Jag ska skriva om något den här tiden på året 1967 - jag var 12 och
skulle just fylla 13. Jag var inblandad i nån sorts drama på en
psykavdelning på det numera nedlagda Kronprinsessan Lovisas
barnsjukhus. Det var en av de intagna där, som regelbundet brukade slå
mig.
Personalen ingrep inte - och efteråt kan jag läsa i
journalerna att jag klarade verbala angrepp, men inte fysiska. De såg
alltså vad som hände och skrev om det i journalen. Men ingrep inte.
Jag
har så där i efterhand ingen ilska mot killen som slog mig. Inte alls,
Som ni ska se förstår jag nog varföre han gjorde det. Men personalen är
svår att ursäkta.
Men dramat började tidigare.Inte långt efter
att jag tagits in var det meningen att en personal skulle ta med de
intagna på bio. Och han hade kommit på en idé. Vi skulle gå på en
barnförbjuden film.
Men innan jag går vidare vill jag säga något
om vilka vi var. Avdelningen bestod av pojkar från 12 år och uppåt. Vår
avdelning kallades Psyke 2. På Psyke 1 fanns flickor ur olika åldrar
och pojkar från 11 år och nedåt. Jag sörjde bittert att jag hunnit fylla
12. Det skulle vara lugnare med flickor och yngre pojkar.
Men som sagt, personalen ifråga ville ta med oss på en barnförbjuden film, fast de flesta, kanske alla, av oss var under 15.
Alla barnen var förtjusta. Det var ju häftigt. Men då räknade de inte med mig. För jag var en inbiten legalist.
Det står till och med i journalerna att jag inte brydda mig om sociala sedvänjor, men höll hårt på skrivna lagar.
Jag sa att det var fel att ta med oss på någon barnförbjuden film. Det var emot lagen.
Men
jag nöjde mig inte med att säga att jag inte ville gå med. Jag sa att
det han tänkte göra alltså var olagligt - och om han gjorde det skulle
jag berätta både för mina föräldrar och andra vuxna att Psyke 2 var en
avdelning där personalen tyckte att det var OK att bryta mot lagen.
Jag ställde i princip ett ultimatum - gå gärna på barnförbjuden film, men då kommer jag att anmäla er.
Personalen
blev väl irriterad - men gav efter för mitt ultimatum. Men mina
medpatienter blev rasande. Att få gå på barnförbjuden film såg väl de
flesta som något oerhört häftigt. Och så kom jag där som en glädjedödare
och stoppade det-
Det var ganska kort efter detta som en av
pojkarna på avdelningen började slå mig. Om jag då satte det i samband
med det inställda biobesöket minns jag inte. Men under många år senare
har jag sett det som två saker och inte satt dessa i samband med
varandra. Men nu är jag ganska säker på att det fanns ett sådant
samband. .
Hans fysiska angrepp höll på i kanske en vecka. Det upphörde innan jag skrevs ut. Och jag tror att jag vet när det upphörde.
En
dag kom pojken ifråga in till mitt rum. Han sade att han hade fått en
ask med choklad av någon släkting. Han hade delat med sig till de
andra patienterna och nu ville han också bjuda mig. Han sade ungefär så
här. "Ja, jag har slagit dig, men jag skulle aldrig kunna drömma om att
bjuda alla på choklad men inte dig".
Jag blev alldeles ställd. Och nog lite rörd.
Jag minns att jag först tänkte något i stil, med - "det vore väl bättre om det
var tvärtom, att du kunde tänka dig atr inte bjuda mig på choklad, men
inte att slå mig". Men det sade jag inte.
Men det påverkade ändå min
syn på honom. Jag hade tänkt mig honom som en helt amoralisk person som
kunde göra allt för att hämnas på de som gjorde saker han inte gillade.
Men nu såg jag att också han hade en moral, som han höll på hårt. Den
var bara väldigt annorlunda än min.
Jag skulle aldrig slagit någon. Jag
slog inte ens tillbaka när jag blev angripen. Men om jag hade fått en
chokladkaka är det troligt att jag skulle ha sparat den för mig själv.
Inte bjudit alla på avdelningen, och allra minst de som jag var ovänner
med.
Efter det fick jag en form av respekt för honom, som sitter
kvar än idag. Jag tyckte och tycker förstås inte att han borde ha
slagit mig, men jag insåg att han inte bara var den bråkstake jag
trodde, utan att han hade en egen moraluppfattning, som alltså var lika stark
som min - men bara helt annorlunda.
Och jag tror ändå att hela
dramat, med alla dess inslag, lärde mig att förstå andra barn bättre.
Och dessutom faktiskt stärkte mig. Jag skrevs ut från Psyke 2 med en
starkare självkänsla (och troligen en bättre "social kompetens" med andra barn...)
än när jag togs in.
6 kommentarer:
Känner igen dylika episoder från min uppväxt. Är vanligt hos folk åt Aspergerhållet. Var som att jag gradvis behövde lära mig när det var rimligt att följa regler till punkt och pricka och när man istället skulle gå på känsla. De flesta människor i min närhet tycktes ha en medfödd känsla för detta.
Jag saknade fortfarande mycket av det som en kompis jag kände en gång kallade "elementärt barnmedvetande". Dvs en insikt från barnens sida om att just barn ganska så ofta gör bäst i att stöda varandra även mot vuxna - istället för att stöda sig på vuxna mot andra barn.
Det här fallet var ju ovanligt extremt. Den vuxne som var där hade ju själv de facto tänkt bli lierade med barnen mot andra vuxna, dvs lagstiftarna. Men jag tvingade den vuxne - just med hjälp av andra för mig anonyma vuxna lagstiftare - att gå emot de barn som han först hade tänkt stöda.
Men det slutade ändå inte SÅ illa för mig. Killen som slog mig, och jag, avslutade efter ett tag vårt lilla krig - och mot slutet var vår relation riktigt hyfsad.
Jag skrev
"Jag saknade fortfarande mycket av det som en kompis jag kände en gång kallade "elementärt barnmedvetande". Dvs en insikt från barnens sida om att just barn ganska så ofta gör bäst i att stöda varandra även mot vuxna - istället för att stöda sig på vuxna mot andra barn."
Fast min avsaknad av ett elementärt barnmedvetande gällde endast i världen utanför den egna familjen. Inom den stödde jag i stort sett alltid mina syskon om de kommit i konflikt med föräldrarna.
Det kan väl vara så att du alltid tar ställning mot maktens missbruk? De vuxna var ju makten här och hemma.
Att ta ställning mot maktens missbruk är väl något du gjort hela livet? (Vilket hedrar dig.)
"Att ta ställning mot maktens missbruk är väl något du gjort hela livet?".
Jag hoppas det...
Fast jag tror att jag som barn hade en önskan att tro att i alla fall andra vuxna (alltså bortsett från mina föräldrar) oftast hade rätt - så jag tog nog ibland orättvist ställning för vuxna mot barn, exempelvis i skolan. Men detta reflexmässiga försvar av många vuxna bröts gradvis sönder under en period - som inleddes i den tidiga tolvårsåldern. Och som var klar vid slutet av trettonårsåldern.
Skicka en kommentar