torsdag 29 september 2016

Är den som berikat sig själv den bäste statschefen?

Att rika personer ställer upp till val till posten som statschef är ju inte ovanligt. Att just ledande storföretagare gör det är kanske inte riktigt lika vanligt, men det förekommer inte så sällan.

Däremot är det inte så oerhört vanligt att kapitalister ställer upp i den typen av val och i sin valpropaganda öppet spelar på temat "eftersom jag är så bra på att göra mig själv rik är jag också bra för landets ekonomi". Men det gör Donald Trump.

Den typen av valkampanjer är ändå inte något helt och hållet nytt. Men när det hänt har det nästan alltid handlat om tredje världen-länder och i några fall i Östeuropa efter Sovjetblockets fall. I avancerade kapitalistiska västländer brukar det inte förekomma på samma sätt.

Ett sådant kampanjtema är nog inte heller, om man tänker efter, ett uttryck för klassisk borgerlig ideologi. Den borgerliga ideologin är oftast lite mer krass än så. De som har kommit upp sig i den borgerliga hierarkin vet mycket väl om att det inte nödvändigtvis är så att de egenskaper som behövs för att berika en enskild kapitalist är desamma som de som behövs för att bygga upp välstånd för ett land – eller för den delen bra villkor för kapitalistklassen som helhet....

Att ha en statschef som samtidigt är storkapitalist gynnar inte nödvändigtvis borgarklassen som helhet. Det fick många företagsledare lära sig i Nicaragua under Somozaregimens slutfas. Det somozistiska flyg som skulle bomba sandinisterna passade också på att bomba de företag som ägdes av konkurrenter till Somozaklanen.

Så om en sådan naiv kampanj inte spelar på borgerlig ideologi i ordets egentliga mening - vad gör den framgångsrik? Jag tror att det stöd den kan få är ett uttryck för en naivt småborgerlig beundran av de framgångsrika företagsledare som ”arbetat upp sig” ända till toppen. Människor som själv skulle vilja komma till denna topp, men som i realiteten inte har en chans att nå den,  idealiserar de som lyckats, och utrustar dem i sin fantasi med närmast övernaturliga krafter.

Det är alltså ingen tillfällighet att den typen av illusioner har funnits mest i relativt nyindustrialiserade tredje världen-länder och det post"kommunistiska" Östeuropa. I de länder där kapitalismen har funnit längst har de för nästan alla tett sig som det naiva trams det är.

Det är kanske ett tecken på den djupa krisen i den borgerliga samhället i USA att en kandidat som öppet spelar på den typen av naiva småborgerliga illusioner numera kan ha en chans att bli president...

Man får intrycket att den ideologiska överbyggnaden i det land som brukar ses som världskapitalismens flaggskepp och motor håller på att förändras. Frågan är bara till vad.

Inga kommentarer:

"The curse of the crimson altar"

Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...