söndag 11 september 2016

En vacker upplevelse i en gånggrift 1991

/Har på nytt börjat få upp ett intresse för megalitgravar och andra megalitmonument från yngre stenåldern. Egentligen var det en gång meningen att jag skulle försöka skriva en avhandling om dessa, men det blev aldrig av. Den senaste tiden har jag varit inblandad i diverse uppslitande konflikter, och för någon kväll sedan kom jag plötsligt (kanske för att hitta en känslomässig motvikt till det som var omkring mig) tänka på en rofylld upplevelse från 1991, kopplad till en megalitgrav jag då besökte . Det är väl också den enda verkligt intensiva religiösa upplevelse som jag minns att jag har varit med om i hela mitt liv. Den varade endast nån sekund, men jag glömmer den aldrig.

Nedanstående text om just denna skrev jag ca 2003. Det är tredje gången som jag har lagt ut den på denna sida./
----------------------------------------------------------------------------
Upplevelse i megalitgrav

Megalitgravar byggdes under yngre stenåldern i stora delar av Västeuropa. De var kollektiva gravar, som byggdes av stora stenar som övertäcktes med jord. Det finns flera typer av dessa, men en av de vanligaste är så kallade gånggrifter, med en trång tunnel som leder in till en kammare, där kropparna begravdes. Det är en av de mest vanligaste återfunna byggnaderna från västeuropeisk stenålder.

Enligt en vanlig teori, som bland annat företräddes av den framlidne arkeologen Marija Gimbutas, representerade megalitgraven jordgudinnan. Att begravas i en megalitgrav var på sätt och vis att återvända till jordgudinnans livmoder.

Det var 1991, jag skulle besöka en familj i Danmark. De hade bil, och när jag nämnde att jag forskade om megalitgravar, blev de entusiastiska och erbjöd sig att åka runt med mig så att jag kunde undersöka sådana gravar.

Första gången åkte vi runt och tittade på, och kröp in i, tre gånggrifter från ca 3000 f.kr. Det var ganska spännande.

Men några dagar senare åkte jag och mannen i familjen ensamma för att ånyo kolla in en gånggrift. På nytt kröp jag in genom den trånga tunneln och ställde mig i mörkret i den inre kammaren. Då fick jag plötsligt ett infall: jag pressade pannan mot stenarna i kammarens mur.

Den upplevelse jag fick då varade kanske en sekund, men det var en av de intensivaste i mitt vuxna liv. Det var, hur ska jag uttrycka mig, en omtumlande, på något sätt vibrerande upplevelse av Gudinnans allt omslutande kärlek. Den kan knappast beskrivas. Den måste upplevas.

Och ja, jag hade redan då tagit del av Gimbutas teorier. Och ja, läsningen av Gimbutas hade kanske förberett mig och skapat denna intensiva känsla. Men det är i så fall den starkaste upplevelse jag någonsin fått av att studera en teori…

När jag kommit ut ur graven och satt mig i bilen frågade jag min medresenär vad han tyckte om graven. ”Tja, det var väl mest som en vanlig jordkällare”. Jag satt tyst men tänkte för mig själv ”du skulle bara ana, du skulle bara ana”.

2 kommentarer:

Ann-Charlotte Magnusson sa...

Alltid lär man sig något nytt av dig Erik!

Erik Rodenborg sa...

Det var roligt att höra... :-)