fredag 2 september 2016

Att vara rädd för en klocka

Under det senaste året har jag börjat använda armbandsur igen. Detta (i stort sett) för första gången sedan hösten 1969, då jag var 14 år...

Jag fick ett armbandsur några år tidigare. Jag minns inte när, men jag minns alltså när jag gjorde mig av med det.

Det var som sagt någon gång i hösten 1969. Det var en natt då jag sov i den så kallade "gäststugan" i Gräddö. Det var ett hus som låg bredvid den sommarstuga jag hade bott på somrar och helger fram till just 1969.

I sommarstugan delade jag rum med mina syskon, men från och med sommaren 1969 hade jag ett rum i gäststugan, och jag hade inte bara rummet utan hela stugan för mig själv.

Så en veckoslutsnatt denna höst var jag ensam i gäststugan. Jag märkte att jag började bli inte endast irriterad utan även rädd för klockans tickande. Klockor som tickar hade till och från väckt ångest under barndomen, men som tonåring hade jag kommit över det.

Men nu kom det tillbaka.

Jag lade klockan i en byrålåda, men tyckte mig märka att jag svagt, mycket svagt, hörde tickandet ändå...

Så till sist tog jag i desperation och slängde klockan in i en buske utanför dörren.

Sedan var det slut på klockbärande för min del. Någon gång några år senare kom jag på att jag skulle försöka gräva i busken för att hitta klockan - jag var nyfiken på vilket klockslag den stannat på. Jag grävde lite planlöst men hittade den inte.

Numera kan jag inte göra om det, även om jag skulle vilja det, då huset och tomten runt har bytt ägare.

Så jag har varit utan klocka i stort sett hela tiden sedan dess.

Men för lite mindre än ett år sedan råkade jag gå förbi en affär. De sålde armbandsklockor för endast 199 kronor. Jag tänkte att det vore lite kul att återknyta till en vana från 1969 så jag köpte den.

Nu är moderna klockor inte så hållbara, armbandet gick sönder efter ett tag så jag tvingades att köpa en ny.

Det känns i alla fall lite häftigt. Nu behöver man inte ha mobilen påsatt för att snabbt kolla klockan. I dessa dagar är det ju inte så vanligt som det var förut med klockor på offentliga platser...

En skillnad är förstås att dagens armbandsur är elektriska, och de tickar inte. Det skulle nog inte vara ett problem om de gjorde det, för även om jag mot förmodan skulle få upp min klocktickarångest igen på natten, skulle jag ju bara kunna lägga klockan i någon låda i köket så skulle jag definitivt inte höra den från sängen i vardagsrummet...

Nu lär det finnas mekaniska armbandsur än idag, men de lär vara mycket dyrare, så jag kommer nog inte att köpa en för att testa den saken....

3 kommentarer:

Verutschkow sa...

http://www.metrolyrics.com/like-clockwork-lyrics-boomtown-rats.html

Trevlig liten klockmelodi ...

Anonym sa...

Bortträngt minne?

Det kollektivt undermedvetna meddelar ett tidsglapp i rapporteringen.

Vid tiden för kvinnoprojektets tillblivelse, Reagans, Thatchers, Ayatolla Khomeinis tillsättning, sänkningen av Belgrano,och stormningen av mullvaden, Vietnams invasion av Kampuchea, Sovjets invasion av Afghanistan och elfte centralkommittens tredje plenarsammanträde och kärnkraftsomröstningen

Då var bloggaren bärare av en musse pigg klocka.

Erik Rodenborg sa...

Anonym
Nja, du minns fel,. Den klocka du nämner hade jag ca 1984, till och från tills jag en dag satte mig i badkaret med den för att se om den blev vattenskadad. Det blev den.Och stannade.

Jag hade den inte vid någon av de händelser du nämner.

Och minnet av den var inte bortträngt. Jag skrev så här. "Detta (i stort sett) för första gången sedan hösten 1969, då jag var 14 år..."

Lägg märke till "i stort sett".