En låt av Tom Robinson - och lite om en förändrad tidsanda

Jag hörde Tom Robinsons låt "(Sing If You're) Glad To Be Gay" någon gång 1981 men lyssnade aldrig på texten. Den gjordes några år tidigare, 1977,  och gavs ut på skiva 1978.

Nu har jag lyssnat mer noga på den i sanning (trots sin titel) dystra sången, och får en närmast hisnande känsla över hur snabbt stämningarna runt vad som numera kallas HBTQ-frågor, förändrats i denna del av världen. Den dystra texten skulle idag ha kunnat handla om Uganda, eller Iran, eller Ryssland, men absolut inte om England.

Faktum är att i många västeuropeiska länder, och i USA, var de homosexuellas ställning för inte så länge sedan ungefär som i Ryssland idag. Och går man ännu lite längre tillbaks var den snarare som i Uganda idag.

(Och i Nazi-Tyskland 1933-45 var den förstås ännu värre, men den regimen kan knappast jämföras med någon annan.)

I Sverige var det bättre på sjuttiotalet än det verkar ha varit i Storbritannien. Men det var ändå så att "homosexuella" som grupp sågs som väldigt udda, och lite skumma.

Jag minns när jag som 18-åring 1973 fick frågan av en mentalskötare jag kände om jag inte ville besöka RFSL:s lokal, en nystartad kombinerad pub och möteslokal, som låg på Timmermansgatan och hette Timmy. Hennes avdelning skulle ha studiebesök där, och hon kunde inte gå. Hon undrade om jag inte kunde gå istället för henne.

Jag gick dit, med en lite underlig nervositet. När jag väl var där satt jag först och undrade varför i allsina dar jag skulle vara där, kände mig obekväm och tittade nervöst omkring mig. Vi satt runt ett bord och meningen var att skulle informeras om RFSL:s verksamhet.

Min nervositet bröts när en kille som var med i RFSL började prata direkt med mig. Han hade vänsteråsikter liksom jag, och jag uppfattade honom snabbt som ovanligt sympatisk.

Så studiebesöket var bra för mig, min nervositet och rädsla för det okända försvann snabbt.

Det var alltså bättre här än i England, men "homosexuella" var ändå en mer eller mindre dold grupp, som sågs med stor misstänksamhet av många. De första gay-demonstrationerna i Stockholm i tidigt 80-tal, föregångarna till dagens Pride, var närmast som små vänsterdemonstrationer, med kanske mellan fem hundra och tusen personer, ofta omringade av homofobiska agitatorer från Maranata  - som delade ut homosexfientliga pamfletter.

Det har gått långt i dessa frågor i västvärlden, på några årtionden . HUR långt inser man när man hör på Tom Robinsons låt. Känslan över den kontrasten är som sagt lite hisnande.