Ett drama för 54 år sedan

Jag ska skriva om något den här tiden på året 1967 - jag var 12 och skulle just fylla 13.  Jag var  inblandad i nån sorts drama på en psykavdelning på det numera nedlagda Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Det var en av de intagna där, som regelbundet brukade slå mig.

Personalen ingrep inte - och efteråt kan jag läsa i journalerna att jag klarade verbala angrepp, men inte fysiska. De såg alltså vad som hände och skrev om det i journalen. Men ingrep inte.

Jag har så där i efterhand ingen ilska mot killen som slog mig. Inte alls, Som ni ska se förstår jag nog varföre han gjorde det. Men personalen är svår att ursäkta.  

Men dramat började tidigare.Inte långt efter att jag tagits in var det meningen att en personal skulle ta med de intagna på bio. Och han hade kommit på en idé. Vi skulle gå på en barnförbjuden film.

Men innan jag går vidare vill jag säga något om vilka vi var. Avdelningen bestod av pojkar från 12 år och uppåt. Vår avdelning kallades Psyke 2. På Psyke 1 fanns flickor ur olika åldrar och pojkar från 11 år och nedåt. Jag sörjde bittert att jag hunnit fylla 12. Det skulle vara lugnare med flickor och yngre pojkar.

Men som sagt, personalen ifråga ville ta med oss på en barnförbjuden film, fast de flesta, kanske alla, av oss var under 15.

Alla barnen var förtjusta. Det var ju häftigt. Men då räknade de inte med mig. För jag var en inbiten legalist.

Det står till och med i journalerna att jag inte brydda mig om sociala sedvänjor, men höll hårt på skrivna lagar.

Jag sa att det var fel att ta med oss på någon barnförbjuden film. Det var emot lagen. 

Men jag nöjde mig inte med att säga att jag inte ville gå med. Jag sa att det han tänkte göra alltså var olagligt - och om han gjorde det skulle jag berätta både för mina föräldrar och andra vuxna att Psyke 2 var en avdelning där personalen tyckte att det var OK att bryta mot lagen.

Jag ställde i princip ett ultimatum - gå gärna på barnförbjuden film, men då kommer jag att anmäla er.

Personalen blev väl irriterad - men gav efter för mitt ultimatum.  Men mina medpatienter blev rasande. Att få gå på barnförbjuden film såg väl de flesta som något oerhört häftigt. Och så kom jag där som en glädjedödare och stoppade det-

Det var ganska kort efter detta som en av pojkarna på avdelningen började slå mig. Om jag då satte det i samband med det inställda biobesöket minns jag inte. Men under många år senare har jag sett det som två saker och inte satt dessa i samband med varandra. Men nu är jag ganska säker på att det fanns ett sådant samband. .

Hans fysiska angrepp  höll på i kanske en vecka. Det upphörde innan jag skrevs ut.  Och jag tror att jag vet när det upphörde.

En dag kom pojken ifråga in till mitt rum. Han sade att han hade fått en ask med choklad av någon släkting. Han hade delat med sig till de andra patienterna och nu ville han också bjuda mig. Han sade ungefär så här. "Ja, jag har slagit dig, men jag skulle aldrig kunna drömma om att bjuda alla på choklad men inte dig".

Jag blev alldeles ställd. Och nog lite rörd. Jag minns att jag först tänkte något i stil, med - "det vore väl bättre om det var tvärtom, att du kunde tänka dig atr inte bjuda mig på choklad, men inte att slå mig". Men det sade jag inte.

Men det påverkade ändå min syn på honom. Jag hade tänkt mig honom som en helt amoralisk person som kunde göra allt för att hämnas på de som gjorde saker han inte gillade. Men nu såg jag att också han hade en moral, som han höll på hårt. Den var bara väldigt annorlunda än min. 

Jag skulle aldrig slagit någon. Jag slog inte ens tillbaka när jag blev angripen. Men om jag hade fått en chokladkaka är det troligt att jag skulle ha sparat den för mig själv. Inte bjudit alla på avdelningen, och allra minst de som jag var ovänner med.

Efter det fick jag en form av respekt för honom, som sitter kvar än idag. Jag tyckte och tycker förstås inte att han borde ha slagit mig, men jag insåg att han inte bara var den bråkstake jag trodde, utan att han hade en egen moraluppfattning, som alltså var lika stark som min  - men bara helt annorlunda.

Och jag tror ändå att hela dramat, med alla dess inslag, lärde mig att förstå andra barn bättre. Och dessutom faktiskt stärkte mig. Jag skrevs ut från Psyke 2 med en starkare självkänsla (och troligen en  bättre "social kompetens" med andra barn...)  än när jag togs in.