio. Lite sent, men kanske ändå ett argument mot loaads allmakt. Eller?

Chauvinistiska svenskar

Om man har en blogg känner man sig tvungen att skriva något varje dag. I varje fall gör jag det. Och nu ser jag att en massa bloggare skriver om schlagerfestivalen. Det kan jag göra med, men mycket kort. Själv såg jag bara slutet, eftersom TV2 samtidigt hade en bra och angelägen långfilm om hur urinvånarnas barn i Australien togs från föräldrarna av rasistiska myndigheter som ville uppfostra dem till goda vita, för att de sedan skulle kunna gifta sig med goda vita.

Men jag såg slutet, och gladde mig åt att Serbien vann med en riktigt bra låt som stod i skarp kontrast till den dystra machobild av landet, som skapats av aggressiva nationalister. Det finns ett annat och bättre Serbien, och det visade den här låten.

Men så ser man kvällstidningarnas löpsedlar dagen efter. Aftonbladet skrev med stora rubriker något i stil med "lägg ner skiten", Expressen något liknande. Det visade sig nämligen att de östeuropeiska länderna gör som vi i Norden alltid gjort, röstat på varandra. Ingen har upprörts över det när det gällde oss, men nu är det östeuropéer som gör det, och de har ju så dålig musiksmak, tycker de självbelåtna (och musikaliska?) svenskarna. Jag mår faktiskt nästan lika illa av rubrikerna som jag mådde när Expressen för en massa år sedan hade en löpsedel om svenskars syn på invandringen med rubriken "släng ut dem!"

Östeuropéer röstar ofta på varandra, och än sen då? Precis som svenskar ofta gillar norska låtar gillar kanske bulgarer ofta ryska, eller vad det nu kan vara. De primitiva svenska reaktionerna är snudd på rasistiska.

Och när kvällstidningarna skriver att Norden aldrig mer kan vinna glömmer de hastigt och lustigt bort att Finland vann förra året - visserligen med en låt jag inte var direkt förtjust i... Eller tror vi idag att Finland också är ett sånt där mystiskt "östland"?

Jag är inte speciellt förtjust i schlagerfestivalen i sig men nu har jag ett bra argument för att den bör vara kvar. Den retar uppenbarligen gallfeber på svenska chauvinister! I övrigt hänvisar jag gärna till Annika Sundbaum-Melins debattartikel om ämnet.

Anti-kommunistisk "upplysning"

Nu när jag har en blogg borde jag väl först av allt kommentera vad som händer idag. Men jag kan inte släppa en artikel på DN/debatt den 9 maj som retade mig till vansinne.

Det var några Anders Hjemdal och Camilla Andersson som hade grundat något som de kallade ”Föreningen för upplysning om kommunismen”. De hade tagit del av en undersökning om vad svenska ungdomar visste och ansåg om denna ”kommunism” och de var SÅ upprörda.

Vad var de nu upprörda över? Jo, bland annat att 40 procent ansåg att ”kommunism” bidragit till ökat välstånd i världen. Tja, de kanske hade hört talas om att medellivslängden på Kuba är den högsta i Latinamerika, och att barnadödligheten är den lägsta . Och att sjukvården och skolan på Kuba har en standard som mer påminner om ett västeuropeiskt land än om Latinamerika. Så har det varit under årtionden...

En annan sak författarna gick i taket för var att 56 procent av grundskoleeleverna svarar "Vet ej" på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska.

Hmm… Det har funnits mängder av länder som varit blodiga diktaturer trots att de bygger på ”västerländsk marknadsekonomi” , alltifrån Pinochets Chile till Hitlers Tyskland. Så här visar sig ånyo ungdomarna mer ”upplysta” än vårt författarpar.

Men ungdomarnas "okunnighet" blir än mer skrämmande. Författarna refererar från undersökningen det hemska faktum att ’"Begreppet kollektivisering ses som positivt och associeras till exempel med 'kollektivtrafik', 'att göra saker tillsammans', 'alla får det lika bra'."

Hu, vad hemskt! Det behövs genast en indoktrineringskampanj som ska tala om för ungdomarna att de rätta associationerna till ordet ”kollektivisering” är ”Gulag” och ”Pol Pot”, och inget annat…

Och när sedan 22 procent av ungdomarna förklarar att de anser att kommunism är ett demokratiskt samhällskick BEHÖVER det ju inte betyda att de inte hört talas om Stalin och Pol Pot utan att de i princip tycker att det är demokratiskt att äga industrier och naturtillgångar gemensamt. Och vill ni höra nåt hemskt – det tycker jag med!

Författarna för sin del likställer de byråkratiska regimerna i det av Sovjet dominerade Östeuropa med den tyska nazismen: ”Den fruktade Röda armén befriade aldrig någon från förtryck - den införde bara ännu en våldets diktatur, som inte stod den nazistiska efter i terror och brutalitet.”

Hmm… i det ena landet efter det andra i Östeuropa visar opinionsundersökningar att en stor del av befolkningen anser att det var bättre under det byråkratiska styret än det är nu. Hur många procent av befolkningen i exempelvis Norge eller Frankrike skulle, 18 år efter krigsslutet, ha svarat ”ja” på frågan om det var bättre under den tyska ockupationen?

Missförstå mig inte, jag är väl medveten om alla brott stalinismen begått och jag är inte alls för diktaturer. Men det projekt Hjemdal och Andersson föreslår är inte ”upplysning” - det är en indoktrineringskampanj som ska få alla att sätta likhetstecken mellan kapitalism och demokrati och mellan kollektivt ägande och diktatur.

Backlash

Efter programmen om Vetlanda kommer backlashen. Nu senast har ett antal jurister i en debattartikel som publicerats i den Livets Ord-dominerade Världen idag och nu senast i SvD idag hävdat att det absolut vanligaste inte är att myndigheterna inte ser barns lidande utan att de ingriper i onödan! Hmm.. vilka står nu egentligen bakom denna artikel?

Ja, vi har Siv Westerberg, som tidigare skamlöst låtit sig publiceras i Ralph Underwagers tidning Issues in child abuse accusations. Underwager som vid det laget var helt diskrediterad efter att ha låtit sig intervjuas i den holländska pedofiltidningen Paidika, där han glatt hävdade att pedofilerna med djärvhet borde hävda att de utförde Guds vilja.

Vi har Lennart Hane, ledande medlem i Nordiska Kommittén för mänskliga rättigheter (NKMR), som i TV3:s Insider, inför dold kamera, uppmuntrade en journalist som låtsades vare en far som slog sitt barn, och rådde honom att hålla tyst om saken och blåneka. Vi har andra profiler i NKMR, en organisation som öppet förespråkar aga, som Tryggve Emstedt och Ruby Harrold-Claesson. Vi har Kerstin Koorti… Och vi har en provkarta på jurister som har det gemensamt att de helst av allt väljer att försvara personer som på goda grunder har misstänkts för brott mot barn...

Denna samling illustra figurer varnar nu sociala och andra myndigheter att inte lägga näsan i blöt och lägga sig i sånt som de anser borde stanna inom familjen... Man blir spyfärdig...

Kvinnojouren i Tranås frias

Kvinnojouren i Tranås har friats för att ha hjälpt en kvinna och hennes barn att ha gömt sig under sex år.

Det är glädjande, milt sagt. En lättnad. De flesta övergrepp mot barn går aldrig till åtal. Det finns flera väl dokumenterade fall där personer som fått vårdnaden begått övergrepp mot barnen. Se bara på Vetlandafallet. Det finns många fler.

Därför är det bra att kvinnojourens medlemmar frikändes.

Kvinnojourers uppgift måste vara att stöda kvinnor och barn utan att behöva snegla på det juridiska hela tiden. Om den här domen står sig kommer den förhoppningsvis att kunna ge lite arbetsro åt landets kvinnojourer!

Tillägg 26/11 2009.
Ingen glädje som vara beständigt, verkar det. Domen överklagades och hovrättens dom i december 2007 blev tyvärr fällande.