/ Detta inlägg bör nog ses som en tillfällig (?) regression till 14-årsåldern. /
Den 23 december 1965 förekom en märklig artikel i Svenska Dagbladet med rubriken "Är Beatles slut"?
Den var skriven av tidningens excentriske popskribent Ludvig Rasmusson.
Han förutspådde gruppens snara upplösning. Med motiveringen att ungdomarna håller på att tröttna.
Hans enda argument för detta är att Beatles senaste singel steg långsamt på topplistorna i starten. Men tillägger sedan att både den och deras senaste LP "Rubber Soul" efter ett tag sålde mycket bra. "Både här i Sverige och i England rapporteras rekord".
Men det är något tillfälligt, säger Rasmusson. Anledningen är att "Rubber Soul" är så dålig att de som köpt den kommer att tveka mycket länge innan de köper nästa LP.
Några belägg för att ungdomarna tycker att den är dålig lade han inte fram. Däremot framgick det klart att han själv tyckte att den var mycket dålig.
Han tycker att "den är håglös och saknar entusiasm. Den svänger inte alls och är alldeles oduglig att dansa till". Nu hade dock popmusiken i slutet av 1965 utvecklats så pass mycket att många mycket väl kunde köpa skivor av andra orsaker än att man ville dansa till dem. Tänk Bob Dylan, tänk Donovan.
Väl medveten om att han inte kan lägga fram några som helt belägg för att de ungdomar som såg till att Rubber Soul slog alla försäljningrekord skulle hålla med honom, försökte han hitta en källa till att även andra än han själv kraftigt ogillade Rubber Soul. Det var att "de flesta" kritiker tyckte att Rubber Soul var den sämsta LP som Beatles gett ut.
För det första tror jag inte en sekund att det var så - inga Beatles-historiker nämner att Rubber Soul helt dissades av kritikerna . För det andra brukar nästan aldrig vad kritiker tycker bestämma vad ungdomar köper för skivor, eller läser för böcker, eller ser för filmer. Om så vore fallet skulle ingen idag hört talas om Enid Blyton, eller för den delen Monkees.
Han nämner också att Beatles numera fått farliga konkurrenter i Rolling Stones och Donovan.
Slutsatsen blev att "därför kommer nog Beatles att upplösas snart, i varje fall som turnerande konsertband". Det sista stycket visade sig nu stämma - Beatles upphörde att turnera hösten 1966. Men det berodde inte på de skäl Rasmusson angav, utan på att Beatles kom fram till att det var svårt att framföra den alltmer komplexa musik de skapade på en scen.
Trösterikt nog säger han att det inte innebär att de enskilda beatlarna kommer att bli arbetslösa för det "Tvärtom! Som soloartister har de enorma chanser". Även där fick han förstås rätt på lång sikt. Beatles upplöstes våren 1970 och efter det fick alla fyra beatlar framgångar som soloartister. Men fram till dess producerade Beatles Revolver, Sgt. Pepper, Magical Mystery Tour, dubbel-LP:n, Abbey Road och Let it Be. Plus en lång rad singlar som nästan alla kom etta på världens topplistor.
Det behöver väl inte sägas en gång till att Rasmusson irriterade mig gränslöst som popintresserad tonåring.
Han hatade Rubber Soul och har gång på gång kommit tillbaka till fnysande kommentarer om hur usel den var.
Men det hela kom att upprepas 1968. Då kom Beatles ut med sin dubbel-LP. Mycket snart började Rasmusson förfölja även denna. I den ena artikeln efter den andra fnyste han över hur kommersiell den var, hur dålig den var, hur oinspirerad den var - och hur dyr den var. Det sista svarade en tonåring som gillade Beatles, i en ilsken insändare på, genom att påpeka att det var en dubbel-LP och att en dubbel-LP rimligen torde vara dyrare en en "vanlig" LP.
Nej, jag tycker visst att recensenter bör säga vad de tycker. Men de borde säga NÅGOT annat också. Beskriva stilen, diskutera melodier, säga något om texterna. Och sedan tillägga sina egna upplevelser.
Men Rasmusson var oftast bara magsur.
I början av 1968 slapp SvD-läsarna honom när han gick över till DN. Det sista han gjorde i SvD var att gå på en Supremes-konsert och sedan tala om hur totalt usla Supremes var. Jag kan faktiskt inte låta bli att citera en av meningarna i den recensionen.
"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit mycket dekorativa. Men inte på Berns." (SvD 6/2 1968).
Att kalla sextiotalets Ludvig Rasmusson för recensent är att kränka en hel yrkesgrupp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar