Nu är läget annorlunda. Det senare 1900-talets och tidiga 2000-talets arkeologi har inte på samma sätt gett stöd till Bibelns berättelser. I synnerhet inte de äldre, de som avhandlade, grovt uttryckt, perioden från Adam och Eva fram till och med Salomo.
Efter Salomo stämde det bättre. Men arkeologin idag ger närmast intrycket att den bibliska historieskrivningen fram till och med 900 f.kr. var ett sammelsurium av sägner. Sägner som dessutom i många fall närmast blivit motbevisade av arkeologin.
I Hans Furuhagens bok "Bibeln och arkeologerna" (Natur och Kultur 2011) finns en ganska så pedagogisk översikt av forskningsläget. Den rekommenderas till de som vill få en bild av detta komplexa ämne. Det är väl den första sammanfattande beskrivningen på svenska av forskningsläget.
För de bokstavstroende är detta dystert.
Inte nog med att det ganska lätt går att bevisa att syndafloden inte kan ha existerat (till min stora glädje - en sång om Noaks ark skrämde slag på mig som barn). Även det som sägs ha hänt efter denna kan nog till större del förpassas till sägnernas värld.
I början av 1900-talet kunde de bibeltrogna glädja sig åt att "Ur i Kaldéen" som Abraham skulle ha kommit från faktiskt hade upptäckts vid utgrävningar. Det hade varit en existerande sumerisk stad.
Men sedan visade det sig att en mycket stor del av de orter som nämns i patriarkberättelserna inte hade varit bebodda under de perioder det handlade om. Och kamelen - som ständigt dykt upp i just dessa berättelser - hade inte domesticerats när det begav sig.
Och när man kommer till Exodus (Andra Mosebok) blir det än värre. Exodus är ju en berättelse om uttåget ut Egypten. Den berättar om hur uppemot 600.000 israeliter skulle ha vandrat omkring i Sinai under 40 år innan de slutligen kom till "det förlovade landet". En sådan folkvandring skulle ha satt arkeologiska spår.
Men idag har Sinai i högsta grad grävts ut - i synnerhet på de platser som nämns i Moseböckerna. Det finns inga som helst tecken på att det scenario som beskrivs där stämmer. Och 600.000 människor kan inte vandra omkring i en öken i 40 år utan att lämna några spår.
Sedan kommer den i Josuas bok beskrivna invasionen av Kanaan. Också något som störde mig som barn. I ett blixtkrig skulle israeliterna ha erövrat ett stort antal kananeiska städer, och på Guds befallning utrotat varje man, kvinna och barn - samt förstört all materiell kultur.
För varje person som inte tycker om folkmord är det ju en förfärlig berättelse. Och lyckligtvis tycks den inte ha ägt rum.
De allra flesta städer som nämns i Josuas bok passar inte alls in i bilden. Antingen hade de inte byggts när de påstådda händelserna skulle ha inträffat, eller så hade de förfallit och blivit ruiner långt tidigare. Eller så fanns de under dessa år, men visade inga tecken på att ha utsatts för invasioner eller förstörelse.
Det finns några få undantag - framförallt Hazor - som faktiskt hade förstörts under denna period. Men det finns ingenting som säger att de förstördes av just israeliter.
De närmast folkloristiska berättelserna i Domarboken (Simson och Delila!) kan inte gärna testas arkeologiskt. Men berättelsens om den tidiga monarkin torde kunna göra det.
Enligt Samuels- Konunga- och Krönikeböckerna bildades ett mäktig monarki i Palestina - under ledning av kungar som Saul, David och Salomo.
Sauls regering var kort, och borde inte nödvändigtvis ha avsatt några arkeologiska spår; medan Davids, och framförallt Salomos, faktiskt borde ha gjort det - om de hade funnits.
Men några sådan spår finns inte. Det är speciellt anmärkningsvärt när det gäller Salomo. För enligt Bibeln var han en stor arkitekt, som uppförde stora och imponerande byggnadsverk, inklusive Salomos tempel. Ingenting av detta har återfunnits. Och vi får tänka på att just Palestina är en av de mest utgrävda regionerna i världen.
Under den period då Salomo och David ska ha härskat ser Israel ut att ha varit föga mer än ett ganska så anspråkslöst hövdingadöme.
Det bekräftas även av den omfattande korrespondensen som återfunnits i syriska, egyptiska. babyloniska och assyriska arkiv. Senare israelitiska kungar är faktiskt nämnda, men aldrig David eller Salomo.
Det ser ut som om Bibelns historieskrivning fram till splittringen av den israelitiska staten i Juda och Israel är en drömbild. Troligen en bild som medvetet skapades av prästerskapet för att måla upp ett "ärorikt" förflutet.
I själva verket ser israeliterna ut att ha varit en kananeisk landsbygdsbefolkning i östra Palestina, som gradvis och långsamt - och för det mesta fredligt - spred sin kultur över Kanaan. Och slutligen kom att dominera.
Det ger faktiskt ett mer sympatiskt intryck än vad Gamla Testamentet gör.
Från och med uppkomsten av de två rivaliserande monarkierna börjar bilden stämma bättre. Den bekräftas både av arkeologiska utgrävningar på plats och av dokument från bland annat Assyrien.
Jag ska inte ta upp de delar av boken som behandlar Nya Testamentet, mer än att den ganska utförligt skriver om debatten om Dödahavsrullarna. Den är värd ett kapitel för sig, speciellt med tanke på att Michael Baigent och Richard Leigh, två av medförfattarna till "Holy Blood, Holy Grail", vars idéer inspirerade "Da Vinci-koden". skrivit en bok om denna debatt, som på svenska fått titeln "Dödahavsrullarnas hemlighet" (Bazar förlag 2006).
Där försöker de visa att den katolska kyrkan under årtionden konspirerade för att mörka just - Dödavavsrullarnas hemlighet. Som enligt författarna hotade att totalt underminera kristendomen om de hade blivit offentliga.
Saken är den att de katolska forskarna mot slutet förlorade sin ställning i den grupp som skulle publicera Dödahavsrullarna - och delvis ersattes med israeliska forskare.
Efter att Baigents och Leighs bok skrevs publicerade forskarteamet översättningar av hela innehållet i Dödahavsrullarna - utan att något av dess innehåll på något sätt verkade underminera några fundament i kristendomen. Men det återkommer jag till senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar