Nazisten som hatade Hitler

Jag har nyss sett denna dokumentär om Otto Strasser. Den kom alldeles nyligen, och jag såg den med ett visst intresse. 

Otto Strasser var i en strikt mening av ordet en mycket osympatisk politisk figur . Men också en mycket intressant sådan.  

Ända sedan jag blev uppmärksammad på hans egenartade öde - troligen 1972, möjligen så tidigt som 1971 - har han fascinerat mig. Han blev tidigt medlem i  Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet  (NSDAP) - idag vanligen kallat för nazistpartiet.  Han hamnade snart i en bitter konflikt med Adolf Hitler och lämnade nazistpartiet 1930. Han hann lämna det innan han blev utesluten. 

När jag först hörde talas om honom såg jag att han brukade beskrivas som teoretikern inom nazistpartiets vänsterflygel. Det var nog därför jag blev fascinerad. "Nazistparti" och "vänsterflygel" var ju två ord som liksom inte riktigt hörde samman. 

Men egentligen var han i motsats till Hitler ganska så trogen till NSDAP:s tidigaste program , som togs redan 1920. I detta kombinerades en hårdför tysk nationalism, med inslag av antisemitism, med krav på ingripande mot, och till och med konfiskering av, storkapitalet. 

Vad som sedan kom att hända var att tonvikten på antisemitism gradvis kom att öka inom partiet, medan de "socialistiska" idéerna gradvis försvagades.   En milstolpe i denna process var utgivningen av Hitlers "Mein Kampf" med sina paranoida utfall mot de judar som Hitler tyckte sig se överallt. 

Hitler skrev denna bok under sin fängelsetid,. Den närmaste perioden efter denna,  dominerades partiet av Otto Strasser och hans bror - Gregor Strasser. De var båda antisemiter, men deras antisemitism var i motsats till Hitlers inte byggd på rasteorier, Av döma av Otto Strassers senare böcker verkade de snarare se judarna som en grupp som på grund av avsaknaden av ett "riktigt" eget land blev destruktiva motståndare till det nationella, mer precist det "tyska". 

Under bröderna Strassers ledning blev Julius Streicher - vars antisemitism om möjligt var ännu mer betonad än Hitlers - utesluten ur partiet, anklagad för "vulgärantisemitism". När Hitler senare fick kontroll över partiet fick Streicher på nytt bli medlem. 

Denne gav ut en vidrig antisemitisk tidning med namnet "Der Stürmer". Han blev 1946 dömd till döden vid Nürnbergrättegångarna.

Otto Strasser var mer konsekvent än sin broder, som slutligen kapitulerade för Hitler - vilket inte hindrade Hitler att sedan låta mörda Gregor - vid de blodiga utrensningar 30 juni 1934 som brukar kallas "de långa knivarnas natt". 

Då hade Otto Strasser redan lämnat Tyskland. Han fick sedan fly från land till land. Först kom han till till Österrike, men tvingades fly därifrån när Tyskland började att hota detta land. Ett tag var han i Schweiz men åkte sedan till Tjeckoslovakien - men tvangs sticka därifrån  när Tyskland invaderade. . Efter det flydde han till Frankrike, bara för att tvingas lämna när Tyskland 1940 även invaderade detta land. 

Under hela denna tid levde Strasser under ständiga mordhot.  Tyskland ville också ha honom utlämnad.

Efter mycket om och men kom då Strasser till sist till Kanada 1941 - där han levde till dess han tillåts att återvända till Tyskland (närmare bestämt Västtyskland) 1955. 

Där försökte han skapa ett "rent" nationalsocialistiskt parti, som kombinerade en hårdför tysk nationalism med en (vid det här laget ganska så vag) "antikapitalism". 

Strasser har i sin bok "Hitler och jag" som kom 1941 beskrivit att Hitler i samband med brytningen skrikande hade anklagat honom för att vara... "marxist". Vilket han definitivt inte var.

Däremot kan man  nog säga att han på något sätt var "antikapitalist". Men den var på många sätt dömd på förhand, 

Det är ju en paradox att kräva antikapitalistiska åtgärder och samtidigt verka inom ett parti som på alla sätt försökte krossa den enda sociala kraft som skulle ha kunnat utmana kapitalismen - dvs arbetarrörelsen. "Strasserismen" var och förblev en (förvisso i grunden reaktionär) utopi. 

Otto Strasser skulle dock kanske ha haft en chans att få makt i Tyskland om Hitlers (lyckade) försök att krossa SA 30 juni 1934 skulle ha misslyckats. SA organiserade då mer än 3 miljoner man och var numerärt oerhört mycket starkare än den dåvarande tyska armén som kanske uppgick till 100.000 man. 

Å andra sidan var förstås armén mycket bättre beväpnad. 

Om man nu ska våga sig på en kontrafaktisk historieskrivning kan man ju fundera på vad som hänt om Hitlers och de många andra ledande nazisternas plan att mörda de ledande i SA under den 30 juni och dagarna efteråt (de dödade minst 300)  skulle ha läckt ut och SA-ledningen hade vidtagit åtgärder för att försvara sig. Många ledande nazister (inklusive Hitler själv) deltog ju  i de blodiga raiderna. Då skulle resultatet kanske ha blivit att istället dessa hade dödats. 

Då skulle det blivit en märklig situation. Förmodligen skulle det genast utbrutit ett inbördeskrig   mellan SA och armén. Om SA hade segrat är det inte alls uteslutet att den nya SA-styrda regimen skulle ha vädjat till bröderna Strasser att ingå i den.

Inom SA fanns en stark motvilja mot överklassen och den nya regimen skulle med all säkerhet inte fått stöd från de toppar i borgarklassen som hade samarbetat med Hitler. Det skulle ha skapat en situation  med oerhört starka sociala spänningar. 

Troligen skulle regimen fallit ganska snart men om den inte gjorde det skulle det ändå knappast blivit något världskrig. SA var bra på att misshandla motståndare på gatorna men det är oerhört svårt att tänka sig att en SA-armé skulle klara av att erövra andra länder genom blixtkrig. 

Otto Strasser var som sagt en reaktionär nationalist. Om han hade levt idag skulle han med säkerhet stött någon av de invandrarfientliga grupperna i Tyskland - eller bildat en egen.

På något sätt kan man säga att Strassers rykte i viss mån räddades genom att han blev motståndare till den mest vidriga statschefen under 1900-talet, och kanske i världshistorien. I just det avseendet liknar han kanske Winston Churchill, en annan reaktionär nationalist och antisemit som också fick ett bättre rykte än han förtjänade genom att han blev en av Hitlers huvudfiender.