Mänskligt om satanism

Ett annat "klassiskt" program om satanism var detta, som sändes den 27 januari 1997 - i serien Mänskligt som gick i TV 3.

Jag var med i programmet och kom med en kort kommentar 15.14 - 16.07.

Det är intressant att se sådana inslag så här långt senare. I efterhand har det talats om den tiden som en period av "satanistpanik" men som framgår av programmet var det inte en irrationell skräck som byggde på rena fantasier. Den byggde ofta på konkreta händelser - även helt entydigt bevisade sådana.

Det absolut farligaste....

... med en Trumpseger, som jag ser det, är att vi då får en president i en av världens två största ekonomier som hävdar att den globala uppvärmningen är en bluff. 

Läget i klimatfrågan är redan så dystert som det kan bli, men lite hopp kan man kanske ändå ha, om man är en obotlig optimist. Men om Trump vinner riskerar det lilla hopp som ändå finns att brutalt slås sönder.

När jag intervjuades i Taxi om satanism

En dag i mars 1996 kontaktades jag av SVT. Det var från programmet Taxi som ville intervjua mig i ett program om satanism. Jag tackade ja, och intervjuades sedan där, av Lotta Bromé. Programmet sändes den 4 april 1996.

Det kom att bli den första gången som jag intervjuades i media om det ämnet. Det kom sammanlagt att bli kanske sex intervjuer i TV, och kanske sex i radio.

Bakgrunden var att jag höll på att skriva en lic-uppsats om det ämnet. Den lades slutligen fram, och godkändes, den 24 april 1998.

På sätt och vis var jag då under en kort period lite av en offentlig person. Det hände att folk hälsade på gatan och frågade om det var jag som de hade sett i TV.

Det ledde också till att jag blev angripen lite här och där. På nätet finns fortfarande en del av dessa angrepp kvar, bland annat en absurd tråd på Flashback, där jag tillskrivs både åsikter som jag inte har, karaktärsegenskaper som jag hoppas att jag inte har, och rent ihopfantiserade handlingar - och grovt förvrängda uttalanden.

Däremot blev jag aldrig hotad av satanister, vilket jag faktiskt hade befarat att jag skulle bli. Det närmaste detta som jag "drabbades" av var ett konstigt mail någon vecka efter att min lic-uppsats hade godkänts -  från någon som kallade sig Belial, som sade att ett antal namngivna demoner skulle attackera och döda mig. När jag googlade på namnen visade det sig att de var demoner som endast förekom i rollspel, så jag antog att jag ofrivilligt hade blivit en del av ett sådant.

Det kunde knappast ses som ett hot, och jag skrev ett skämtsamt svar till Belial,  där jag tackade för upplysningen. Hen hörde sedan aldrig av sig.

Programmet ifråga ligger numera på You Tube i två versioner. Det är värt att se - det tar upp saker som för det mesta är bortglömt idag.

Det kan ses i sin helhet här.

Nu finns det i denna You Tube-version ett störande biljud, som kan vara lite irriterande. På You Tube finns samma program utan biljud, men uppdelat i tre delar. Här kan man se första , andra och tredje delen.

Om någon till äventyrs, utan biljud, bara vill kolla in hur just jag gör bort mig (?) kan hen gå till del två i den uppdelade versionen och lyssna från 0.32 till 3.46.

Den som föredrar en version av hur jag gör bort mig med biljud kan ju se på versionen där programmet sänds i sin helhet, mellan 10.50 och 14.05.

En person som verkar tyckt att jag just gjorde bort mig skrev förresten så här i en kommentar på bloggen Jag vill vara farlig:

"Erik Rodenborg gjorde bort sig inför hela svenska folket i programmet Taxi i Sveriges television. Uppträdde där som en konspirationshysterisk mupp som inte ens kunde uttala Aleister Crowleys namn rätt."

Jag fick, som ni kan se, in ett svar på kommentaren, men brydde mig inte om att kommentera just dess korta "recension" av vad jag sa i Taxi.

Ett klarläggande

Jag har nedan lagt ut ett inlägg om skakvåld, Shaken Baby Syndrome - det beror inte på att jag är oerhört  insatt i just DEN frågan och helt säkert vet vilka argument som stämmer eller inte stämmer.. Men det är så att jag är klart irriterad över att media under flera år så ensidigt intervjuat de experter som kritiserat diagnosen, medan de experter som försvarat den nästan aldrig får komma till tals.

Så är det ofta när det är inflammerade kontroverser om frågor om övergrepp mot barn, där experter intar olika ståndpunkter. De flesta stora media brukar i dessa fall alltid ta ställning för de som säger att övergrepp INTE har ägt rum. och nästan totalt ignorera de experter som argumenterar för att det HAR skett övergrepp.

Det verkar vara så att det för just de stora media är det mycket lättare att ha empati med anklagade vuxna än att tänka sig att övergrepp mot barn kan vara verkliga...

Så istället för en objektiv redovisning driver media ofta kampanjer för förnekarsidan. Det gynnar vare sig diskussionen eller barnen.

Experter: skakvåld existerar bevisligen

I dagens SvD finns en artikel av Anja Haglund där Anna Bärtås, ordförande i Barnläkarföreningen, och barnläkaren professor Göran Elinder  intervjuas - och är oroade för att den nuvarande kampanjen runt skakvåld (och en aktuell rapport som påstås stöda denna) riskerar att leda till att barn som verkligen har utsatts för sådant våld inte ska få hjälp.

Ett citat: "'Det är det vi är oroliga för, att det skulle kunna uppstå en situation där man blir tveksam och att det därmed finns risk för underdiagnostik. Vi vill framföra behovet av att verkligen värna om barnets bästa och barnets skydd, för barnet har ju ingen egen röst i den här frågan', säger Anna Bärtås, ordförande i Barnläkarföreningen...

...Skakvåld, även kallat shaken baby syndrome, innebär att en person våldsamt skakar ett spädbarn så att huvudet kastas fram och tillbaka. Omkring tio barn i Sverige bedöms varje år utsättas för detta allvarliga våld som kan leda både till bestående skador och död."

Nu hävdas det att diagnosen ibland är osäker, att det som diagnosticerats som symptom på skakvåld ibland kan bero på andra orsaker.

– "Det får inte innebära att man utesluter att skakvåld skett. Vi konstaterar att det vetenskapliga underlaget inte är tillräckligt starkt. Bättre forskning krävs, säger Göran Elinder, professor och barnläkare och en av rapportförfattarna....

...Det vore olyckligt om för stora växlar drogs på rapportens innehåll, anser Svenska barnläkarföreningen, som står fast vid att det går att bevisa att skakvåld ligger bakom en viss typ av skador....

– Begreppet som SBU utgår från, triaden, är bara en liten del av alla de tecken man kan se hos spädbarn som misshandlats. Det kan också förekomma exempelvis blåmärken och benbrott. Som läkare bedömer vi hela barnets hälsa, pratar med familjen och bildar oss en helhetsuppfattning, säger Anna Bärtås."

Detta var en av de få gånger som experter fått uttala sig i de stora media och problematisera den ensidiga kampanj runt falskdiagnoser av skakvåld som de senaste åren har drivits av exempelvis Dagens Nyheter, och den ofta ganska så otäcka tidskriften Filter.

Det är bra att större media för en gångs skull låter sakkunniga personer ifrågasätta denna ensidiga kampanj; en kampanj som faktiskt genom sin ensidighet är ett verkligt hot mot många barns säkerhet.

Jan Myrdal och Nya Tider

Jan Myrdal har valt att medverka i den högerextrema tidningen Nya Tider. Inte genom något sorts underligt misstag, utan helt medvetet. Han hävdar att det är helt OK, att den trots allt är ”mer balanserad” än Dagens Nyheter och att den ”ger viktiga upplysningar som inte ofta förekommer i gängse media”.

Vad är då Nya Tider för tidning? I ett läsvärt uttalande från Myrdals före detta kamrater i Svenska Clartéförbundet får vi reda på lite om denna tidning karaktär.

"Enligt tidskriften Expo består Myrdals nya sängkamrater bland annat av följande gäng ... 

Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk har varit medlem i det nazistiska partiet Nationaldemokraterna. En annan medarbetare, Sanna Hill, har publicerat sig på nazistiska Svenska motståndsrörelsens sajt. Ytterligare en medarbetare i Nya Tider är Gunnel Wahlström, som – fortfarande enligt Expo – är 'känd för sitt brinnande försvar av judehataren och förintelseförnekaren Ahmed Rami'.

Även förintelseförnekaren Jüri Lina har publicerats i Nya Tider. Dessutom har tidningens redaktörer flera gånger medverkat vid möten anordnade av nazistiska Svenska motståndsrörelsen."

Jan Myrdals politiska urartning ser ut att ha tagit (ännu) ett kvalitativt språng. Hans helt okritiska stöd till maostalinismen på sjuttiotalet skulle man förstås kunna avfärda som tidstypisk naivitet, men sedan kom bland annat ställningstagandet för Pol Pot, och de inställsamma uttalandena om antisemiten Robert Faurisson och franska Front National. Och nu har han kommit till vad som ser ut som en i sanning tragisk slutpunkt.

Att frivilligt medverka i en tidning som drivs av antisemiter, homofober, invandrarfientliga nationalister, hatiska islamofober samt före detta (?) och/eller nuvarande nazister är att öppet falla ner i en bottenlös avgrund. En avgrund som han frivilligt valt att hoppa ner i med argumentet att - Nya Tider är motståndare till USA. Må så vara, men så var Joseph Goebbels.

En gång i tiden skulle Jan Myrdal själv ha insett detta. Så här skrev han i Aftonbladet den 21 januari 1968.

"Men kom ihåg historiens lärdomar. Det som börjar med ropet 'slå bögen ihjäl' det brukar fortsätta... slå utlänningen ihjäl... slå kommunisten ihjäl.... till slut låter det: slå demokratbusarna ihjäl. Då ligger röken svart över landskapet och då är det försent att ångra sig".

Idag allierar han sig de facto med just de krafter som han så klarsynt varnade för 1968. Att kalla detta tragiskt är bara förnamnet.

Elöverkänslighet

Har just läst ut en bok av Gunni Nordström, Mörkläggning: Elektronikens rättslösa offer (Hjalmarson & Högberg 2000). Jag fick den tillskickad mig av en person som mailade mig för ett tag sedan. Hon tyckte att jag borde skriva om elöverkänslighet.

Detta är ett ämne som jag i stort sett inte vetat ett dugg om. Och de ev. åsikter jag trots detta har haft kan nog beskrivas som en försiktig skepticism.

Som i sin tur förmodligen bottnar i att jag växte upp i en familj där båda mina föräldrar hade diverse alternativmedicinska åsikter, som jag mycket tidigt blev skeptisk mot...

Jag har alltså läst boken nu; det tog ett tag eftersom jag läser långsammare än förut. Den var intressant på många sätt. Det som gjorde mig mest förvånad var nog hur starkt den betonade risken med de kemikalier som frigörs i samband med användande av elektricitet. Jag hade uppfattat att teorierna bakom ett begrepp som elöverkänslighet nästan enbart handlade om faran med elektromagnetiska kraftfält. Det stämmer i alla fall inte för denna bok.

I boken finns ett myller av uppgifter som är lite svåra att utvärdera. En hel del klassiska skeptikerargument bemöts, på ett åtminstone för mig relativt övertygande sätt.

Det finns också en rad fallbeskrivningar om personer som varit drabbade. De ger ofta ett övertygande intryck; dessutom finns det en del som stämmer in på de personer jag känner som själv ser sig som elöverkänsliga.

Jag känner kanske direkt fem personer som upplever sig som elöverkänsliga, Och ett stort antal andra känner jag till så att säga indirekt (bekanta till bekanta). De har en del gemensamt, och många av de fall som beskrivs i boken stämmer ganska bra in i den bild som jag har fått av dem.

De människor jag känner/känner till som är drabbade av detta (ja, de är ju drabbade, och de är ju de facto elöverkänsliga, alldeles oavsett vilka teorier om orsakerna bakom detta man vill tro på - så jag kommer att använda dessa termer, utan citationstecken!) har haft en fas av mer vaga symptom, som ganska så snabbt förvärrats och lett till ett nästan outhärdligt tillstånd.

Detta tillstånd har de sedan efter ett tag hanterat genom att de i möjligaste mån försökt undvika elektriska spänningsfält. I många fall också starkt ljus, eftersom en bieffekt av tillståndet ofta verkar vara en ökad ljuskänslighet.

Det intressanta är nu detta. När de vistas i "elsanerade" miljöer upphör obehaget. Inte endast tillfälligt - personer som en längre tid vistats i miljöer med endast en minimal elektricitet mår konstant bättre. Och de som haft ljuskänslighet som en sorts tilläggssymptom upplever att detta efter ett tag avtar. Och dessutom brukar det efter en lång period med så lite elektricitet (och elektromagnetiska fält)  som möjligt, bli möjligt för dem att stå ut även med doser av elektricitet som de tidigare inte klarat av.

Vad beror allt detta på? Jag har ingen bestämd åsikt, men jag tycker att det vanliga scenario som jag beskrivit ovan talar emot att det endast skulle vara ett rent psykologiskt fenomen.

Om elöverkänslighet endast vore en avspegling av psykiska konflikter och problem, borde väl det sett ganska så annorlunda ut. Lättnaden när man lever med en mycket reducerad elektricitet omkring sig borde i så fall - tycker jag, utifrån någon form av allmänt psykodynamisk grundsyn – vara tillfällig, övergående, och snart ersättas med andra symptom.

Om det hela inte hade ett skvatt med elektriciteten i sig att göra, borde förbättringen inte alls bli permanent. Den underliggande orsaken skulle i så fall ligga kvar - och rimligen leda tills andra typer av obehag - exempelvis av hypokondrisk art. Men så har inte varit fallet i de fall jag känner till.

Vi har idag alltså ett visst antal människor som får både obehagliga upplevelser och (ofta) konstaterade kroppsliga symptom av att befinna sig nära (för dem) alltför starka elektriska fält. Upplevelser och symptom som försvinner eller kraftigt reduceras när de slipper vara i närheten av dessa. Ett försvinnande som alltså är permanent, så länge de befinner sig i i stort sett elfria miljöer.

Det är förstås teoretiskt möjligt att hela denna komplicerade mekanism ytterst ändå kan härledas till någonting "rent" psykologiskt, men jag betvivlar det. Och framförallt är det inte det mest väsentliga.

Om människor får symptom och problem av elektromagnetiska fält, borde det väl vara rimligt att de ska få slippa sådana, alldeles oavsett spekulationer om vad det "egentligen" handlar om. Speciellt som det inte verkar finnas några andra metoder som leder till klara förbättringar....

En sak som stör mig lite är förresten den hånfullhet som ibland riktas mot elöverkänsliga. Nyligen fanns det ett fall där en känd kvinnlig journalist visade sig skriva invandarfientliga utfall under pseudonym. Det togs upp av media, vilket jag tycker var helt legitimt. Hon skrev mycket obehagliga saker, och det var ju bra att detta belystes.

Men så kom någon på att denna kvinna dessutom var elöverkänslig. Då kom genast en uppsjö av kommentarer som ungefär sade: "Inte nog med att hon är rasist, hon är 'elöverkänslig' också, fniss fniss. Där ser man att hon verkligen måstre vara rubbad".

Det var ganska så lågt. Att en känd journalist skrev anonyma invandrarfientliga utfall var värt att ta upp. Att hon förutom det var elöverkänslig hade faktiskt noll betydelse i sammanhanget. Det finns elöverkänsliga med alla tänkbara politiska åsikter, men här försökte en del skapa en sorts poäng genom att i retoriken koppla ihop "skumma" åsikter med "skumma" symptom...

Och genom den typen av retorik skapar man ett klimat som gör att man inte diskuterar verkliga problem på ett allvarligt sätt.

Avslutningsvis, en sorts sammanfattning. Jag har ingen bestämd åsikt vad gäller orsakskedjor, mer än att jag inte tror att det endast handlar om ett rent psykologiskt fenomen. Det kan med stor sannolikhet också finnas psykologiska faktorer med i bilden, men det ser inte ut att kunna reduceras ner till endast det....

Men det väsentliga är ändå att det handlar om ett reellt problem, alldeles oavsett orsaker. Som bör behandlas som ett sådant och inte snabbt avfärdas med någon allmänt slapp VoF-retorik....
--------------------------------------------------------------------------
FOTNOT.
Någon har undrat vad "VoF" är för något. Det är en förkortning av Vetenskap och folkbildning, Sveriges kanske mest kända sammanslutning av organiserade pseudoskeptiker.

Dem, de - eller dom?

I en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet föreslår gymnasieläraren Henrik Birkebo att orden "dem" och "de" ska avskaffas. Lustigt nog återfann jag just idag ett brev till en svensklärare som jag skrev som femtonåring någon gång 1970, där jag reagerade på att han något år tidigare hade rättat "dom" till "dem" och "de" i en uppsats jag skrivit.

Svenskläraren hade oss i svenska från hösten 1968 till och med våren 1970. Jag tror jag skrev brevet lite senare, typ sensommaren 1970, och hade tänkt skicka det till honom. Vad jag vet är att det aldrig blev av -  han fick aldrig brevet. Däremot berättade jag senare, vid något tillfälle, för honom om innehållet i det, och han svarade ungefär att han egentligen tyckte att "dom" var helt OK.

Annars är det väldigt lite som jag har skrivit före 1971 som jag har kvar; det här är ett av de ytterst få undantagen.

Vad gäller sakfrågan är jag inte säker på att jag idag tycker som jag gjorde då. Jag har nog blivit lite mer konservativ i språkfrågor (jag tycker exempelvis definitivt inte att skolan bör acceptera särskrivning)....
-------------------------------------------------------------------------------
Om ett ord

Jag har just nu framför mig en artikel av Åsa Moberg i Aftonbladet. Det är inget speciellt med den - det är en bra artikel. Men det är något med den som - om det "bara" vore en elev som skrivit den - skulle få en svensklärare att se rött: hon skriver alltid "dom". Inte "dem" alltså, utan "dom"!

- Torsdagen den 27 mars 1969 (detta för att vara pedantisk) skrev jag en - ganska dålig - uppsats i svenskan. På sida 1, rad 4 skrev jag "dom". Likaså på sida 1, rad 16. Dessa båda ställen blev rättade till i ena fallet "de", i det andra "dem".

- Alltså: vad som är tillåtet för journalister (och även en del författare) är inte tillåtet för elever.

Det här är i och för sig en struntsak - men det belyser en - enligt min mening - beklaglig tendens i skolans planering. Skolan lär ut gamla förlegade värderingar, som var aktuella när lärarna var unga - ibland inte ens det! Istället borde skolan naturligtvis anpassa eleverna till framtidens samhälle och i värsta fall nutidens (det är ju i framtiden som eleverna ska växa upp), men i vilket fall som helst inte dåtidens.

- Det är ingen tvekan om att "dom" sakta men säkert håller på att tränga ut "dem" och "de" och då borde skolan naturligtvis om inte uppmuntra så i alla fall inte förbjuda "dom".

Vad tycker du? Skriv gärna och tala om det. (Annars kan du väl ringa),

Med vänlig hälsning Erik

Sexuella övergrepp och valkampanjen i USA

Sexuella övergrepp/ sexuellt ofredande mot kvinnor har på ett ovanligt sätt kommit i centrum för valdebatten i USA. Där kan man se att Donald Trump å ena sidan kategoriskt säger att de kvinnor som anklagar honom ljuger, å andra sidan lika kategoriskt säger att de kvinnor som anklagar Bill Clinton är modiga som säger sanningen.

På samma sätt använder sig Hillary Clinton av anklagelserna mot Trump, men undviker konsekvent att svara på direkta frågor om liknande anklagelser mot Bill Clinton.

Båda använder sig av de anklagelser om övergrepp som gynnar dem i kampanjen, men avvisar/ignorerar de anklagelser som missgynnar dem. Det är en olustig situation. Det är att inte ta sexuella övergrepp på allvar, utan att endast använda dem när det kan leda till poänger i valkampanjen.

Annars var det mest anmärkningsvärda i debatten i natt förstås att Donald Trump inte vill berätta om han kommer att acceptera ett valnederlag. Ett uttalande som troligen ökar chansen att han verkligen kommer att lida ett sådant (välförtjänt) nederlag.

Några skäl till varför "the Donald" måste förlora

Det finns röster inom vänstern som på allvar hävdar att en seger för Hillary Clinton vore värre än en seger för Donald Trump.

Jag kan förstå argumenten, men håller definitivt inte med om dem.

Några argument för att en seger för "the Donald" vore värre:

Donald Trump är en öppen förnekare av existensen av global uppvärmning, och det vore en katastrof om en sådan person blir president i en av världens två största industriländer.

Donald Trump vill mycket drastiskt sänka skatterna för de rika, vilket kommer att slå hårt mycket hårt mot de ansatser till välfärdssystem som ändå finns i USA, och mot de fattiga i USA.

Donald Trump har direkt bonapartistiska tendenser, som bland annat har tagit sig uttryck i hans hot att sätta Clinton i fängelse om han får makten.

Det är för mig tre viktiga skäl för att innerligt hoppas att han inte blir president.

Och förutom dessa finns det ju en sak till. Nämligen det faktum att Donald Trump är mer eller mindre spritt språngande galen.

Någon skulle förstås kunna hävda att det sistnämnda är bra (!), eftersom det försvagar USA-imperialismen... Men då bortser hen (bland annat) från det som Chrusjtjov sade i sin kommentar till Maos uttalande att imperialismen är en "papperstiger": må så vara, men "papperstigern" är faktiskt utrustad med kärnvapentänder....

Det är tyst om terrorbombningarna i Jemen

Medan media, med all rätt, har uppmärksammat terrorbombningarna mot Aleppo i Syrien har liknande krigsbrott i Jemen inte fått mer än några små notiser.

I fallet Aleppo är det den syriska regimen, i allians med Ryssland, som står bombningarna. I Jemen är det Saudi-Arabien, med ett de facto stöd från USA.

Man kan läsa om detta här.

Det är en bra artikel, men jag är tveksam till det som står mot slutet, när artikelförfattaren verkar tro att USA egentligen är emot kriget, men åtminstone passivt tvingas stöda det för att inte stöta sig med sina allierade. Det är jag långtifrån säker på.

Clownskräck

Jag har faktiskt haft obehagskänslor för clowner redan som barn, så jag blir inte så förvånad över den senaste tidens clownskräck, som verkar ha startat i USA, sedan spridit sig till England och som nu kommit till Sverige.

I en del artiklar antyds det att det hela skulle kunna reduceras ner till någon sorts folksägen.

Men det finns många dokumenterade fall med både videofilmer, foton och polisingripanden som visar att vi faktiskt har ett snabbt ökande antal fall där förövare använder sig av clownkostymer för att skrämma och hota.

Ett aktuellt exempel kan man läsa om här.

Som sagt, jag blir inte ett dugg förvånad. Det finns något i clownen som figur som lätt kan få en skrämmande effekt. Clownfiguren kan användas för att roa barn (även om jag aldrig själv var road som barn!), men det är inte svårt att se att den kan användas på motsatt sätt.

Vilket Stephen King insåg 1986, i sin skäckroman It.

Hur släcker man en dörr?

Min nya mobil tar mycket suddigare bilder än den gamla som gått sönder. Men den här bilden kan jag ändå inte låta bli att lägga ut.

Fråga inte var den är tagen - jag vill inte genera den mycket trevliga personalen.

Marxist.com om Trump och Clinton

Sidan marxist.com har en intressant analys av både gårdagens presidentvalsdebatt och den märkliga valkampanjen.

Ett citat:

"Trump's morality merely expresses the morality of capitalism: rapacious, bullying, racist, sexist, and demeaning. But it is inconvenient for ruling class attitudes such as this to be aired publicly—they are normally reserved for corporate board rooms, cabinet and war room meetings, and masked orgies at secluded mansions."

Läs gärna hela, här.

Har varit vaken...

... och plågat mig igenom "debatten" mellan Hillary och "the Donald".

"Debattens" "höjdpunkt" var nog när "the Donald" hotade med att han skulle se till att Hillary hamnade i fängelse om han fick makten.

En replik som man kanske skulle kunnat väntat sig från Erdogan, men inte riktigt från en presidentkandidat i USA.

Ellen Key, Kata Dalström - och Annie Besant

Om lite mer än en vecka ska jag till ett seminarium som ska handla om hur Ellen Key påverkades av Annie Besant. Eller så har jag fattat det.

Ellen Key sägs ofta ha varit buddhistiskt influerad, men om jag går efter lite förhandsskvaller om seminariet ska hon egentligen ha varit influerad av just Annie Besant.

Det förvånar mig inte. För några år sedan upptäckte jag nämligen att precis samma sak gällde Kata Dalström. Hon satt i ledningen för Sveriges kommunistiska parti och kom under attack 1923 för sina "religiösa avvikelser". Dessa brukar ofta uppfattas som buddhistiska men om man läser Katas egen pamflett i frågan inser man att det som verkligen influerade henne var Annie Besants variant av teosofi.

Nu ligger teosofin sakligt sett närmare hinduismen än buddhismen så egentligen är det nog fel att tala om buddhism i sammanhanget. Det ska bli spännande att se vad som sägs om Ellen Key.

Annie Besant tillhör mina favoriter bland ledarna för religiösa rörelser. Jag vet inte exakt varför hon gör det, men faktum är att jag till och med drömde om henne för ungefär ett och ett halvt år sedan. Jag drömde att hon dök upp och förklarade att hon efter sin död blivit en del av ett hemligt "syskonskap" som man kunde få kontakt med.

Egentligen talade hon själv, i slutet av 1800-  och början av 1900-talet, i anslutning till Madame Blavatsky, om ett hemlig "brödraskap", men i drömmen var hon ju själv en del av ett sådant, och då är det lämpligare att tala om "syskonskap". Och drömmen, nej, jag tror tyvärr inte att det var en sanndröm, men hoppas kan man ju alltid....

Besants betydelse ligger till stor del i att hon lyckades göra teosofin mindre sekteristisk, och kunde integrera den bättre i den tidens motsvarigheter till New Age-miljöer. På så sätt har den del av teosofin som hon mer eller mindre formade, som brukar kallas TS Adyar, blivit mer öppen, och odogmatisk, än sina rivaler. Man kan jämföra med de främsta konkurrenterna i TS Pasadena, som idag ser ut som en stelnad sekt, vars publikationer ter sig betydligt mer verklighetsfrämmande än TS Adyars. I alla fall i mina ögon.

I detta arbete samarbetade hon nära med en viss Charles Webster Leadbeater, som dock, i motsats till Besant, verkar ha varit ganska så osympatisk som person. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

Men denna ledarduo lyckades efter ett tag ändå tona ner några av de för den breda ockulta miljön mer osmältbara delarna av Blavatskys lära, som dess stenhårda fördömande av spiritismen. De bedrev dessutom en sorts "entrism" i katolska utbrytargrupper, och fick på så sätt under en lång tid en dominerande ställning i den märkliga "liberalkatolska " rörelsen. De (eller i alla fall Besant) lyckades också hantera TA Adyars största kris - brytningen med Krishnamurti - så smidigt att det inte krossade  organisationen, trots att risken för det ett tag nog var ganska stor...

Själv vill jag säga, inte att jag "tror" på Annie Besant, men att mycket av det hon skriver är så sympatiskt att jag faktiskt skulle vilja tro på det. Men min skepticism är så stor att jag aldrig lyckats förvandla denna önskan till en riktig tro... Om nu mot förmodan den märkliga drömmen var en sanndröm i alla fall, kan man ju hoppas att det Stora Syskonskapet kan bota mig från denna irriterade skepsis. ;-)

Men sånt händer ju aldrig mig. Därför har jag - på gott och ont - aldrig lyckats gå med i någon spännande sekt, utan endast ständigt ställt samma tröttande fråga: Hur vet de det? Och på den frågan brukar det aldrig finnas några övertygande svar.


Annie Besant

Nya Tider och omgrupperingarna inom svensk högerextremism

Det händer intressanta saker inom den svenska "nationella" högerextrema miljön. En läsvärd analys av detta kan vi ta del av här.

Tidningen Nya Tider (känd från bokmässan i Göteborg) tycks spela en central roll i denna process.

Vidare kan nämnas att Ingrid Carlqvist (inte helt obekant för den som följt denna blogg under några år) också tas upp i artikeln -  som en person som spelar en viktig roll i sammanhanget.

Läs den gärna....

"Har jag gjort bort mig nu igen?"

Att vara sexist är definitivt inget hinder för att bli president i USA. Men det bör skötas åtminstone lite diskret.

Donald Trump kan förmodligen inte ens stava till ordet diskret.

Läs gärna detta.

Och här kan man lyssna på vad Trump verkligen sade.

Vi som oroas över att USA ska få en president som offentligt hävdat att den globala uppvärmningen är en kinesisk komplott för att slå ut USA:s industri kan kanske dra en lättnadens suck.

Varför inte ändra arbetstiderna istället för klockan?

Jag bara väntade på det. Nu har någon kommit på snilleblixten att införa sommartid året om.

Anledningen? Jo, människor sägs bli gladare om det är ljust än om det är mörkt.

Alldeles bortsett från att det inte nödvändigtvis gäller alltid, och alla, verkar förslagsställaren inte inse att detta är ett rent tankefel.

Frågan om hur många ljusa timmar det blir efter arbetsdagens slut har ingenting alls att göra med hur klockorna står. Det har att göra med när arbetet slutar på kvällen.

Det blir ju lika många ljusa timmar om man jobbar åtta till fyra, som om man jobbar nio till fem men flyttar fram klockan en timme. Varför inte ändra arbetstiden istället för att överge normaltiden?

Jag kan förstå att man inte gör det om det bara gäller under en del av året, eftersom det kan bli krångligt att byta scheman, tidtabeller och annat två gånger om året. Men om det nu ska gälla hela året bortfaller de argumenten helt.

Vår tideräkning har sedan årtusenden tillbaka bestämts av vår relation till solen, och i viss mån också till månen. Vad gäller dygnet handlar det om solen. Klockan tolv på dagen är det (i genomsnitt för varje tidszon) ljusast, för att solen står högst upp. Klockan tolv på natten är det tvärtom.

Jag tycker att det verkar både lättfattligt och rationellt, och tycker inte att det finns någon anledning att ändra det i onödan. Jag menar "i onödan" för det är alltså precis lika lätt att ändra arbetstider, och tidtabeller, som att ändra tideräkningen.

Jag är kanske konservativ, men jag tycker det är vettigt att behålla de astronomiska grunderna till hur vi beräknar tiden. Låt arbetstider ändras efter människors behov, men låt klockan vara ifred....

En låt av Tom Robinson - och lite om en förändrad tidsanda

Jag hörde Tom Robinsons låt "(Sing If You're) Glad To Be Gay" någon gång 1981 men lyssnade aldrig på texten. Den gjordes några år tidigare, 1977,  och gavs ut på skiva 1978.

Nu har jag lyssnat mer noga på den i sanning (trots sin titel) dystra sången, och får en närmast hisnande känsla över hur snabbt stämningarna runt vad som numera kallas HBTQ-frågor, förändrats i denna del av världen. Den dystra texten skulle idag ha kunnat handla om Uganda, eller Iran, eller Ryssland, men absolut inte om England.

Faktum är att i många västeuropeiska länder, och i USA, var de homosexuellas ställning för inte så länge sedan ungefär som i Ryssland idag. Och går man ännu lite längre tillbaks var den snarare som i Uganda idag.

(Och i Nazi-Tyskland 1933-45 var den förstås ännu värre, men den regimen kan knappast jämföras med någon annan.)

I Sverige var det bättre på sjuttiotalet än det verkar ha varit i Storbritannien. Men det var ändå så att "homosexuella" som grupp sågs som väldigt udda, och lite skumma.

Jag minns när jag som 18-åring 1973 fick frågan av en mentalskötare jag kände om jag inte ville besöka RFSL:s lokal, en nystartad kombinerad pub och möteslokal, som låg på Timmermansgatan och hette Timmy. Hennes avdelning skulle ha studiebesök där, och hon kunde inte gå. Hon undrade om jag inte kunde gå istället för henne.

Jag gick dit, med en lite underlig nervositet. När jag väl var där satt jag först och undrade varför i allsina dar jag skulle vara där, kände mig obekväm och tittade nervöst omkring mig. Vi satt runt ett bord och meningen var att skulle informeras om RFSL:s verksamhet.

Min nervositet bröts när en kille som var med i RFSL började prata direkt med mig. Han hade vänsteråsikter liksom jag, och jag uppfattade honom snabbt som ovanligt sympatisk.

Så studiebesöket var bra för mig, min nervositet och rädsla för det okända försvann snabbt.

Det var alltså bättre här än i England, men "homosexuella" var ändå en mer eller mindre dold grupp, som sågs med stor misstänksamhet av många. De första gay-demonstrationerna i Stockholm i tidigt 80-tal, föregångarna till dagens Pride, var närmast som små vänsterdemonstrationer, med kanske mellan fem hundra och tusen personer, ofta omringade av homofobiska agitatorer från Maranata  - som delade ut homosexfientliga pamfletter.

Det har gått långt i dessa frågor i västvärlden, på några årtionden . HUR långt inser man när man hör på Tom Robinsons låt. Känslan över den kontrasten är som sagt lite hisnande.

Stampa Takten

I början av oktober 1969 hölls en socialdemokratisk partikongress - som nog blivit mest känd för att Olof Palme efterträdde Tage Erlander som partiledare.

En annan sak som hände på denna var att utrikesminister Torsten Nilsson förklarade att Sverige skulle ge 200 miljoner som bistånd till Nordvietnam...

Redan dagen efter hotade USA med ekonomiska åtgärder och efter mycket om och men reducerades biståndet ner till nästan ingenting.

Det hela finns dokumenterat i Björn Elmbrants och Erik Erikssons bok "Det bidde en tumme" från 1970, men presenteras i en kortare version i denna låt av Gunder Hägg (som senare blev Blå Tåget), från 1971.

Så här ser jag ut nu....

... nyligen klippt.

Det var nog ändå....

... något visst med Arne Qvicks Rosen...