torsdag 22 september 2016

Hur månen kanske ändå föddes....

Det var i början av 1974. Jag hade just flyttat tillbaks hem efter att under flera år ha bott på andra ställen. Då hamnade jag efter ett tag i livliga diskussioner om allt möjligt esoteriskt med några familjemedlemmar.

De trodde nu på allt möjligt sådant. Som att Uri Geller kunde få TV-tittares klockor att börja gå genom telekinesi. Eller kunde böja skedar genom handstrykningar. Jag bara fnös, mumlade något om att kadmium kunde försvaga skedar, och att gamla klockor ibland kunde börja gå om man petade på dem igen och igen. Och undrade om jag kanske var den ende i familjen som fortfarande var rationell.

Ett av de esoteriska hugskott som de trodde på var teorierna i ”Hur månen föddes för 11.800 år sedan”. En bok skriven av en Ivan Troëng, som drev tesen att månen skapades för 11.800 år sedan genom att en gigantisk himlakropp träffade jorden. Den slet loss ett parti av jorden som sedan bildade månen. Det område som slets loss låg där Stilla Havet ligger nu.

På så sätt kunde Troëng, trodde han, förklara alla möjliga myter. Som exempelvis Bibelns syndaflod. Den var ett folkminne av när månen skapades.

Men framförallt kunde han på det sättet förklara hur Atlantis gick under. Att en kontinent bara kan sjunka låter ju osannolikt. Och är det också. Svaret på det problemet är väl troligen att Atlantis aldrig funnits.

Men för Troëng var tron på Atlantis viktig, i hans världsbild var den helt nödvändig.  Och nu hade han förklaringen till mysteriet. Atlantis sjönk som ett resultat av att den ofantligt stora "asteroiden"  (som han lite ologiskt kallade den) slet bort månen från jorden.

Saken är förstås den att om jorden verkligen hade träffats av en himlakropp stor nog att kunna slita bort månen hade det inte lett till några tsunamis som sedan kunde avspeglas i myter. Det skulle ha fått oceanerna att förångas och en stor del av atmosfären att dunsta bort ut i rymden. Det skulle under åtminstone en tid ha skapat en hetta som hade fått Venus att verka som nordpolen - i jämförelse.

Det skulle med stor sannolikhet förintat allt liv på jorden, och med hundraprocentig säkerhet utplånat alla människor.

Men ändå... helt fel var det inte.

Det lustiga är att Troëng faktiskt kan ha haft rätt på en väsentlig punkt.

1973, när hans bok kom ut, fanns det inte någon trovärdig allmänt omfattad teori om månens uppkomst, som stämde in på de analyser som gjorts av det mångrus som hämtats hem av de amerikanska bemannande månfarkosterna. Ingen av de existerande teorierna kunde förklara den kemiska sammansättningen av månstenarna och mångruset. De teorier som hade dominerat debatten gick inte alls att förena med dessa nya data.

Men idag är läget annorlunda. Det har uppkommit en teori som åtminstone till stora delar anses kunna ge en förklaring på dessa. Och som dessutom anses förenlig med matematiska kalkyler. Det är den idag mest allmänt accepterade teorin om månens uppkomst, och det är en som på en central punkt liknar Troëngs. Enligt denna teori skapades verkligen månen genom att jorden krockade med en stor himlakropp...

Det är bara det att detta scenario enligt denna teori (naturligtvis) inte skedde för 11.800 år sedan utan för flera miljarder år sedan.

Det är ändå lite hisnande, för den som en gång livligt diskuterat (och argumenterat emot) Troëngs vansinniga hugskott.

Även en blind pseudovetenskapare hittar uppenbarligen ibland ett korn. Eller i alla fall ett halvt korn.

2 kommentarer:

Claes Wikner sa...

I Viktor Rydbergs "Fädernas Gudasaga" står det på sidan 19 el 21 beroende på upplaga längst ned i första stycket: Polstjärnan stod i den världsåldern överst på himmelen, och himlavalvet hade icke den sneda ställning som den senare fick.

Vilket visar att Troëng ej har helt fel i mitt tycke när det finns spår av händelsen i vår mytologi.

Erik Rodenborg sa...

Oavsett Rydberg kan "händelsen" inte ha ägt rum. Den skulle ha förintat mänskligheten, och dessutom finns det i det arkeologiska materialet inga som helst tecken på en global katastrof för 11.800 år sedan.

Vad menas förresten med att himlavalvet idag har en "sned ställning"? Att "polstjärnan" inte står "överst"?

Viktor Rydberg var en fin poet, men att använda honom som historisk källa är lite vanskligt.