Förstörd dator

Min dator har ramlat i golvet och verkar vara totaldemolerad. Skriver detta från en biblioteksdator. .

Förlorarnas historia

Magnus Nymans bok "Förlorarnas historia" är en både intressant och spännande bok.  I den  får vi se reformationen ur ett katolskt perspektiv.

Alltsedan denna reformation har vi i Sverige matats med en historieskrivning där de förlorande katolikerna beskrivs som obehagliga, vidskepliga och allmänt skumma.  Historikern Knut B Westman kunde 1918 formulera skillnaden mellan den katolska och den protestantiska fasen i Sveriges  kyrkohistoria på detta sätt: "Gud har talat barnsligt till barn, innan han kunde börja tala manligt till män".  Katolicismen var "barnslig" vidskepelse medan protestantismens var "manlig" gudstro.

Själv minns jag dock en garanterat anti-katolsk bok jag fick som julklapp av mormor julen 1965.  Den hette "Martin Luther - en berättelse från reformationstiden" och var en propagandistisk skildring av reformationen, skriven av Elisabeth Rundle 1902. Den talade förvisso "barnsligt till barn"  - och det helt medvetet. Den var  nämligen  riktad till barn, och var fylld med många bilder. Den bestod av fiktiva dagboksskildringar som sades beskriva Martin Luthers liv. Luther vad god och vis redan som barn - hans motståndare var obeskrivligt hemska.

Det är först på senare år som vi fått seriösa böcker på svenska  som skildrar den katolska sidan i dramat. Ja, innan  dess hade vi ju Sven Stolpe. Men hans beskrivning var inte alltid så seriös - det var ofta  lite av att vända upp och ned på den anti-katolska propagandan. Ett ganska så vulgärt exempel är hans roman "Fru Birgitta ler"  från 1955. Den  beskriver reformationens genombrott i Sverige - och ger en brutal skildring av falska, obehagliga och "omanliga" protestanter (en av dem visar sig efter ett tag också mycket riktigt vara homosexuell!)  och av karaktärsfasta och kloka katoliker!

Något sådant finns förvisso inte i "Förlorarnas historia." Den är grundlig,  väldokumenterad och nyanserad. Författaren är både professor i idéhistoria och katolsk präst. Men någon katolsk propagandaskrift är det minst av allt.

Den väcker många tankar men jag nöjer mig med några få funderingar.

Vanligtvis antar många  lite lättvindigt att protestantismen infördes i ett slag av Gustav Vasa. Men det är ju en förenkling. Dels tog det ett tag innan Sverige blev öppet protestantiskt och på landsbygden tog det ännu längre tid. Men dels var den nya lärans seger inte alls självklar även efter att den officiellt hade införts.

Vid åtminstone två tillfällen låg vägen (kanske) öppen för en motreformation. Dels vid Dackefejden. Om Dackes uppror hade lyckats skulle historien kunnat ta en helt annan vändning. Dels när kung Sigismund tillträdde. Han var katolik, och enligt den patrilinjära monarkistiska successionsordning som tillämpades i Sverige var han förvisso den rättmätige kungen - oavsett vad bloggen "Ashtar command book blog" än må påstå!   ;-)

Sigismunds  störtande torde väl bäst kunna beskrivas som en statskupp.  Som visade att den protestantiska tillhörigheten numera vägde tyngre ön det formella statsskicket!

När det gäller de rent teologiska skillnaderna kan det ju framhållas att den tidiga protestantiska människosynen var betydligt mer pessimistisk än den katolska.  I båda lärorna krävdes Guds nåd för frälsningen - men katolikerna menade att människan hade fri vilja att ta emot eller förkasta den. Så ej för protestanterna. Människans vilja var ond alltsedan syndafallet - och kunde inte på egen hand ens välja att ta emot Guds nåd.

Detta problem löste protestanterna med läran om den dubbla predestinationen. Vissa människor hade sedan begynnelsen valts ut av Gud för att räddas  - medan andra sedan begynnelsen hade valts ut till evig fördömelse.

Detta ska inte ses som att protestanterna var filosofiska determinister. För enligt både Luther och Calvin hade det funnits en period då människan hade en fri vilja. Men i och med Adam och Evas syndafall hade den gått förlorad. Efter detta kunde människor endast välja det onda.

Men, som sagt, läs gärna boken. Där får vi också lära oss en hel del om intressanta personer på den katolska sidan - i den religionsstrid  som radikalt förändrade Sverige.  Innan jag läste boken var exempelvis det enda sammanhang  jag hört talas om biskop Hans Brask att han ska ha skrivit en lapp med innehållet "Härtill  är jag nödd och tvungen". Nu fick jag dessutom reda på att han var aktiv katolik under reformationstiden. Det är roligt med allmänbildning!

 

Kung Sigismund - försökte rädda Sverige åt katolicismen... 

Arne Weise, Emanuel Swedenborg och Nya Kyrkan

Nås av nyheten att Arne Weise är död.

Arne Weise var både döpt och konfirmerad i Nya Kyrkan, som består av anhängare till Emanuel Swedenborg. Nu verkade hans förhållande  till religion  efter ett tag blivit ganska ljummet, men för mig är nog det första jag tänker på när jag hör hans namn just Nya Kyrkan och Swedenborg,

I boken "Kulter, sekter, samfund" som kom ut 1970 intervjuades han som representant för "Nya Kyrkan". Han menade där att Nya Kyrkan och swedenborgianismen borde appellera till ungdomar, eftersom den tar upp livsfrågor som ungdomar söker svar på.

Nu verkar intresset för Swedenborgs läror hos dagens ungdom vara ganska så begränsat. Men själv fick jag för några år sedan eller så, efter att ha fyllt 60, en viss fascination för Swedenborg.

Så jag läste några av hans texter, och uppenbarelser.

Jag slutade dock snabbt. Det kan möjligen bero på ett av hans teman, som faktiskt liknade en del  mycket sofistikerade skräckberättelser.

Det var hans syn på helvetet. Han trodde inte på en brinnande eld där de onda skulle plågas i evighet. Det var sympatiskt, men det han trodde på var på sätt och vis än mer kusligt.

Jag refererar här ur minnet, har inte dessa texter framför mig.

I korthet gick enligt min minnesbild hans version  av helvetesläran ut på att de onda inte fattade att de var döda. De kom till en värld som de trodde var verklig,

Samtidigt avspeglade deras tidigare ondska i denna "värld".  På ett sinnrikt sätt var den värld de kom till in i minsta detalj en avspegling av deras mörka syndfulla liv. Den nya världen efter döden var en förlängning av deras egna synder. En värld som ytterst var lika tröstlös som deras syndiga liv. Typ.

Det kusliga med denna lära är ju framförallt inte den obehagliga tanken att man en dag ska komma till ett sådant helvete. Eftersom den döde enligt Swedenborg inte vet att hen är död utan tror att den sataniska tillvaro som hen hamnat i är den verkliga världen öppnas ju en än mer otäck tanke...

När man ser på världen idag är det ju faktiskt inte så svårt att tänka sig att det är ett privat helvete man hamnat i som ett resultat av den synd man hade när man  levde så att säga på riktigt.

Alltså.  När man  tänker på hur denna värld ser ut idag - både overklig - och, ja, nästan på gränsen till drömlik-  och ja, till stora delar definitivt ond - och sedan betänker Swedenborgs lära kan ju frågan ställas på allvar.

Vilka fruktansvärda synder har man begått när man levde "på riktigt"-  för att hamna just här?

*ryser*


Emanuel Swedenborg

Spökena kommer

Detta är texten till en sång som jag och en kille som hette Bert sjöng på avslutningen på Jakobsbergs Folkhögskola våren 1981.

Bert hade skrivit det mesta av både melodin och texten. Jag hade dock gjort både melodin och den huvudsakliga texten till refrängen med orden "Spökena kommer"...

Tyvärr vet jag inte hur man spelar in ljud på datorn. Annars hade jag kanske kunnat sjunga in sången och gjort en ljudfil. Melodin var faktiskt ganska så suggestiv.

Men här är texten.  Citerat från minnet, så det kan finnas några smärre fel.
----------
Spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer.

I den allmänna depressionens spår, läggs en förlamande hand - över alla dom som på folkhögskolor går, förhoppningar grusas till sand.

Spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer.

I den ekonomiska recessionens spår, ska alla varv läggas ner. Det som byggts upp under åtskilliga år, finns kanske snart inte mer.

Spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer, spökena kommer.

I den sociala nedrustningens spår, skolor och sjukhus ska bort. Många som är i behov av vård dom får, söka förgäves inom kort.

Spökena kommer för att försvara den helt ruttna och fallfärdiga borgen.

Spökena kommer, spökena kommer, när ska väl spökena sluta att komma?

När vi genomskådat spökenas roll, sett vem som manar dom fram. Som genom spöken utövar sin kontroll, för att få oss fogliga som lamm.

När vi i kampen vår rädsla bortlagt, ser vi att spökena är små. När grundvalen raserats för herrarnas makt - inget kan rädda dom då.

Inget kan rädda dom då. Inget kan rädda dom då. Inget kan rädda dom då.

En pirats spöke, av Howard Pyle från 1921. 

Gud hör bön - eller?

/Inlägg som skrevs i en plötslig känsla av desperation./

På vägen mellan Stockholm och Gräddö fanns när jag var barn en klippvägg som hade försetts med en text.  Den löd "Gud hör bön".

Jag tror inte jag reflekterade så mycket över den. Utgick från att det var tom religiös retorik.

Jag kunde inte gärna ta den på allvar. Som barn hade jag nästan varje kväll bett till Gud att hen skulle ge mig trygghet och befria mig från rädsla. För både mardrömmar, mörker - och annat.

Det gjorde hen aldrig, Varför skulle  jag då ens tänka på ett  - som det syntes - helt falskt påstående på en bergvägg.

Fast det behöver ju inte nödvändigtvis vara falskt. Det finns ju ett ännu värre alternativ.

Men om vi ändå börjar med antagandet att det är falskt. Det kan betyda endera två saker. Antingen finns inte Gud, och då kan hen förstås inte höra bön. Det var  ju en vanlig åsikt på sextiotalet, - "det finns ingen Gud och Ingemar Hedenius är hans profet.". Typ.

Men å andra sidan kunde det ju vara så att Gud fanns, men att hen ändå inte hörde bön. Hen behöver ju trots allt inte vara allvetande. Eller hen kanske bara hörde vissas böner. Inte speciellt mångas, fick man ju i så fall intrycket av.

Det andra alternativet var ju etter värre. Gud kanske hörde böner, men besvarade dem inte. Den minst obehagliga förklaringen var i så fall att hen inte kunde. Hen kanske inte var allsmäktig. Det lidande som då Gud måste uppleva torde i så fall vara enormt.  Om hen hörde alla böner men insåg att hen inte kunde göra ett skvatt.

Det mest obehagliga alternativet var förstås att Gud hörde bön, men inte VILLE svara.  Hen kanske inte brydde sig, Hen kanske var både allsmäktig och allvetande, men inte god...

Sedan dess har jag bett många gånger, och inte endast till den "kristne" guden.  Men något som liknar bönesvar har jag knappast noterat.

Utom en anmärkningsvärd gång, men då bad jag till Jungfru Maria. Men det var bara en gång, och det upprepades aldrig.

Vad göra? Dra slutsatsen att bönesvar är en ren myt?

Eller be till vampyren Carmilla att hon finns, och att hon gör mig till vampyr?      ;-)

Eller nåt annat?

PS. Jag har för mig att någon till sist förvandlade texten till "Gud hör bönder". Även det ett tveksamt påstående. 

En from bön - men finns det någon mottagare?

Fredagen den...

Jag hoppas verkligen ni inser vilken dag det är idag. Om möjligt, stanna inomhus, om ni ändå måste gå ut, undvik för Guds skull alla svarta katter.

Svara inte på telefon, öppna inte mail, och framförallt undvik Facebook....

En folktro ("vidskepelse") som varat så många år kan ju helt enkelt inte ta fel.

;-)

"Vare sig du är en gud eller gudinna"

Den formromerska religionen hade en del ska jag säga charmiga, eller udda, drag.

Ett är detta. När romarna bad var de inte alltid säkra på vilken gud/inna som skulle lyssna.

Så för säkerhets skulle formulerade de sig ibland så här. "Jag ber till dig, vare sig du är en gud eller gudinna".

Det ligger ju en viss realism bakom. Hur kan man veta att den man riktar bönen till verkligen skulle lyssna? Det kanske är bäst att gardera sig.

Det hela har ju vissa likheter med frasen "Dear Sir or Madame" som ju inleder Beatleslåten "Paperback Writer". Där sänder huvudpersonen ett bokmanuskript till ett förlag. Men kan inte  riktigt veta om det är en man eller kvinna som kommer att läsa det.

Det finns nog mycket man skulle vilja be om. Utan att riktigt veta vem - om någon - som kan tänkas lyssna.

Så även jag själv.

Så jag kan be och hoppas att någon lyssnar. Vare sig det är en gud eller gudinna. Eller kanske någon annan....

Statyett av den  romerska gudinnan Juno.  Men hör hon verkligen bön?

Det kallas fadersrätt

"The mother of murdered Canberra boy Bradyn Dillon says her son begged not to be sent back into the custody of his father, whose brutal bashings would culminate in his death."...

Läs mera här.

Je t'aime... moi non plus

Idag för femtio år sedan, 2 september 1969, gick "Je t'aime... moi non plus" in på elfte plats på Kvällstoppen. Samtidigt hade den "dödskallemärkts" av Sveriges Radio så det gick inte att höra den..

Det ledde väl om möjligt till att den blev än mer såld.Två veckor senare låg den etta . Men de som lyssnade på Kvällstoppen fick ju inte heller höra den.

Anledningen till att den inte fick spelas var väl i princip att den handlade om ett samlag. Där gick en gräns för Sveriges Radio. Det vore för övrigt intressant att veta när förbudet hävdes. Eller är det inte hävt?

Som samlagsskildring är den för övrigt konstig, vilket jag nog tyckte redan när jag hörde den första gången. Medan kvinnan låter exalterad, och blir det mer och mer ju längre sången fortskrider, låter mannen hela tiden kolugn, på gränsen till likgiltig. Mycket mystiskt, tyckte jag alltså redan 1969.*

För hörde den gjorde jag ju. I själva verket stal jag den på skivavdelningen på Tempo på Fridhemsplan. Man kan fråga sig varför jag inte köpte den - det var ju trots allt en singel, och singlar var ju billiga. Troligen vågade jag inte se en expedit i ögonen, när jag köpte den....

Efter att ha lyssnat på den då och då i kanske en månad sålde jag den till en tjej i min klass. Det var dramatiskt. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till mig en kväll. Det gjorde hon. Hon ringde på dörren och jag sprang snabbt så att det var jag och inte mina föräldrar som öppnade.

Vi sa nog inte ett ord. .Jag gav henne skivan, och hon gav mig pengar. Varför hon inte köpte den i en skivaffär vet jag inte. Kanske även hon tyckte det var pinsamt att köpa en SÅN skiva där...

Efter att ha köpt den försvann hon snabbt. Det kändes som om vi begick en brottslig handling. Vilket vi ju också gjorde.

Strängt taget var ju jag en tjuv och hon hälare. Men det spelade ju inte någon större roll. Ingen av oss hade ju faktiskt ännu fyllt 15, så vi var ju inte straffmyndiga.

Låten ifråga kan höras här.
 -------------------------------------------------
* Detta intryck förstärks nog av några paradoxala  textrader som även finns i titeln. Hon säger "Je t'aime" (jag älskar dig) ... och han svarar "moi non plus" (inte jag helller)! Det är en konstigt svar men på sätt och vis kopplar jag det till mannens nästan likgiltiga röst. Det har förresten spekulerats en hel del om varför han i allsina dar svarar "inte jag heller".