Ja, jag har hört talas om gruppen "Great Society" förut, men hade endast vaga idéer om vad det varit för något.
Titeln hade de uppenbart tagit från Lyndon B Johnsons (LBJ) sociala reformprogram som brukade gå under just det namnet. Några år senare skulle knappast en musikgrupp av den typen, om de var vid sina sinnens fulla bruk, tagit ett namn som associerade till LBJ. Men när Great Society bildades hade rörelsen mot Vietnamkriget ännu inte nått den massiva styrka, som gjorde det helt omöjligt för anständiga människor att associeras med LBJ..
Vi får minnas att när LBJ valdes 1964, hade han setts nästan som något av en vänsterkandidat, i alla fall i jämförelse med sin närmast högerextrema motståndare Barry Goldwater.
Så dessa två flower power-klassiker gjordes redan 1965.... Intressant.
En sak som många som bodde i Sverige 1967 inte riktigt greppade var att både hippies och drogromantisk musik hade en förhistoria som sträckte sig många år tillbaka.
1967 var endast kulmen på en utveckling, som tidigare hade skett mer i skymundan.
Det har ja väl vetat länge, men fick en ännu klarare bild av det när jag för några år sedan läste en akademisk text om hippies.
Här i alla fall Great Societys version av White Rabbit. Märk väl att den större delen av denna version är instrumental - sången kommer först 4.28. Grace Slick sjunger även här. och det var också hon som skrev White Rabbit.
Grace Slick var uppenbarligen den mest talangfulla medlemmen i Jefferson Airplane. Därför är det lite tråkigt att hon för det mesta kom ganska så mycket i bakgrunden på deras skivor.
Grace Slick
5 kommentarer:
"Grace Slick var uppenbarligen den mest talangfulla medlemmen i Jefferson Airplane. Därför är det lite tråkigt att hon för det mesta kom ganska så mycket i bakgrunden på deras skivor."
Lite intressant det där. För faktum är att Grace Slick hörs betydligt
mindre än man skulle tro, både på Airplane- och Starshipskivor. Men
den manlige vokalisten måste väl också få lite sångtid. Och även den
briljante gitarristen Jorma Kaukonen fick ju sjunga ibland ...
En trevlig liten låt om kannibalism från ett av JA:s sidoprojekt ...
Silver Spoon · Paul Kantner · Grace Slick
https://www.youtube.com/watch?v=mUt3aaWHhXY
Trevlig är väl att ta i.
"För faktum är att Grace Slick hörs betydligt
mindre än man skulle tro, både på Airplane- och Starshipskivor."
Något som jag till min besvikelse insåg bär jag började lyssna igenom dem.
Men du har alltså 4 diametralt olika soloskivor med henne att välja på.
Samt Sunfighter,"Baron von Tollbooth and the Chrome Nun" (det sista syftar
på Grace), och lite till ...
https://en.wikipedia.org/wiki/Blows_Against_the_Empire
https://en.wikipedia.org/wiki/Planet_Earth_Rock_and_Roll_Orchestra
https://en.wikipedia.org/wiki/The_Best_of_Grace_Slick
Men hon är fenomenal även som körsångerska. Lyssna på Wooden Ships t ex där
hon ju har sin tredjedel av solosången också ...
Allt finns förstås på Youtube ...
Vet inte om du såg den Woodstockfilm som gått på SvT ganska nyligen
och även repriserats. Väldigt lite Airplane och de fick ju dessutom
spela på en "konstig" tid. Men i filmen kan Grace ses presentera sitt
band med "just the regular guys" och så Nicky Hopkins på piano. Ingen
större tvekan om att hon var ansiktet utåt även om det mestadels var
Paul Kantner som styrde den musikaliska utvecklingen ...
Och på första JAplattan hörs inte Signe Andersson (som fick sparken
när hon blev gravid) så värst mycket. Men en manlig sångare vill ju
höras så mycket som möjligt. Varför annars ha 2 vokalister ? Samtidigt
var det ju så att varje manlig motpart nödvändigtvis måste hamna i
skuggan av henne både på och utanför scen ...
Jag har aldrig hört första LP:n Däremot har jag "Surralistic Pillow" i CD-utgåva. De enda låtar som i den verkligen har DET är ju White Rabbit och Somebody to love. De andra är antingen så där eller några direkt tråkiga. Till min besvikelse tycker jag inte heller att det mesta var så värst psykedeliskt...
Skicka en kommentar