The Coming of the Fairies

Upptäcker att sir Arthur Conan Doyles bok The Coming of the Fairies (1922), som jag skrev om nedan,   finns på nätet på olika ställen. Bland annat kan den läsas här.

Den är en underlig blandning av en bitvis nästan total naivitet och bitvis en viss sofistikering. Det naiva är förstås Conan Doyles nästan totala tilltro till Cottingley-bilderna på fairies. Jag kan som sagt inte förstå har någon någonsin kunnat tro på dem. De fairies man ser, ser så uppenbart "ritade" ut,  och de ser inte alls tredimensionella ut.

Dessutom är de så oerhört stereotypa. Varför skulle fairies - om de nu finns - se ut som bilder i en barnbok eller en veckotidning?

När jag först såg dem visste jag inte att de två flickor som tog dem, vid vuxen ålder senare erkänt att de var en bluff. Men jag utgick automatiskt från att de var just detta, efter att sett på dem några sekunder...

Men sir Arthur Conan Doyle - själve skaparen av en romanfigur, som är känd för sitt skarpsinne, och sin knivskarpa logik, en mästerdetektiv som dessutom aldrig någonsin i sina många äventyr förklarar underliga fenomen genom att hänvisa till något övernaturligt - visar sig här själv snarast vara den absoluta motsatsen - till just Sherlock Holmes.

Att bilderna är falska betyder inte alls att flickorna måste ha ljugit när de berättade att de tyckt sig se fairies. Om vi får tro Janet Bords beskrivning sade de att bilderna var förfalskade, men att de var ett försök att avbilda något som de tyckt sig se.

Vad de upplevde eller inte upplevde, såg eller inte såg, går ju att diskutera. Men bilderna är alltså definitivt manipulerade.

Conan Doyles vidare diskussioner om fairies är inte helt ointressanta. Även om det även här finns ett visst mått av naivitet - han vill definitivt tro de som säger sig ha psykisk förmåga att se det andra inte ser! - är de teosofinspirerade diskussionerna om det kan finnas "naturväsen" av något slag - som sagt - inte ointressanta.

Liksom honom vill jag gärna tro själv... men i motsats till honom har jag lite svårt att omedelbart förvandla en önskan till en tro.

Men det finns inget som säger att det absolut inte kan finnas existensformer som inte är "materiella" i ordets vanliga mening. Som exempelvis elementarväsen, naturväsen, eller vad man skulle kunna kalla dem. Men om de nu finns betvivlar jag att de kan fångas på foton. Om de ses är det nog av en "inre syn", i så fall.

Jag återkommer till ämnet.
............
PS. När jag skrev om The Coming of the Fairies i förra inlägget  tillade jag att det hade ett efterord av teosofen Charles Webster Leadbeater. Jag läste boken för kanske 15 år sedan och jag verkar ha mints fel. Det finns (i alla fall i första upplagan!) inget sådant efterord, men det finns ett kapitel mot slutet om den teosofiska synen på fairies, där det hänvisas till just Leadbeater.



Omslaget till The Coming of the Fairies.

"Real encounters with little people"?

Det är svårt att exakt översätta ordet "fairies" till svenska. Somliga försöker översätta det till "älvor",  men det stämmer inte.

Den engelska folktrons väsen domineras helt av "fairies". I Sverige har vi ingen direkt motsvarighet.

De folktroväsen i Sverige som kommer närmast är nog "vittror". Liksom faries är de små, och liksom fairies är de organiserade i samhällen, som liknar mänskliga. Liksom fairies kan de både dyka upp och försvinna på övernaturliga sätt.

Däremot är det svårt att tänka sig att något svenskt förlag av betydelse skulle våga ge ut en bok med titeln "Vittror - verkliga möten med små människor". Men på engelska finns faktiskt  en bok med titeln "Fairies - real encounters with little people". Boken utkom 1997, och författaren heter Janet Bord.

Janet Bord lever i Wales och har skrivit flera böcker med övernaturliga teman. Hon började med att intressera sig för UFO:s och det märks på sätt och vis i denna bok. Den liknar på många sätt en genomsnittlig UFO-bok. Först kommer berättelser från ögonvittnen, både sådana som är hundratals är gamla, och mer nutida. Sedan kommer olika förklaringsmodeller var det är för något - och till sist kommer någon sorts ställningstagande från författaren,

Det finns faktiskt också ett kapitel som jämför berättelser om fairies och berättelser om UFO-besättningar. De liknar ibland varandra – beskrivna ufonauter är också ofta små, och ufonauter kan, i alla fall i de mer sentida berättelserna, också ofta dyka upp och försvinna på gåtfulla sätt.

Naturligtvis behandlar boken de berömda, eller beryktade, fotografierna av påstådda fairies från Cottingley som togs mellan 1917 och 1920 - och som övertygade ingen mindre än sir Arthur Conan Doyle - författaren till böckerna om Sherlock Holmes. På 1980-talet medgav slutligen de två kvinnor som tagit fotona att de var en bluff. Men de hävdade samtidigt att de verkligen hade sett fairies i Cottingley, och att de i fotona försökte reproducera vad de såg.

Jag har uppriktigt sagt mycket svårt att fatta hur någon någonsin kunnat tro på dessa foton. Fairies framträder mot bakgrunden av verkliga scener, och det som är så uppenbart med just dessa fairies är att de ser så märkligt endimensionella ut. Endimensionella och karikatyrartade. De ser ut som älvor i barnböcker, ungefär.

Men Conan Doyle lät sig som sagt övertygas. Han gav ut en bok om saken -  "The Coming of the Fairies",  med ett efterord av teosofen Charles Webster Leadbeater.

Och detta visar på en intressant skillnad mellan Sverige och Storbritannien . Tron på fairies har haft en starkare ställning inom åtminstone vissa delar av den engelska intelligentian än vad dess motsvarigheter haft i Sverige.

Det var i och för sig ytterst få av ”de bildade” i Storbritannien som trodde på faries, men även bland de som inte direkt trodde fanns en ofta en sorts respekt, som helt verkat saknas i Sverige (även om det fanns  några undantag, som Viktor Rydberg och Jan Fridegård).

Möjligen kan det bero på att reformationen i Sverige blev mer radikal än den blev i England, Protestanterna fördömde hårt folktrons väsen som sataniska; deras frikyrkliga  efterföljare slöt en enhetsfront  med rationalisterna och enades om att det hela var en motbjudande vidskepelse.

I England kunde just fairies ofta stå som en symbol för en svunnen tid av mystik och romatik. Lägg märke till att det engelska  ordet för saga just är  - fairy-tale..

Fairies brukar i litteraturen oftast framställas som kvinnliga. Och det har också på  en del håll hävdats att det främst var män som var intresserade av dessa, medan kvinnor ofta inte alls var roade. Det skulle bero på att männen  tilltalades av kombinationen "kvinnlig” och "liten", medan kvinnor repellerades av samma orsak....

Men i Janet Bords bok handlar de flesta könsbestämbara berättelser om manliga fairies. Om detta är en motreaktion mot den allmänna stereotypen eller om det verkligen avspeglar det folkloristiska  materialet vågar jag inte uttala mig om.

Trots bokens provokativa titel är Bord ganska osäker om vad ämnet egentligen handlar om., Hon ägnar faktiskt en del utrymme åt teorin att fairies skulle vara en rest av nästan utdöda pygmé-befolkningar. Det är ganska uppenbart absurt. Dels för att inga kvarlevor av sådana hittats, dels för att fairies inte beter sig som människor av kött och blod. De kan gå genom väggar, de försvinner i intet, de uppkommer ur intet...

Men mot slutet presenterar Bord sin egen ståndpunkt. Först kommer en skeptisk betraktelse: Berättelser om fairies  "could be the result of imagination, fabrication, or the externalization of unconcious archetypes". Men gäller det alla berättelser? Bord tilläger: ..." if I were to allow myself a flight of fancy, I would speculate that some of the Little People might be 'real' and that they live in another world, which exists parallell to ours". (s 120).

Nästa kapitlet, som också är det sista, handlar om berättelser om drömlika resor till just en sådan parallellvärld...

Själv har jag aldrig sett fairies,  i vaket tillstånd.  Men jag har flera gånger drömt om dem. Åtminstone några av gångerna  vaknade jag med känslan av att de var verkliga...

Jag hoppas faktiskt att det är så...  det vore ju roligt om det vore så....


Foto av fairies från Cottingley,  1917, som avslöjats som bluff...

Colin Renfrew: Marija Gimbutas hade rätt

När jag började läsa arkeologi hösten 1988 hade Colin Renfrews bok Archaeology and Language  kommit ut året innan. Den innehöll en kritik av Marija Gimbutas så kallade Kurganteori för de indoeuropeiska språkens ursprung, och en presentation av Renfrews egen teori om att den indoeuropeiska språkgruppens urhem var Anatolien.

Skillnaderna mellan de olika teorierna handlade inte endast om ursprungsplatserna.  Gimbutas teori beskrev ett våldsamt scenario: från de sydryska stäpperna spred sig grupper av patriarkala boskapsskötande nomader in i Europa. De var beväpnade, det var en våldsam men gradvis erövring. Processen skulle ha startat ca 4200 f.kr.

Gradvis förändrades Europa - som enligt Gimbutas tidigare varit fredligt, matrifokalt, och jämlikt. Nu militariserades hela regionen. Det tog nära 2000 år, men det förändrade för alltid Europas (och indirekt hela världens) karaktär.

Renfrews teori hade ett helt annat scenario. De indoeuropeiska språken spreds genom jordbruket, från Mellanöstern, och mer exakt från Anatolien. Detta skulle ha startat ungefär 8-7000 f.kr. Renfrew förnekade också att de enorma invasionsvågor från de sydryska stäpperna som Gimbutas beskrev, ens hade existerat.

Den allmänna inställningen bland arkeologer var att Renfrew hade rätt*. Gimbutas teori såg som alltför drastisk, fantastisk, och dess våldsamma scenario stred mot den "processuella" syn som utvecklats inom arkeologin under 1960-talet. Förändringar orsakades enligt denna av långsamma, sociala och ekonomiska processer, och inte genom katastrofscenarior som invasioner och folkvandringar.

Visserligen beskrev också Renfrew en folkvandring. Men den var kopplad till utvecklingen av ett produktionssätt. Det handlade om att jordbruket sakta men säkert spreds, och att jordbrukarna spreds med detta. Det var mindre dramatiskt.

Å andra sidan fanns det också andra faktorer som låg under motståndet mot Gimbutas. Hon hade ju – med stöd av ett imponerande arkeologiskt material - beskrivit det förindoeuropeiska samhället som kvinnodominerat, fredligt, och jämlikt. Denna syn stod  här i motsättning mot det traditionella patriarkala synsättet.

Under årens lopp ackumulerades dock argumenten för Gimbutas Kurganscenario, och 2015 genomfördes DNA-studier som närmast bevisade detta. Det har redan kommit in i allmänna arkeologiska läroböcker, och ses idag som allmänt accepterat.

Ibland händer det att de mest ettriga förespråkarna för motbevisade arkeologiska teorier och hypoteser på ett bittert sätt försvarar dessa under återstoden av sina liv. Men dit hör dessbättre inte Colin Renfrew.

I DN kunde man den 11 februari 2018 läsa denna artikel av Karin Bojs.

Den beskriver ett föredrag som Renfrew hållit i Uppsala. Han inledde detta med att visa ett foto av Gimbutas, dedicerade sedan sin föreläsning till henne och om sin kritik mot hennes Kurganteori sade han helt enkelt: "Certainly I was wrong"...

Att Gimbutas Kurganteori nu är allmänt accepterad innebär ju inte att hennes teori om karaktären på det förindoeuropeiska "Gamla Europa" är det. Tvärtom kommer den ena efter den andra drastiska beskrivningen om hur dessa kulturer minsann var lika militariserade, patriarkala och ojämlika som någonsin de indoeuropeiska. Beläggen för detta är faktiskt ytterst svaga, och ger ett nästan desperat intryck.

Dessutom kan man förstås ställa sig frågan. Om dessa samhällen, som tekniskt och kulturellt var mycket överlägsna de indoeuropeiska, ;var lika militariserade som dessa, varför kunde de då inte effektivt slå tillbaka mot de nomadfolk som anföll dem?

Försöken att få de tidiga jordbrukssamhällena till patriarkala, krigiska, och ojämlika, ser mest av allt ut som en ideologisk konstruktion. Om det inte var så tvingas man ju att inse att ursprunget till den typ av samhälle vi lever i fanns i band av kulturellt och tekniskt primitiva, men militärt utvecklade brutala krigarfolk. Det är inte en bild som är så bra för självrespekten hos härskande och dominerande  grupper i vårt samhälle.

Då ser det förstås lite bättre ut om man tror att klassamhälle, patriarkat och militarism var någon sorts automatiska resultat av jordbrukets utveckling.  
---------------------------------------------------
*Medan de lingvister som engagerade sig i debatten oftast stödde Gimbutas!


Marija Gimbutas

Hittat på Facebook

Vid en tidpunkt i din barndom gick du och dina vänner ut för att leka utan att inse att det skulle bli sista gången för alltid.
------------------------------------------------
 PS. Fått en del frågor vad som menas när jag lagt ut det på andra ställen. Det var ju inte jag som skrev det först. Men jag tolkar det så här. Om vi har en kamratgrupp med barn som brukar leka barnlekar. NÅGON gång kommer att bli den sista när de gör det. Men förmodligen vet de just den gången inte om att det är den sista. Fick en lite hisnande känsla när jag tänkte tanken.

Mardrömslik sång

Våren 1981 hörde jag en av de absolut otäckaste sångerna i hela mitt liv. Jag har nog inte lyssnat på den på mer än 20 år, men just nu hittade jag den på YouTube.

Det är en sång av Kjell Höglund. Den låg på LP:n "Vägen mot Shangri-La" och heter "Mr Swanee".

Den kan höras här.
-----------------------------------------------------
TILLÄGG
En kommentator har föreslagit att sången handlar om en man som sitter i en dödscell och ska iväg till avrättningen. Konstigt nog har jag inte tänkt tanken.

Men efter att ha funderat tror jag inte att det är så enkelt. Jag tror temat är mer abstrakt -  kan stå för olika situationer där man ställs inför en "ödesmättat" oundviklig mardrömslikt hotfull situation.

I texten finns meningen "Jag hoppas att ni klarar er, jag hoppas det går bra. Jag har hört berättas att en del har överlevt". Det talar inte för dödscellsteorin. Den som leds bort till en avrättning överlever inte. Även om kulorna skulle missa, eller elektriska stolen få kortslutning, kommer inte den dödsdömde att leva vidare. Då tas det om igen.

Svensk akademi - fransk aristokrati

Även bortsett från frågan om de konkreta anklagelserna mot Marie Antoinette om övergrepp mot barn är det ju även mer allmänt intressant att Horace Engdahl jämför Jean-Claude Arnault med den franska förrevolutionära aristokratin i allmänhet, och Marie Antoinette i synnerhet.

Och därmed också #MeToo med den borgerligt demokratiska revolutionen i Frankrike 1789.

Om man helt bortser från proportionerna är det på sätt och vis lite passande, men det är knappast den typ av jämförelse som Arnault bäst behöver i dessa dagar...

Om det funnits någon samhällsgrupp som med all rätt kunnat beskrivas som amoralisk och korrupt är det väl den franska överklass som mötte sitt öde 1789.

Det bör ju också noteras att just Svenska Akademien bildades några år före den franska revolutionen, och från början bestod av medlemmar som stod i nära kontakt med just toppskiktet i den "bildade" franska aristokratin.

Att Horace Engdahl tycks känna en djup empati med just den franska 1700-talsaristokratin är på sätt och vis intressant. Och kanske lite talande.


Stormningen av Bastiljen, målning av Jean-Pierre Louis Laurent Houël.

Horace Engdahl och Marie Antoinette

I en intervju med Horace Engdahl i Times Literary Supplement kan vi läsa följande. Engdahl jämför #MeToo med franska revolutionen, och tillägger.

"'I feel we’re involved in the same kind of event here, we’re in a kind of 1789, and the forces that were released are extremely strong and they’re very, very hard to resist', he said. This is the historical perspective with which he understands the accusations against Arnault. 'I don’t know the number of witnesses who came forward to accuse Marie Antoinette of incest with her children, but it was probably no fewer', he said of the Frenchman’s eighteen accusers. 'We live in this period that is very much defined in Sweden by the onset of the #MeToo movement and the atmosphere that has created.''"

Det intressanta i detta är att han automatiskt utgår från att incestanklagelserna mot Marie Antoinette var falska. Det har blivit vanligt - i synnerhet efter kalla krigets slut - att utgå från att dessa var just falska, och sedan jämföras med ex.vis Moskvarättegångarna,

Men Stalins Sovjet 1936 var totalitärt - Frankrike 1793 var det inte.

Det fanns ganska så starka belägg för dessa anklagelser mot Marie Antoinette.

Vad mer är, det finns starka belägg för att sexuella övergrepp inom familjerna inom den franska aristokratins toppskikt var vanliga under perioden före franska revolutionen. Det finns en artikel i tidskriften Journal of Psycho-history från tidigt 1990-tal som beskrev de mycket sexualiserade relationerna mellan föräldrar och barn inom den franska aristokratins toppskikt under den perioden.

Jag läste den för ganska många år sedan, och ska försöka få tag i den igen,

Vad Engdahl gör är att ta ett påstått parallellfall där han utgår från att anklagelserna var falska. Det är en ganska vanlig metod. (Jfr "Det är precis som McMartin"!) Frågan är hur han kan veta något om den saken. Han var ju knappast där.

Marie Antoinette, målning från 1793. 

Matriarkatproblemet i Rymdpatrullen

Jag har nu sett om alla sju avsnitten av Rymdpatrullen från 1966, med engelsk textning.

En sak som förvånar mig är att det endast blev sju avsnitt. Avsnitten är faktiskt spännande, och det skulle säkert gått att få en trogen tittarskara för en längre serie.

En annan sak som jag bara sporadiskt reflekterade över tidigare är den ständiga underliggande spänningen mellan manlig och kvinnlig auktoritet.

Som jag nämnt tidigare inleddes serien med att Cliff Allister McLane, den manliga kommendanten för rymdskeppet Orion, förses med en kvinnlig övervakare, Tamara Jagelovsk,  som ska se till att han inte bryter mot reglementen. Dessutom var hon alltså ryska, och det var förmodligen ingen tillfällighet.

Nu ställs alltså manlig individuell initiativkraft mot kvinnlig rysk försiktig byråkratism. Det är inte på något sätt dolt var manusförfattarnas sympatier ligger. Eller för den delen inställningen hos rymdskeppets besättning.

Till en början med försöker flera av dessa sabotera Jagilovsks auktoritet, men hon är stenhård.  Gradvist, mycket gradvist,  löser sig det hela på ett annat sätt. Cliff Allister McLane och Tamara Jagilovsk blir efter ett tag förälskade i varandra, vilket efter hand mildrar konflikten. Och i det sista avsnittet ser det faktiskt ut som att de får varandra...

Å andra sidan är McLanes överordnade i den militära hierarkin utanför rymdskeppet också en kvinna.  Vilket han aldrig verkar ha haft något problem med. Dessutom verkar flera  av de övriga generalerna vara kvinnor.

Därför är temat lite motsägelsefullt. Han accepterar kvinnlig överordning i en del avseenden, men inte i andra.

Det hela ställs på sin spets i avsnitt fem. Där visar det sig att solens aktivitet ökar, vilket hotar att leda till en global uppvärmning (!) på jorden. Det visar sig efter ett tag att solaktiviteten inte ökat spontant, utan att en utomjordisk civilisation med artificiella medel orsakat detta.

Den är utomjordisk men ändå mänsklig.  Den visar sig bestå av en jordisk koloni på en bortglömd planet som för femhundra år sedan brutit alla kontakter med jorden.

Den cirklar runt en stjärna som håller på att svalna. För att inte det ska bli alltför kallt stimulerar de vår sol så att dess värme ska öka.

Ännu ett bevis på avsaknaden av elementära astronomiska kunskaper hos manusförfattarna. En så liten ökning av solaktiviteten som beskrivs, skulle definitivt inte öka värmen på en planet i ett annat, aldrig så närbeläget solsystem.

Men Orion tar sig till planeten ifråga. Den heter Chroma, och McLanes syfte är att förhandla med befolkningen där.

När han kommer dit förstår han ingenting. Visserligen hade de första från Chroma som Rymdpatrullen fåt kontakt med, varit manliga tekniker och forskare. Men alla de han presenteras för på Chroma är kvinnor.

Han blir mer och mer upprörd. Till sist skriker han att han vill tala med någon i ansvarig ställning och inte bollas från den ena kvinnan till den andra.

Men det visar sig nu att den kvinna han just talar med är den högsta ledaren på planeten. Han vägrar att tro det. Han tycks se detta som helt omöjligt.

McLane får då förklarat för sig (naturligtvis på perfekt tyska) att den manliga civilisationen på jorden är så destruktiv och krigisk, att befolkningen på Chroma för länge sedan låtit kvinnorna ta makten.

Män kunde vara vara bra på både forskning och fysiskt arbete, men det omdöme som krävs för att fatta balanserade beslut har de absolut inte.

En kompromiss med Chroma blir till sist möjlig eftersom rymdskeppet Orion på några avlägsna himlakroppar hittat "solmateria" som kan fungera som en lokal värmekälla. Ytterligare ett märkligt exempel på manusförfattarnas okunnighet om den mest elementära astronomi och fysik...

Om Cliff Allister lyckas modifiera matriarkatet på sitt eget rymdskepp genom att förföra Tamara, lyckas han dessutom i slutändan modifiera matriarkatet på Chroma, genom att göra detsamma med dess kvinnliga ledare. Hon inbjuder honom att komma dit för att undervisa på planeten, för att balansera det kvinnliga styre som nu hon själv också tycker sig inse är lite - ensidigt..

Vad kan inte lite manlig charm åstadkomma, så säg?  ;-)

Den kvinnliga ledaren på Chroma nämns aldrig vid namn, hon kallas endast "Sie" ("hon" på tyska).

Hon spelas av Margot Trooger, en skådespelare som dog 1994. I Sverige blev Trooger känd 1969 för att hon spelade Prussiluskan i Pippi Långstrump.

Avsnitt fem i Rymdpatrullen kan ses här...

Om Nikita Chrusjtjov, förkylning och lite annat

Just nu är jag förkyld, eller nåt. . Har sovit hela natten och dagen. Och då kom jag plötsligt att tänka på idag för 54 år sedan. (15 oktober 1964) Då var jag också sjuk, kanske, eller också låtsades jag vara det. I vilket fall som helst var jag hemma från skolan.

Då fick jag reda på via radion att Nikita Chrusjtjov hade avgått. Och upptäckte att jag kände mig ledsen för det.

På kvällen sa jag till min bror att det var tråkigt, jag hade just börjat tycka han var sympatisk. Jag tror inte att min bror hade några synpunkter på detta.

Jag var alltså nio år. Exakt varför jag då tyckte Chrusjtjov var sympatisk har jag idag väldigt diffusa begrepp om.

En eller två dagar senare fick jag dessutom reda på att Kina sprängt sin första atombomb.

Det ledde till l att jag veckan efter frågade personalen på skolbiblioteket om jag kunde få ta hem bildtidningen Kina, De fick den varje månad från kinesiska ambassaden och jag anade att de inte ville ha den.Det hade jag rätt i. Från och med hösten 1964 till 1967 fick jag ta hem den varje månad.

Hösten 1964 beställde jag alla möjliga böcker om kalla kriget och Östeuropa från skolbiblioteket. Var det någon som sa lillgammal? ;-)

"Officiellt" sa jag till alla vuxna att jag tyckte USA var bättre än Sovjet, men jag hade någon sorts misstankar om att det kanske egentligen var tvärtom. Därför köpte jag Ny Dag så fort min låga veckopeng tillät det.

Denna tveksamt agnostiska inställning ändades när jag den 21 december samma år läste en artikel i Ny Dag om Vietnam. Plötsligt kom jag fram till att USA var mycket värre än Sovjet., och började säga det till alla - inklusive mina föräldrar. De blev mycket oroliga,

Ännu mer oroliga blev de när jag våren 1965 - när jag hunnit bli tio - insisterade på att få ta av de pengar jag visste att jag hade på banken och prenumerera på Ny Dag, De vägrade, med motiveringen att då skulle jag inte få resa till USA när jag blev vuxen.

Att resa till USA var nu det sista som jag ville, så jag tyckte att det var ett väldigt dåligt argument.

Varför minns jag datum så här bra? Ingen aning,men när jag gjorde intelligenstest för något år sedan var "minneskapacitet" en av topparna i ett för övrigt inte så imponerade resultat. Den andra toppen var verbal förmåga, och dessa två vägde upp rent katastrofala resultat på matematisk förmåga, spatial förmåga, och förmåga att arbeta under tidspress.

Så jag fick 100, vilket visar att jag är normalbegåvad i snitt. Men det är jag ju inte - jag är en ren idiot på matematik och teknik, och går alltid vilse.

Men tydligen väldigt bra på en del annat.

Varför detta egocentriska introverta babbel? Jag kan ju skylla på att jag har feber. Då blir man ibland lite konstig.

Nikita Chrusjtjov och Tage Erlander på Harpsund 1964. 

Tamara Jagelovsk, Eva Pflug och Rymdpatrullen

Har kollat upp lite om Raumpatrouille Orion, som jag skrev om i förrförra inlägget.

En av de mest betydelsefulla personerna i serien är Tamara Jagelovsk. Hon utses i avsnitt ett till att bli någon sorts övervakare åt Orions kapten Cliff Allister McLane. Han har vid upprepade tillfällen brutit mot det regelsystem som ska styra rymdfarten. Jagelovsk får till uppgift att följa med Orion, hindra McLane frän att bryta mot reglerna, och rapportera honom om och när han gör det.

Till en början beskrivs hon ganska så negativt - som en oflexibel byråkrat, som försöker stå i vägen för McLanes djärva initiativ. Men ganska snart får även McLane medge att hon faktiskt kan ha rätt - i alla fall då och då...

Som någon sorts matriark bakom kulisserna har hon det yttersta ansvaret för skeppet.

Bilden av henne blir också gradvis mer och mer sympatisk.

Hennes ryska namn är lite intressant. Hon skildras inledningsvis lite som sovjetiska byråkrater brukade skildras i väst. Fyrkantiga, okänsliga och auktoritära.

Men å andra sidan hade ju kalla kriget avmattats när serien spelades in. Till och med i James Bond-filmer fick ju ryssar efter ett tag en del försonande drag. Så hennes alltmer positiva sidor står inte helt i motsättning till en sådan Sovjet-analogi...

Hon spelas av Eva Pflug, som både före och efter Rymdpatrullen hade spelat in andra roller. Och dessutom verkat som sångerska  Men hon verkar mest vara ihågkommen från sin roll i Rymdpatrullen.

Detta avspeglas också i denna sång hon gjorde 1968, med titeln "Das Mädchen von Mond". I musikvideon till den, varvas scener från Rymdpatrullen med scener där hon ganska lättklädd dansar  på grus- och grässlätter.

På ett ställe på nätet beskrivs hon som en "feministisk ikon" för sin roll i Ryndpatrullen. Det går på sätt och vis att förstå. Kvinnor med den typen av makt var inte så vanlig i den tidens sf-historier.

Hon dog 2008. Hon var nog den karaktär som fängslade mig mest i Ryndpatrullen, och jag märker att jag känner mig lite vemodig när jag nu får reda på att hon är död...

En konspirationsteori - men knappast en konspiration

1991 gav Michail Baigent och Richard Leigh ut en bok med titeln "The Dead Sea Scrolls Deception". Den översattes till svenska och kom 1993 ut under titeln "Dödahavsrullarnas hemlighet."

Dessa två författare var också medförfattare till den tidigare boken "Holy Blood, Holy Grail" som hävdade att katolska kyrkan under en lång tid försökt dölja det "faktum" att det fanns levande ättlingar från Jesus och Maria Magdalena...

Sedan dess har de återkommit med en serie av anti-katolska konspirationsteorier. En av dessa presenterades i "The Dead Sea Scrolls Deception".

Den går i princip ut på att ett katolskt forskarteam på Vatikanens uppdrag under flera årtionden försökte mörka det faktum att Dödahavsrullarna innehöll material som helt underminerar  den kristna läran.

Dödahavsrullarna var en serie skriftfynd som hade återfunnits vid orten Qumran vid Döda Havet under några år från och med 1946. De innehäll en rad texter - såväl tidiga översättningar av böcker för Gamla Testamentet som en rad senare producerade texter. De brukar allmänt dateras till en period från ca 250 f.kr. till 68 e.kr.

De ser ut att vara producerade av en grupp inom judendomen med en dualistisk världsåskådning som lite påminner om zoroastrismen - och som kombinerade denna med en asketisk celibatär livsföring, hyllningar till fattigdomen, och ett mycket strikt regelsystem.

Baigent och Leigh hävdar i sin bok -  i mycket inspirerade av Robert Eisenman -   att de viktigaste delarna av dessa var skrivna under, och framförallt,  omedelbart efter Jesu levnad, och att centrala personer i dessa skrifter var identiska med Jesus bror Jakob, aposteln Paulus, och den judiska översteprästen Ananos.

Texterna skulle avspegla ett ställningstagande för Jakob, och ett fördömande av Paulus och Ananos. De skulle också visa att den ursprungliga Jesusrörelsen var en kamprörelse mot romarna, och att Jesus i den inte sågs som gudomlig.

Att Jesus var gudomlig, var en enligt författarna en förvrängning av Paulus, som enligt Baigent och Leigh dessutom möjligen var en romersk agent som försökte underminera kamprörelsen.

Detta skulle den katolska kyrkan via sina representater i den forskargrupp som skulle översätta och publicera Dödahavsrullarna på alla sätt försökt dölja.  Framförallt genom att försena publiceringen av texterna,

Detta beskrivs på ett antal mycket spännande sidor. Boken är förvisso lättläst som en deckare, och som sagt - spännande.

Det är sant att många av de katolska forskarna som satt på skrifterna fördröjde utgivningen på ett sätt som väckte uppseende.  Bland annat den ansedda tidskriften Biblical Archaelogy Review förde från mitten av 80-talet en kampanj för att publiceringen skulle påskyndas. Dock utan att föra fram några konspirationsteorier...

Vad som föranledde delar av forskargruppen att söla med utgivningen är förstås inte helt klart. För att ta reda på exakt varför krävs kanske någon form av retroaktiv telepati...

Vad som dock är helt klart är att de viktigaste texterna redan var översatta när Baigent och Leighs bok kom ut. Och de som inte hade publicerats då kom att publiceras några år senare.

Det ledde dock inte till något sammanbrott för den kristna läran..

Varför då?

För det första visar både paleolingvistiska analyser och C14-dateringar entydigt att de centrala texterna i Qumran hade skrivits långt före Jesu tid. Baigent och Leigh glider snabbt förbi detta, och antyder att man inte kan lita på någondera.

För det andra finns det visserligen likheter mellan Jesu lära, som den framställs i evangelierna, och den i Qumrantexterna.  Men skillnaderna är också mycket stora.

Jesus grupp var öppen; Qumrangruppen var extremt sluten. Jesus betonar "kärleken" även till fiender; Qumrangruppen var för att intensivt hata fienderna.

För Jesus var "renhet" främst något andligt - och han förkastade ett fokus på kroppslig renhet; för Qumrangruppen var den sistnämnda oerhört viktig, och skulle skyddas på allehanda sätt.

Jesus umgicks med "vanliga" människor och ”syndare”, exempelvis med prostituerade;  Qumrangruppen försökte isolera sig från dessa.

Jesus uppfattning om kvinnor ser ut att - för sin tid - vara mycket positiv; Qumrangruppen såg kvinnor som orena och undvek dem konsekvent.

Jesus ser ut att ha varit positiv till festande och även vindrickande: Qumrangruppen fördömde allt sådant.

Jesus missionerade öppet; Qumrangruppen gjorde det inte.

Jesus använde ett enkelt språk; Qumrangruppen hade en mycket sluten sektterminologi

Det finns många fler skillnader. Se i övrigt gärna "Jesus and the Dead Sea Scrolls”, red. James H Charlesworth (Doubleday 1992).

Det troliga är att Qumrangruppen var en del av esséerna.  Dessa var kända i stora delar av Palestina. Det är tveklöst så att Jesus måste ha känt till dem. Det är också troligt att han påverkades av dem. Å andra sidan ser han faktiskt också ofta ut att polemisera mot dem...

Skillnaderna är så stora att det är otänkbart att Jesus, och/eller Jakob, skulle ha varit en del av denna grupp. Och att Jakob skulle vara den person som under namnet "Rättfärdighetens lärare” hyllades av Qumrangruppen faller dessutom på kronologin.

Baigent och Leigh har alltså i sina böcker fokuserat på anti-katolska konspirationsteorier.  Teorier som senare kraftigt influerade romanförfattaren Dan Brown...

Och visst kan en del katoliker ibland konspirera, bland annat genom att skydda pedofilpräster.

Men de konspirationer som Baigent och Leigh beskyller dem för, ser ut att vara nästan helt hämtade ur detta författarpars något livliga fantasi.

 
En vy över Qumran från en av de grottor där textrullarna återfanns., 

Raumpatrouille Orion - nu med engelsk undertext

På mellandagarna i december 1966 började en ny serie sändas - Rymdpatrullen. Det var en tysk sf-serie om ett rymdskepp och dess besättning. Den visade sig tyvärr endast bestå av sju delar och sändes en bit in i 1967.

Jag blev ändå förtjust. Jag var elva i december, och hade blivit tolv i januari. Hade aldrig sett något liknande, och det var verkligen nyhetens behag.

För några år sedan hittade jag den på YouTube, men endast den första hade engelsk undertext. Resten var enbart på tyska. Jag såg åndå sex avsnitt, alla utom det sista - och förstod kanske en tredjedel av innehållet. Mina tyska språkkunskaper år i stort sett obefintliga.

Men nu verkar alla ha kommit med engelsk undertext och kan ses här.*

Jag har nu sett de två första. Den allra första (som jag alltså sett för några år sedan med engelsk text) var riktigt spännande.  Den andra var också spännande men lite pinsam.  Om man ska göra ett äventyr med en supernova i huvudrollen bör man veta vad en supernova är för något. Det gör inte manusförfattarna.

Åtminstone lite astronomiska kunskaper borde man väl ändå ha om man gör en sf-serie...

Mer allmänt kan förstås sägas att den för mig inte direkt upplevs på det sätt den gjorde 1966-67. Men nostalgivärdet i att se om den är ganska så stort.

Rymdskeppet Orion ser ut precis som ett flygande tefat - som alltså flygs av en jordisk besättning. Det utspelar sig i en tid då alla nationalstater är upphävda. Att alla talar tyska torde dock ha haft praktiska orsaker, och inte varit ett utryck för manusförfattarnas stortyska drömmar...

Det finns faktiskt något av framtidsseende i hur förhållandet mellan könen beskrivs i serien.  Bland såväl rymdfarare som stridspiloter (de närmaste yrken från 1966 man kan jämföra med seriens tema) var ju vid den tiden mansdominansen total. Så inte i serien.

Det råder ingen total jämställdhet, men det ligger någorlunda nära en sådan. Visserligen är kaptenen på Orion man, men han har fått en centralt utsedd övervakare, som ska se till att han inte gör några dumheter. Denna övervakare är alltså en kvinna. Dessutom är hon, av namnet att döma, ryska.

I personalen i övrigt finns det både kvinnor och män, med en viss övervikt för de senare.

I första avsnittet stöter Orion på en grupp utomjordingar, som visar sig vara fientliga. Detta går sedan som ett tema genom serien. Om jag minns rätt från 1967 innehåller sista avsnittet nån form av slutstrid. Men jag minns inte några detaljer.

Raumpatrouille Orion fick ju sedan en rad efterföljare, som jag endast följt sporadiskt. För mig var den ultimata rymdserien för alltid just Rymdpatrullen. Knappast för att den var bäst - men för att den var först.
-----------------------------------------------------------------
* Om man ser den med Safari i helskärmsläge, splittras bilden i två. På Firefox är bilden normal.

Sover Tove Lifvendahl?

Vad har hänt med SvD? Tove Lifvendahl är fortfarande politisk chefredaktör. Jag ser henne som ganska så extrem nyliberal höger, vars åsikter i centrala frågor är ungefär 180 grader motsatta mina egna. Men hennes argumentering brukar inte vara råvulgär.

Det är den knappast idag heller-  i något hon själv skriver. Men hon skriver mer och mer sällan, och överlämnar skrivandet till andra. Som Ivar Arpi.

I dagens papperstidning är huvudledaren undertecknad av honom. Den har rubriken.... "Feminazisterna på våra universitet".

"Feminazist" är en vulgär term som frodas på de värsta macho- antifeminist- och papparättssidor på nätet.

Att se den på ledarsidan på en av Sveriges största dagstidningar, till på köpet den jag prenumererar på, är hisnande.

Jag prenumererar på SvD för att det enda alternativet i Stockholm heter DN - och om man har den riskerar man att få kaffet i vrångstrupen när ex.vis Stefan Lisinski lägger ut texten.

Nu nu är ju risken att jag får det av Arpi istället.

I sak bygger ledaren på ytliga jämförelser mellan att feminister angriper män och att nazister angriper judar. Några personer har lyckats få, enligt Arpi, bisarrt mansfientliga artiklar publicerade i prestigefyllda akademiska tidskrifter - artiklar som senare visade sig vara en sorts skämt, avsedda att testa om tidskrifterna tog in vad som helst.

Artiklarna var av lite olika slag - en hävdade till exempel att det var en fördom att det var bättre att bygga upp muskler än fett. Lätt absurt. förstås, men inte specifikt mansfientligt, för att inte tala om nazistiskt

Men framförallt. Behöver det verkligen påpekas att den laddning "nazism" fått i vårt samhälle inte beror på att de på trettiotalet publicerade hatiska artiklar? Det beror på att de införde diktatur i en av Europas starkaste stater, slog ned allt motstånd med mord, avrättningar och koncentrationsläger, och startade ett världskrig .

Och - framförallt - att de i rena förintelseläger (och även utanför dessa) utifrån en noga genomtänkt plan utrotade många miljoner människor under industriliknande former.

Ordet "nazist" är ett atombombsalternativ i all debatt. Att förfalla till det i debatter på nätet har förresten fått ett namn - Goodwins lag.

Men SvD är inte en skum nätsida. Det är en av Sveriges största tidningar. Och Tove Lifvendahl är som politisk chefredaktör ansvarig för dess ledarsida.

Hur mycket nyliberal höger hon än må vara har man som sagt aldrig förknippat henne med den hatiska buskagitationen på nätets värsta avgrundssidor.

Det kan man inte nu heller - i något hon skriver själv. Men medan hon tydligen sysslar med annat låter hon innehållet på ledarsidan mer och mer likna vildvuxna nationalistiska och antifeministiska webbsidor.

Den mest skonsamma förklaringen är väl att hon sover... Men i så fall är det kanske dags att hon vaknar.

"Varning: De kvinnofientliga PAS-idéerna finns även i Sverige "

Det är rubriken på en artikel i ETC av Anna-Maria Carnhede. Den tar upp att högerpopulisterna i Italien håller på att driva igenom en PAS-lag, och vill bestraffa "ljugande kvinnor".

Den är värd att läsa, och kan läsas här.

Jag tar mig här friheten att citera slutet av den:

"Även i Sverige finns en koppling mellan PAS och extremhögern. Här har förutom papparättsgrupper även den högerextrema debattören Ingrid Carlqvist, som startade Dispatch international och 'Det fria Sverige', varit en ivrig förespråkare av PAS.

På sin blogg har hon bland annat skrivit att ´anklagelser om incest och andra sexövergrepp är vår tids häxprocesser, godkända och uppmuntrade av massmedierna.´

Vi har därför all anledning i världen att vara vaksamma på vad som händer i Sverige. När SD i riksdagen motionerar om att de vill se över varför 'rättsväsendet mycket ofta dömer till moderns favör i vårdnadstvister' bör vi veta vilken kvinnofientlig teoribildning som ligger bakom.

Kvinnojoursrörelsen och alla vettiga människor som säger sig värna ett verkligt barnperspektiv har all anledning att hålla ögonen öppna."

Bibeln och arkeologerna

I början av 1900-talet var arkeologi populär inom bibeltrogna kretsar. Just arkeologin hade under slutet av 18- och början av 1900-talet gett stöd åt många bibliska berättelser. Städer och namn som fanns i Bibeln återfanns i gamla inskriptioner. Böcker med titlar som "Men Bibeln hade rätt" började komma ut.

Nu är läget annorlunda. Det senare 1900-talets och tidiga 2000-talets arkeologi har inte på samma sätt gett stöd till Bibelns berättelser. I synnerhet inte de äldre, de som avhandlade, grovt uttryckt, perioden från Adam och Eva fram till och med Salomo.

Efter Salomo stämde det bättre. Men arkeologin idag ger närmast intrycket att den bibliska historieskrivningen fram till och med 900 f.kr. var ett sammelsurium av sägner. Sägner som dessutom i många fall närmast blivit motbevisade av arkeologin.

I Hans Furuhagens bok "Bibeln och arkeologerna" (Natur och Kultur 2011) finns en ganska så pedagogisk översikt av forskningsläget. Den rekommenderas till de som vill få en bild av detta komplexa ämne. Det är väl den första sammanfattande beskrivningen på svenska av forskningsläget.

För de bokstavstroende är detta dystert.

Inte nog med att det ganska lätt går att bevisa att syndafloden inte kan ha existerat (till min stora glädje - en sång om Noaks ark skrämde slag på mig som barn). Även det som sägs ha hänt efter denna kan nog till större del förpassas till sägnernas värld.

I början av 1900-talet kunde de bibeltrogna glädja sig åt att "Ur i Kaldéen" som Abraham skulle ha kommit från faktiskt hade upptäckts vid utgrävningar. Det hade varit en existerande sumerisk stad.

Men sedan visade det sig att en mycket stor del av de orter som nämns i patriarkberättelserna inte hade varit bebodda under de perioder det handlade om. Och kamelen - som ständigt dykt upp i just dessa berättelser - hade inte domesticerats när det begav sig.

Och när man kommer till Exodus (Andra Mosebok) blir det än värre. Exodus är ju en berättelse om uttåget ut Egypten. Den berättar om hur uppemot 600.000 israeliter skulle ha vandrat omkring i Sinai under 40 år innan de slutligen kom till "det förlovade landet". En sådan folkvandring skulle ha satt arkeologiska spår.

Men idag har Sinai i högsta grad grävts ut - i synnerhet på de platser som nämns i Moseböckerna. Det finns inga som helst tecken på att det scenario som beskrivs där stämmer. Och 600.000 människor kan inte vandra omkring i en öken i 40 år utan att lämna några spår.

Sedan kommer den i Josuas bok beskrivna invasionen av Kanaan. Också något som störde mig som barn. I ett blixtkrig skulle israeliterna ha erövrat ett stort antal kananeiska städer, och på Guds befallning utrotat varje man, kvinna och barn - samt förstört all materiell kultur.

För varje person som inte tycker om folkmord är det ju en förfärlig berättelse. Och lyckligtvis tycks den inte ha ägt rum.

De allra flesta städer som nämns i Josuas bok passar inte alls in i bilden. Antingen hade de inte byggts när de påstådda händelserna skulle ha inträffat, eller så hade de förfallit och blivit ruiner långt tidigare. Eller så fanns de under dessa år, men visade inga tecken på att ha utsatts för invasioner eller förstörelse.

Det finns några få undantag - framförallt Hazor - som faktiskt hade förstörts under denna period. Men det finns ingenting som säger att de förstördes av just israeliter.

De närmast folkloristiska berättelserna i Domarboken (Simson och Delila!) kan inte gärna testas arkeologiskt. Men berättelsens om den tidiga monarkin torde kunna göra det.

Enligt Samuels- Konunga- och Krönikeböckerna bildades ett mäktig monarki i Palestina - under ledning av kungar som Saul, David och Salomo.

Sauls regering var kort, och borde inte nödvändigtvis ha avsatt några arkeologiska spår;  medan Davids, och framförallt Salomos, faktiskt  borde ha gjort det - om de hade funnits.

Men några sådan spår finns inte. Det är speciellt anmärkningsvärt när det gäller Salomo. För enligt Bibeln var han en stor arkitekt, som uppförde stora och imponerande byggnadsverk, inklusive Salomos tempel. Ingenting av detta har återfunnits. Och vi får tänka på att just Palestina är en av de mest utgrävda regionerna i världen.

Under den period då Salomo och David ska ha härskat ser Israel ut att ha varit föga mer än ett ganska så anspråkslöst hövdingadöme.

Det bekräftas även av den omfattande korrespondensen som återfunnits i syriska, egyptiska. babyloniska och assyriska arkiv. Senare israelitiska kungar är faktiskt nämnda, men aldrig David eller Salomo.

Det ser ut som om Bibelns historieskrivning fram till splittringen av den israelitiska staten i Juda och Israel är en drömbild. Troligen en bild som medvetet skapades av prästerskapet för att måla upp ett "ärorikt" förflutet.

I själva verket ser israeliterna ut att ha varit en kananeisk landsbygdsbefolkning i östra Palestina, som gradvis och långsamt - och för det mesta fredligt - spred sin kultur över Kanaan. Och slutligen kom att dominera.

Det ger faktiskt ett mer sympatiskt intryck än vad Gamla Testamentet gör.

Från och med uppkomsten av de två rivaliserande monarkierna börjar bilden stämma bättre. Den bekräftas både av arkeologiska utgrävningar på plats och av dokument från bland annat Assyrien.

Jag ska inte ta upp de delar av boken som behandlar Nya Testamentet, mer än att den ganska utförligt skriver om debatten om Dödahavsrullarna. Den är värd ett kapitel för sig, speciellt med tanke på att Michael Baigent och Richard Leigh, två av medförfattarna till  "Holy Blood, Holy Grail", vars idéer inspirerade "Da Vinci-koden".  skrivit en bok om denna debatt, som på svenska fått titeln "Dödahavsrullarnas hemlighet" (Bazar förlag 2006).

Där försöker de visa att den katolska kyrkan under årtionden konspirerade för att mörka just - Dödavavsrullarnas hemlighet.  Som enligt författarna hotade att totalt underminera kristendomen om de hade blivit offentliga.

Saken är den att de katolska forskarna mot slutet förlorade sin ställning i den grupp som skulle publicera Dödahavsrullarna - och delvis ersattes med israeliska forskare.

Efter att Baigents och Leighs bok skrevs publicerade forskarteamet översättningar av hela innehållet i Dödahavsrullarna - utan att något av dess innehåll på något sätt verkade underminera några fundament i kristendomen. Men det återkommer jag till senare.

En bild av "slaget om Jeriko" - som aldrig torde ha ägt rum.                                                               

Hur står det till?

Hittade plötsligt på YouTube den sång jag skrev om här.

Den är kanske i sig inte så märkvärdig. Men pga den känsloupplevelse jag hade just den kvällen i juli 1972 har den fastnat i mig för evigt. Det är svårt att riktigt fatta hur starkt den gick in i mig.

Jag kom på att jag bör lägga ut den. Den är som sagt kanske inte så speciell i sig - men den känslomässiga kontexten när jag hörde den första gången gjorde den ju väldigt speciell för mig.

Den kan höras här.

Vad såg egentligen Hesekiel?

Personer som hävdar att jorden till och från får besök från främmande planeter hittar ofta ställen i gamla religiösa urkunder som de anför som någon sorts stöd. Den mest kände (och en av de mest oseriösa) som drivit sådana teser är väl Erich von Däniken.

Själv tycker jag von Däniken är närmast pinsam. Och de flesta av hans exempel är också pinsamma.

Men det finns ett exempel på en "UFO-liknande" skildring från Gamla Testamentet som jag har varit lite imponerad av, sedan jag först läste det i åtta års ålder.

Det är den beskrivning som finns i första kapitlet i boken om profeten Hesekiel.

Nej, jag säger vare sig bu eller bä om det; min inställning till stället är helt och håller agnostisk. Men jag medger att om personer i en förteknologisk tidsålder lite skräckslaget skulle beskriva en tekniskt avancerad och komplex farkost skulle det kanske delvis kunna bli något liknande...

Delar av berättelsen beskriver typiska upplevelser av mytologiska väsen. Men delar ger på något märkligt sätt intrycket av att beskriva något maskinliknande. Och har för övrigt vissa likheter med en hel del UFO-observationer...

Jag är intresserad både av UFO-debatten och av Gamla Testamentet. Av olika, och delvis också av liknande, orsaker. I Hesekiels första kapitel finns på något sätt en skärningspunkt mellan dessa båda intressen....

Nedan  kommer (av fegt upphovsrättsliga skäl) 1917 års översättning av Hesekiel 1. Den som vill jämföra med Bibel 2000 kan läsa här.

1917 års bibelkommision presenterade kapitlet på detta sätt: "Profeten skådar i en syn Herren på hans härlighets tron".

Sedan följer denna märkliga text.

  1.  I det trettionde året, på femte dagen i fjärde månaden, när jag
      var bland de fångna vid strömmen Kebar, öppnades himmelen, och
      jag såg en syn från Gud.
  
   2.  På femte dagen i månaden, när femte året gick, efter att konung
      Jojakin hade blivit bortförd i fångenskap,
   
  3.  kom HERRENS ord till prästen Hesekiel, Busis son, i kaldéernas
      land vid strömmen Kebar, och HERRENS hand kom där över honom.

  4.  Och jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med
      flammande eld, och ett sken omgav det; och mitt däri, mitt i
      elden, syntes något som var såsom glänsande malm.
 
  5.  Och mitt däri syntes något som liknade fyra väsenden, och dessa
      sågo ut på följande sätt: de liknade människor,
   
  6.  men vart väsende hade fyra ansikten, och vart och ett av dem
      hade fyra vingar,
  
  7.  och deras ben voro raka och deras fötter såsom fötterna på en
      kalv och de glimmade såsom glänsande koppar.
  
  8.  Och de hade människohänder under sina vingar på alla fyra
      sidorna.  Och med de fyras ansikten och vingar förhöll det sig
      så:
  
  9.  deras vingar slöto sig intill varandra; och när de gingo,
      behövde de icke vända sig, utan gingo alltid rakt fram.
 
  10.  Och deras ansikten liknade människoansikten, och alla fyra hade
      lejonansikten på högra sidan, och alla fyra hade tjuransikten på
      vänstra sidan, och alla fyra hade ock örnansikten.
  
  11.  Så var det med deras ansikten.  Och deras vingar voro utbredda
      upptill; vart väsende hade två vingar med vilka de slöto sig
      intill varandra, och två som betäckte deras kroppar.
 
  12.  Och de gingo alltid rakt fram; vart anden ville gå, dit gingo
      de, och när de gingo, behövde de icke vända sig.
 
  13.  Och väsendena voro till sitt utseende lika eldsglöd, som brunno
      likasom bloss, under det att elden for omkring mellan väsendena;
      och den gav ett sken ifrån sig, och ljungeldar foro ut ur elden.
 
  14.  Och väsendena hastade fram och tillbaka likasom blixtar.

  15. När jag nu såg på väsendena, fick jag se ett hjul stå på jorden,
      invid väsendena, vid var och en av deras fyra framsidor.
 
  16.  Och det såg ut som om hjulen voro gjorda av något som liknade
      krysolit, och alla fyra voro likadana; och det såg vidare ut som
      om de voro så gjorda, att ett hjul var insatt i ett annat.
 
  17.  När de skulle gå, kunde de gå åt alla fyra sidorna, de behövde
      icke vända sig, när de gingo.
 
  18.  Och deras lötar voro höga och förskräckliga, och på alla fyra
      voro lötarna fullsatta med ögon runt omkring.
 
  19.  Och när väsendena gingo, gingo ock hjulen invid dem, och när
      väsendena lyfte sig upp över jorden lyfte sig ock hjulen.
 
  20.  Vart anden ville gå, dit gingo de, ja, varthelst anden ville gå;
      och hjulen lyfte sig jämte dem, ty väsendenas ande var i hjulen.
 
  21.  När väsendena gingo, gingo ock dessa; när de stodo stilla, stodo
      ock dessa stilla; när de lyfte sig upp över jorden, lyfte sig
      ock hjulen jämte dem, ty väsendenas ande var i hjulen.
  
  22.  Och över väsendenas huvuden syntes något som liknade ett
      himlafäste, till utseendet såsom underbar kristall, utspänt
      ovanpå deras huvuden.
  
  23.  Och under fästet voro deras vingar utbredda rätt emot varandra
      Vart särskilt väsende hade två vingar med vilka det kunde
      betäcka sin kropp.
 
  24.  Och när de gingo, lät dånet av deras vingar i mina öron såsom
      dånet av stora vatten, såsom den Allsmäktiges röst; ja, det var
      ett väldigt dån, likt dånet från en härskara.  Men när de stodo
      stilla, höllo de sina vingar nedsänkta.

 25.  Och ovan fästet, som vilade på deras huvuden, dånade det; när de
      då stodo stilla, höllo de sina vingar nedsänkta.

 26.  Och ovanpå fästet, som vilade på deras huvuden, syntes något som
      såg ut att vara av safirsten, och som liknade en tron; och
      ovanpå det som liknade en tron satt en som till utseendet
      liknade en människa,

 27.  Och jag såg något som var såsom glänsande malm och omgivet runt
      omkring av något som såg ut såsom eld, ända ifrån det som såg ut
      att vara hans länder och sedan allt uppåt.  Men nedåt från det
      som såg ut att vara hans länder såg jag något som såg ut såsom
      eld; och ett sken omgav honom.
 
  28.  Såsom bågen som synes i skyn, när det regnar, så såg skenet ut
      där runt omkring.

Och nej, jag tänker inte kommentera den vidare. Inte just nu.

PS. Är det här ännu ett försök från min sida att bli utnämnd till Årets förvillare?