Alltsedan denna reformation har vi i Sverige matats med en historieskrivning där de förlorande katolikerna beskrivs som obehagliga, vidskepliga och allmänt skumma. Historikern Knut B Westman kunde 1918 formulera skillnaden mellan den katolska och den protestantiska fasen i Sveriges kyrkohistoria på detta sätt: "Gud har talat barnsligt till barn, innan han kunde börja tala manligt till män". Katolicismen var "barnslig" vidskepelse medan protestantismens var "manlig" gudstro.
Själv minns jag dock en garanterat anti-katolsk bok jag fick som julklapp av mormor julen 1965. Den hette "Martin Luther - en berättelse från reformationstiden" och var en propagandistisk skildring av reformationen, skriven av Elisabeth Rundle 1902. Den talade förvisso "barnsligt till barn" - och det helt medvetet. Den var nämligen riktad till barn, och var fylld med många bilder. Den bestod av fiktiva dagboksskildringar som sades beskriva Martin Luthers liv. Luther vad god och vis redan som barn - hans motståndare var obeskrivligt hemska.
Det är först på senare år som vi fått seriösa böcker på svenska som skildrar den katolska sidan i dramat. Ja, innan dess hade vi ju Sven Stolpe. Men hans beskrivning var inte alltid så seriös - det var ofta lite av att vända upp och ned på den anti-katolska propagandan. Ett ganska så vulgärt exempel är hans roman "Fru Birgitta ler" från 1955. Den beskriver reformationens genombrott i Sverige - och ger en brutal skildring av falska, obehagliga och "omanliga" protestanter (en av dem visar sig efter ett tag också mycket riktigt vara homosexuell!) och av karaktärsfasta och kloka katoliker!
Något sådant finns förvisso inte i "Förlorarnas historia." Den är grundlig, väldokumenterad och nyanserad. Författaren är både professor i idéhistoria och katolsk präst. Men någon katolsk propagandaskrift är det minst av allt.
Den väcker många tankar men jag nöjer mig med några få funderingar.
Vanligtvis antar många lite lättvindigt att protestantismen infördes i ett slag av Gustav Vasa. Men det är ju en förenkling. Dels tog det ett tag innan Sverige blev öppet protestantiskt och på landsbygden tog det ännu längre tid. Men dels var den nya lärans seger inte alls självklar även efter att den officiellt hade införts.
Vid åtminstone två tillfällen låg vägen (kanske) öppen för en motreformation. Dels vid Dackefejden. Om Dackes uppror hade lyckats skulle historien kunnat ta en helt annan vändning. Dels när kung Sigismund tillträdde. Han var katolik, och enligt den patrilinjära monarkistiska successionsordning som tillämpades i Sverige var han förvisso den rättmätige kungen - oavsett vad bloggen "Ashtar command book blog" än må påstå! ;-)
Sigismunds störtande torde väl bäst kunna beskrivas som en statskupp. Som visade att den protestantiska tillhörigheten numera vägde tyngre ön det formella statsskicket!
När det gäller de rent teologiska skillnaderna kan det ju framhållas att den tidiga protestantiska människosynen var betydligt mer pessimistisk än den katolska. I båda lärorna krävdes Guds nåd för frälsningen - men katolikerna menade att människan hade fri vilja att ta emot eller förkasta den. Så ej för protestanterna. Människans vilja var ond alltsedan syndafallet - och kunde inte på egen hand ens välja att ta emot Guds nåd.
Detta problem löste protestanterna med läran om den dubbla predestinationen. Vissa människor hade sedan begynnelsen valts ut av Gud för att räddas - medan andra sedan begynnelsen hade valts ut till evig fördömelse.
Detta ska inte ses som att protestanterna var filosofiska determinister. För enligt både Luther och Calvin hade det funnits en period då människan hade en fri vilja. Men i och med Adam och Evas syndafall hade den gått förlorad. Efter detta kunde människor endast välja det onda.
Men, som sagt, läs gärna boken. Där får vi också lära oss en hel del om intressanta personer på den katolska sidan - i den religionsstrid som radikalt förändrade Sverige. Innan jag läste boken var exempelvis det enda sammanhang jag hört talas om biskop Hans Brask att han ska ha skrivit en lapp med innehållet "Härtill är jag nödd och tvungen". Nu fick jag dessutom reda på att han var aktiv katolik under reformationstiden. Det är roligt med allmänbildning!
8 kommentarer:
Jag tror inte att någon svensk kung på 1500-talet var mer legitim än någon annan. Tillämpar man "succesionsordningen" väldigt strikt så borde väl Kristian II (Kristian Tyrann) vara Sveriges legitime härskare, eller kanske någon av hans söner, men så långt är det nog ingen som vill sträcka sig. Dessutom kan man säkert hitta spetsfundiga legalistiska invändningar mot honom också...
Hade man strikt tillämpat patrilinjär succesion i Sverige så borde Erik XIV ha efterträtts av sin son, inte av Johan III, som ju var hans bror. Det betyder givetvis att även Johans makttillträde var en "statskupp". Sigismund var således son till kuppmakaren!
Fast det jag egentligen stör mig på är ju inte detta, utan att de historiker som ständigt kråmar för Polske Sigge menar något alldeles särskilt när de kallar honom "legitim kung". De menar närmare bestämt att hertig Karl (Karl IX) inte borde ha försökt störta honom. Och då undrar man ju varför, eftersom de som diggar Sigismund inte verkar vara traditionella katoliker eller storpolska svärmare...
Tidlösa (Ashtar Command Book Blog)
Ja, successionsordningen verkar ju vara knepig.
Och för att undvika alla missförstånd - jag är förstås vare sig för monarki, patrilinjaritet eller successionsordningar. Jag är emot dem i både Sverige och Nordkorea...
Mitt engagemang för Sigismund grundar sig väl snarare ytterst i om att han fått makten skulle Sverige ha sluppit att anta den fanatiske ex-munken Martin Luthers bisatta lära..
På den här punkten verkar jag ironiskt nog stå närmare marxismen än dig. Jag uppfattar alltså reformationen som historiskt progressiv. Påveväldet och habsburgarna var reaktionära.
Lite skämtsamt kan man väl säga att du är pseudokatolik medan jag är pseudoprotestant trots att vi båda egentligen är hedningar...
Är AG pseudokatolik eller pseudoprotestant?
AG är protestant. Jag vet inte ens om jag vill säga pseudo. Han är hårt emot "papisterna". När avslöjanden om sexuella övergrepp mot barn inom katolska kyrkan kommer brukar han säga att "det är ju bra att papisterna avslöjar sig".
Om man pratar med honom kan han svänga mellan en ganska hårt bokstavstrogen bibeltolkning med inslag av en lite udda terminologi - han kallar "liberalteologerna" för "revisionister", med att låta som en dogmatisk marxist. Han verkar ibland nästan ha två diametralt olika världsåskådningar parallellt.
I princip såg nog hans logik ut så här när han blev kristen. Världsevolutionen hinner inte att lyckas innan mänskligheten går under. Vad hoppas på då? Ja, det enda är ju Jesu återkomst!
Han har ju en syster som är pingstvän och jag får intrycket att han lite av tog in hennes världsbild nät hoppet om revolutionen försvann.
Min egen syn på protestantismen har vissa likheter med den som Erich Fromm uttrycker i sin bok "Flykten från friheten". Har du läst den?
PS.
Det är möjligt att protestantismen var historiskt "progressiv" när den kom i den meningen att den var kopplad till den framväxande kapitalismen, medan den katolska kyrkan var kopplad till en döende feodalism. Jfr Max Weber.
Men idag finns inte feodalismen, och protestantismen har ofta en mer individualistisk och mindre kollektiv världsbild. Jfr hur de protestantiska sekterna i Brasilien blivit Bolsonaros stormtrupper. medan katolska kyrkan har kvar rester av befrielseteologi!
Aha, intressant. Katolska kyrkan borde ha reformerat sig på 1400talet men nu blev det inte så. Jag tror att de borgerliga och demokratiska tendenserna manifesterade sig inom protestantismen, givetvis tillsammans med andra tendenser som var mindre progressiva. Motreformationen verkar däremot ha varit rent reaktionär.
Idag ser väl skiljelinjerna annorlunda ut, jag är väl egentligen på väg mot något slags pseudonyplatonism eller pseudognosticism...
Skicka en kommentar