tisdag 10 januari 2017

Ett stycke verklighet

Nu har vi återigen påmints om ett stycke verklighet som hela tiden funnits under ytan. Funnits där hela tiden - men då och då blir den extra synlig, som i dagarna genom SvD:s och Aftonbladets reportage om dokumenterade sexuella övergrepp mot barn.

Det finns mycket att säga om detta, men jag nöjer mig med en sak. De första under vår tid som visade på att det här var mycket vanligare än man trodde var terapeuter som talade med sina patienter. Som berättade om minnen, som dök upp, som handlade om just det alla tidningar skriver om i dagarna.

Det började redan med Sigmund Freud under 1890-talet, som fick insikter som han själv sedan skrämt flydde från. Det fortsatte exempelvis genom det som Sandor Ferenczi publicerade 40 år senare. Det tystades ner på nytt, tills det dök upp igen - i slutet av 1970-talet.

Nu är begreppet "bortträngning" mer eller mindre - bortträngt, och de terapeuter som vill ägna sig åt traumatiska minnen riskerar att få Dan Josefsson - eller någon av dennes gelikar - på sig. Istället har vi - bland annat - fått en psykiatri, där diagnoserna börjat leva sitt eget liv, och börjat ses som något som har en närmast metafysisk egenexistens.

Men vi ska inte glömma att de första uppmärksammade berättelser som visade oss på omfattningen av det som man då inte trodde var mer än några otroligt sällsynta extrema undantag från en trygg normalitet, just kom från människor som berättade om traumatiska minnen. Inte alltid i terapi, men de var de berättelser som terapeuter fick höra som var de som blev uppmärksammade, och spridda.

Idag fnyses allmänt åt sådana berättelser. Men verkligheten har en tendens att manifestera sig på andra sätt. Ibland kan man se luckor i förnekandets mur, där man plötsligt ser ljusblixtar från en vanligtvis mörk värld. Och många människor konstaterar ånyo upprört att fasansfulla saker pågår bakom slutna dörrar. Sedan blir det mörkt igen.

Inga kommentarer: