Är den som berikat sig själv den bäste statschefen?

Att rika personer ställer upp till val till posten som statschef är ju inte ovanligt. Att just ledande storföretagare gör det är kanske inte riktigt lika vanligt, men det förekommer inte så sällan.

Däremot är det inte så oerhört vanligt att kapitalister ställer upp i den typen av val och i sin valpropaganda öppet spelar på temat "eftersom jag är så bra på att göra mig själv rik är jag också bra för landets ekonomi". Men det gör Donald Trump.

Den typen av valkampanjer är ändå inte något helt och hållet nytt. Men när det hänt har det nästan alltid handlat om tredje världen-länder och i några fall i Östeuropa efter Sovjetblockets fall. I avancerade kapitalistiska västländer brukar det inte förekomma på samma sätt.

Ett sådant kampanjtema är nog inte heller, om man tänker efter, ett uttryck för klassisk borgerlig ideologi. Den borgerliga ideologin är oftast lite mer krass än så. De som har kommit upp sig i den borgerliga hierarkin vet mycket väl om att det inte nödvändigtvis är så att de egenskaper som behövs för att berika en enskild kapitalist är desamma som de som behövs för att bygga upp välstånd för ett land – eller för den delen bra villkor för kapitalistklassen som helhet....

Att ha en statschef som samtidigt är storkapitalist gynnar inte nödvändigtvis borgarklassen som helhet. Det fick många företagsledare lära sig i Nicaragua under Somozaregimens slutfas. Det somozistiska flyg som skulle bomba sandinisterna passade också på att bomba de företag som ägdes av konkurrenter till Somozaklanen.

Så om en sådan naiv kampanj inte spelar på borgerlig ideologi i ordets egentliga mening - vad gör den framgångsrik? Jag tror att det stöd den kan få är ett uttryck för en naivt småborgerlig beundran av de framgångsrika företagsledare som ”arbetat upp sig” ända till toppen. Människor som själv skulle vilja komma till denna topp, men som i realiteten inte har en chans att nå den,  idealiserar de som lyckats, och utrustar dem i sin fantasi med närmast övernaturliga krafter.

Det är alltså ingen tillfällighet att den typen av illusioner har funnits mest i relativt nyindustrialiserade tredje världen-länder och det post"kommunistiska" Östeuropa. I de länder där kapitalismen har funnit längst har de för nästan alla tett sig som det naiva trams det är.

Det är kanske ett tecken på den djupa krisen i den borgerliga samhället i USA att en kandidat som öppet spelar på den typen av naiva småborgerliga illusioner numera kan ha en chans att bli president...

Man får intrycket att den ideologiska överbyggnaden i det land som brukar ses som världskapitalismens flaggskepp och motor håller på att förändras. Frågan är bara till vad.

Mardrömmen "the Donald"

Har inte sovit eftersom jag tittade på debatten mellan "The Donald" och Hillary. Jag tyckte Clinton vann den, men å andra sidan tyckte jag att Göran Persson vann debatten mot Reinfeldt 2006, och så gick det som det gick.

Jag fick panikångest inför perspektivet av en Reinfeldt-seger 2006, men valet i USA detta år är mycket viktigare än något val i Sverige.

Det är ett val mellan ett mycket dåligt och ett totalt fasansfullt alternativ. Jag hoppas det mycket dåliga vinner över det totalt fasansfulla.

För att undvika alla missförstånd, det är "the Donald" som ger mig mardrömmar. Att så pass många i USA är beredda att rösta på den mannen säger en del saker om det politiska klimatet i det landet.

PS. Och han ljög medvetet när han förnekade att han sagt att begreppet global uppvärmning är en kinesisk komplott mot USA:s industri.

PPS. Och det var ju inte det enda han ljög om. USA-media har redan räknat till 15 lögner.

Från min lägenhet...

Fick en möbel, av mina grannar, som inte behöver den längre. Den kan användas som bord, men har också har en form av öppna skåpluckor. Har lagt in mina CD-skivor och DVD-filmer i dem

Fick också en stol till den.

Den är väldigt snygg, och passar mycket bra in i vardagsrummet.

Så här ser den ut.

Hur månen kanske ändå föddes....

Det var i början av 1974. Jag hade just flyttat tillbaks hem efter att under flera år ha bott på andra ställen. Då hamnade jag efter ett tag i livliga diskussioner om allt möjligt esoteriskt med några familjemedlemmar.

De trodde nu på allt möjligt sådant. Som att Uri Geller kunde få TV-tittares klockor att börja gå genom telekinesi. Eller kunde böja skedar genom handstrykningar. Jag bara fnös, mumlade något om att kadmium kunde försvaga skedar, och att gamla klockor ibland kunde börja gå om man petade på dem igen och igen. Och undrade om jag kanske var den ende i familjen som fortfarande var rationell.

Ett av de esoteriska hugskott som de trodde på var teorierna i ”Hur månen föddes för 11.800 år sedan”. En bok skriven av en Ivan Troëng, som drev tesen att månen skapades för 11.800 år sedan genom att en gigantisk himlakropp träffade jorden. Den slet loss ett parti av jorden som sedan bildade månen. Det område som slets loss låg där Stilla Havet ligger nu.

På så sätt kunde Troëng, trodde han, förklara alla möjliga myter. Som exempelvis Bibelns syndaflod. Den var ett folkminne av när månen skapades.

Men framförallt kunde han på det sättet förklara hur Atlantis gick under. Att en kontinent bara kan sjunka låter ju osannolikt. Och är det också. Svaret på det problemet är väl troligen att Atlantis aldrig funnits.

Men för Troëng var tron på Atlantis viktig, i hans världsbild var den helt nödvändig.  Och nu hade han förklaringen till mysteriet. Atlantis sjönk som ett resultat av att den ofantligt stora "asteroiden"  (som han lite ologiskt kallade den) slet bort månen från jorden.

Saken är förstås den att om jorden verkligen hade träffats av en himlakropp stor nog att kunna slita bort månen hade det inte lett till några tsunamis som sedan kunde avspeglas i myter. Det skulle ha fått oceanerna att förångas och en stor del av atmosfären att dunsta bort ut i rymden. Det skulle under åtminstone en tid ha skapat en hetta som hade fått Venus att verka som nordpolen - i jämförelse.

Det skulle med stor sannolikhet förintat allt liv på jorden, och med hundraprocentig säkerhet utplånat alla människor.

Men ändå...så helt fel var det inte.

Det lustiga är att Troëng faktiskt kan ha haft rätt på en väsentlig punkt.

1973, när hans bok kom ut, fanns det inte någon trovärdig allmänt omfattad teori om månens uppkomst, som stämde in på de analyser som gjorts av det mångrus som hämtats hem av de amerikanska bemannande månfarkosterna. Ingen av de existerande teorierna kunde förklara den kemiska sammansättningen av månstenarna och mångruset. De teorier som hade dominerat debatten gick inte alls att förena med dessa nya data.

Men idag är läget annorlunda. Det har uppkommit en teori som åtminstone till stora delar anses kunna ge en förklaring på dessa. Och som dessutom anses förenlig med matematiska kalkyler. Det är den idag mest allmänt accepterade teorin om månens uppkomst, och det är en som på en central punkt liknar Troëngs. Enligt denna teori skapades verkligen månen genom att jorden krockade med en stor himlakropp...

Det är bara det att detta scenario enligt denna teori (naturligtvis) inte skedde för 11.800 år sedan utan för flera miljarder år sedan.

Det är ändå lite hisnande, för den som en gång livligt diskuterat (och argumenterat emot) Troëngs vansinniga hugskott.

Även en blind pseudovetenskapare hittar uppenbarligen ibland ett korn. Eller i alla fall ett halvt korn.

Detta händer i dagens Sverige

"Det tog mig en halvtimme att ringa och köpa ett 14-årigt barn. Jag låtsades vara pedofil och vilja ha sex med ett prostituerat barn. Jag fick välja mellan att ha sex med barnet på en offentlig toalett eller på ett hotellrum. Hallicken sade att jag inte fick ta barnet med mig hem, han ville inte förlora kontrollen."

Detta skriver Nuri Kino i SvD idag.

Ett viktigt inlägg. Läs det.

Megalitgravar och megalitkulturer

Jag skrev nedan för några dagar sedan om en upplevelse jag hade i en megalitgrav i Danmark 1991. Jag har behandlat megalitgravar mer teoretiskt i en text jag skrev 2002.

Här tänker jag bara ge några allmänna synpunkter.

Megalitgravarna var kollektivgravar som byggdes av stenblock som mycket noggrant kilats ihop med varandra. De äldsta megalitgravarna i Europa byggdes redan ca 4800 f. kr. I Sverige byggdes de första ca 3500 f. kr.

De förknippas allmänt med de första jordbrukskulturerna, men de allra första i Europa byggdes faktiskt innan jordbruket hade slagit igenom.

De återfinns i Västeuropa från den iberiska halvön i söder till Skandinavien, Storbritannien och Irland i norr.

De största krävde enorma arbetsinsatser. Det kunde handla om tiotusentals eller mer arbetstimmar.

De är oftast de främsta fornlämningarna i de regioner de byggdes. Bostadshusen är oftast oansenliga. I Storbritannien finns det från denna tid en annan typ av fornlämningar som kan konkurrera med megalitgravarna - en form av stencirklar som uppenbarligen fyllde rituella syften. Den mest kända är Stonehenge, men det finns många andra.

En del personer har spekulerat i att det var härskande grupper som ville markera makt och prestige genom att bygga megalitgravar. En av dessa är den svenske arkeologen Göran Burenhult, som exempelvis skriver att kulturen som de byggdes i måste ha varit ett "socialt starkt stratifierat samhälle" (Burenhult 1999: 311). Det bygger han, förutom "etnoarkeologiska" paralleller (se nedan), huvudsakligen på spekulationer om att endast "eliten” fick begravas i dessa gravar.

Men om det nu var så kan man undra sig varför dessa "eliter" inte visar några andra arkeologiska tecken på sin existens. Det finns inga palats, eller ens "finare" bostadshus. Det är ju underligt att tänka sig en "elit" vars enda privilegium skulle vara ett de fick begravas i stora kollektiva stengravar.

Dessutom vet vi strängt taget inte hur många som "fick" begravas i megalitgravar. Det går knappast att räkna ben och sedan komma fram till en uppskattning av hur många som begravdes där. För ingen kan veta om de ben som finns bevarade är de enda som någonsin funnits där. Ingen kan exempelvis veta huruvida det förekom periodiska utrensningar i gravarna...

För megalitgravarna var alltså kollektivgravar. De var  inte uppförda för en enskild person.

I Sverige finns huvudsakligen två typer av megalitgravar. De äldsta är dösar, rektangulära eller ovala strukturer. Från 3200 f.kr. tillkom gånggrifter, med en gång som ledde till en oval kammare.

Samtliga megalitgravar i Sverige byggdes inom den så kallade trattbägarkulturen som kom hit ca 4000 f.kr. Den fanns även i stora delar av Nordeuropa, och har fått sitt namn efter den fina keramik som gjordes inom den.

Vad vi har i megalitkulturen är en kultur där det sociala överskottet används till att skapa gravmonument, och andra rituella byggnader. Trots en del spekulationer om motsatsen (se återigen Burenhult!) finns inga uppenbara tecken på militarisering. Inga tecken på ett härskande skikt.

Inom en vulgär typ av "marxism" antas ofta att så fort det uppkommer ett ekonomiskt överskott leder det till uppkomsten av skikt eller klasser med materiella privilegier. Men här ser det ut som om hela överskottet kanaliseras i kollektiva gravar, och andra rituella monument.

Den teori jag nämnde i inlägget nedan, att megalitgraven skulle avbilda jordgudinnans livmoder, passar ganska bra in på åtminstone gånggrifter. En smal gång som leder in till en stor stenkammare, där de döda begravdes. En kammare som man endast kan komma in till genom att krypa genom den trånga gången. Det är fascinerande att göra det. Jag gjorde det som sagt flera gånger 1991.

I Frankrike pryds dessutom ofta gånggrifterna med kvinnoavbildningar och ibland finns kvinnliga sk. statymenhirer utanför graven.

För dessa kulturer var uppenbarligen de dödas viloplats viktigare än bostadshusen för de levande. Eftersom bostadshusen var så anspråkslösa att få av dem ens har bevarats.

Megalitkulturen gick under gradvis genom att den ersattes av kulturer som präglades av individualism. De kom österifrån, och de byggde individuella gravar. Gravar där mannen ofta fick krigiskt gravgods,  stridsyxor och dolkar.

I Sverige kom förändringen ungefär 2700 f.kr., genom den s. k. stridsyxekulturen. Nu blev alla gravar individuella och männen fick ofta en stridsyxa som gravgods, ofta placerad ovanför huvudet.

Den fina välgjorda trattbägarkeramiken, med välgjorda geometriska mönster, ersattes med den mer primitiva sk. snörkeramiska keramiken.

Idag visar DNA-analyser att denna förändring ser ut att ha uppkommit i samband med folkvandringar österifrån, som också anses ha spridit de indoeuropeiska språken. Detta var för  några årtionden sedan en kontroversiell teori, som från början lades fram av Marija Gimbutas, men idag synes den ha fått allmänt stöd.

Megalitkulturen är fascinerande Den antyder en typ av samhälle som vi har svårt att föreställa oss idag.  Tyvärr sprider läroböcker idag, som den nedan refererade,  Göran Burenhults spekulationer att den skulle bestått av hårt hierarkiska "hövdingadömen". Hans enda argument, förutom spekulationer om hur många som fick begravas i gravarna, synes vara sentida etnografiska paralleller med kulturer i Polynesien, som var just militariserade hövdingadömen. Logiken ser ut ungefär så här: eftersom etnografiskt beskrivna militariserade hövdingadömen i Polynesien byggde stora stenmonument torde kulturer i yngre stenåldern som byggde sådana också ha varit militariserade hövdingadömen..

Att sedan dessa stenmonument har en mycket annorlunda karaktär brukar inte närmare diskuteras...

Det visar kanske faran av ett missbruk av så kallad etnoarkeologi. Etnografiska paralleller med nu existerande (eller till helt nyligen existerande) kulturer kan måhända kunna korrigera etnocentriska misstag, men å andra sidan kan de lätt leda till vad man kanske kan kalla anakronistiska misstag.

Det finns inget som säger att mer eller mindre nutida folk har samma sociala strukturer och maktförhållanden som kulturer på samma tekniska nivå som levde för låt oss säga 5000 eller 10.000 år sedan...

Referens
Göran Burenhult (red), Arkeologi i Norden 1, Natur och Kultur, 1999.



Dansk megalitgrav. Foto Malene Thyssen.

Fascinerande figurin från Çatalhöyük

Jag har tidigare skrivit om den stad vid Çatalhöyük som existerande mellan cirka 7400 och 6000 år f.kr. En stad vars kultur ser ut att ha varit jämlik, jämställd och fredlig.

Det pågår fortfarande utgrävningar där, och i dagarna har det rapporterats om fyndet av en mycket vacker kvinnlig figurin.

Den kan man se och läsa om här.

Det står att den är över 7000 år gammal. Av vad man vet om Çatalhöyük torde man nog definitivt kunna säga att den är minst 8000 år gammal.

Dagens utgrävningar, som leds av Ian Hodder, startade 1993 och kommer att fortsätta till 2018. Jag väntar med spänning på deras slutrapport.
-------------------------------------------------
TILLÄGG
En mer analytisk, och välinformerad, artikel om figurinen från Çatalhöyük kan läsas här.Jag är inte nödvändigtvis säker på att jag håller med om allt i den, men den är läsvärd.

Dags för ett nytt namnbyte?

Det s.k. Folkpartiet beslöt för ett tag sedan att byta namn till Liberalerna, ett namnbyte jag kommenterade här.

Men sedan dess har mycket vatten hunnit flyta under de liberala broarna. Nu kräver ledande liberaler att Birgitta Ohlsson ska lämna partistyrelsen, framförallt för att hon offentligt gått emot major Jan Björklunds öppning för ett samarbete med Sverigedemokraterna.

Snart ter sig kanske namnet "Liberalerna" lika missvisande som någonsin Folkpartiet.

Det kanske är dags för ett nytt namnbyte, för att underlätta samarbetet med de "nationella". Kanske Sverigeliberalerna skulle vara ett mer passande namn?

En vacker upplevelse i en gånggrift 1991

/Har på nytt börjat få upp ett intresse för megalitgravar och andra megalitmonument från yngre stenåldern. Egentligen var det en gång meningen att jag skulle försöka skriva en avhandling om dessa, men det blev aldrig av. Den senaste tiden har jag varit inblandad i diverse uppslitande konflikter, och för någon kväll sedan kom jag plötsligt (kanske för att hitta en känslomässig motvikt till det som var omkring mig) tänka på en rofylld upplevelse från 1991, kopplad till en megalitgrav jag då besökte . Det är väl också den enda verkligt intensiva religiösa upplevelse som jag minns att jag har varit med om i hela mitt liv. Den varade endast nån sekund, men jag glömmer den aldrig.

Nedanstående text om just denna skrev jag ca 2003. Det är tredje gången som jag har lagt ut den på denna sida./
----------------------------------------------------------------------------
Upplevelse i megalitgrav

Megalitgravar byggdes under yngre stenåldern i stora delar av Västeuropa. De var kollektiva gravar, som byggdes av stora stenar som övertäcktes med jord. Det finns flera typer av dessa, men en av de vanligaste är så kallade gånggrifter, med en trång tunnel som leder in till en kammare, där kropparna begravdes. Det är en av de mest vanligaste återfunna byggnaderna från västeuropeisk stenålder.

Enligt en vanlig teori, som bland annat företräddes av den framlidne arkeologen Marija Gimbutas, representerade megalitgraven jordgudinnan. Att begravas i en megalitgrav var på sätt och vis att återvända till jordgudinnans livmoder.

Det var 1991, jag skulle besöka en familj i Danmark. De hade bil, och när jag nämnde att jag forskade om megalitgravar, blev de entusiastiska och erbjöd sig att åka runt med mig så att jag kunde undersöka sådana gravar.

Första gången åkte vi runt och tittade på, och kröp in i, tre gånggrifter från ca 3000 f.kr. Det var ganska spännande.

Men några dagar senare åkte jag och mannen i familjen ensamma för att ånyo kolla in en gånggrift. På nytt kröp jag in genom den trånga tunneln och ställde mig i mörkret i den inre kammaren. Då fick jag plötsligt ett infall: jag pressade pannan mot stenarna i kammarens mur.

Den upplevelse jag fick då varade kanske en sekund, men det var en av de intensivaste i mitt vuxna liv. Det var, hur ska jag uttrycka mig, en omtumlande, på något sätt vibrerande upplevelse av Gudinnans allt omslutande kärlek. Den kan knappast beskrivas. Den måste upplevas.

Och ja, jag hade redan då tagit del av Gimbutas teorier. Och ja, läsningen av Gimbutas hade kanske förberett mig och skapat denna intensiva känsla. Men det är i så fall den starkaste upplevelse jag någonsin fått av att studera en teori…

När jag kommit ut ur graven och satt mig i bilen frågade jag min medresenär vad han tyckte om graven. ”Tja, det var väl mest som en vanlig jordkällare”. Jag satt tyst men tänkte för mig själv ”du skulle bara ana, du skulle bara ana”.

Ett nödvändigt tillägg...

Det har från båda sidor i den egenartade "debatten " jag skrev om nedan skrivits saker som fått en del att undra om jag så att säga "bytt sida" i debatten om principfrågor genom det förra inlägget.

Det är helt absurt.

Min kritik mot den person som anklagat Yakida.se för förtal har ingenting att göra med de principiella frågorna i debatten. Det handlar om att denna ofta hänsynslöst hänger ut och attackerar människor på ett mycket personligt sätt.

Det blir extra plågsamt för mig eftersom en av de människor som angrips och hängs ut är en person som jag tycker mycket om.

Min blogglista

Jag har en lista med "andras bloggar". Tidigare  har den funkat rent kronologiskt - ju senare inlägg ju högre upp. Men nu har något hänt med den.

Den är fortfarande kronologisk, men bara till en viss del. Den placerar oftast alla Google-bloggar högst, därefter kommer alla de andra. Inom den andra gruppen verkar det inte finnas några tidsangivelser alls. .

Obs jag skrev "oftast" för ibland (men alltmer sällan) går den tillbaks till det gamla vanliga hederliga systemet där kronologin styrde alt. Jag skrev "hederliga" för jag tycker det är ganska sunkigt om en Googlebloggs bloggista favoriserar just - Googlebloggar.
.........................................................................
TILLÄGG
De senaste dagarna har blogglistan dessbättre gått tillbaks till en rent kronologisk listning. Peppar, peppar...

Fallet Yakida - och den sunkiga "debatten"

Yakida.se blev friad i tingsrätten för de anklagelser mot förtal som en person, med stöd av JK, riktat mot dess innehavare.

Det tycker jag är fel. Yakida.se är en monstruös förtalsmaskin, kopplad till en del av "papparättsrörelsen" . Dess innehavare borde ha fällts.

Men världen är sällan bara svart eller vit. Den person som anmälde Yakida.se har själv gjort saker som fyller mig med stor olust, bland annat brutala uthängningar av psykiskt sköra personer.

Hela den nätdebatt som tagit sitt fokus i detta fall fyller mig också med olust. Den har blandat ihop en viktig debatt om principiella frågor med skvaller och personintriger.

Den har inte enbart kretsat kring sakfrågorna, och de viktiga frågorna om övergrepp mot barn, eller den principiella kritik mot de enligt mig destruktiva och objektivt sett barnfientliga strömningarna inom den s.k. papparättsrörelsen som detta fall väcker. Den har glidit över till just denna amorfa, personfixerade kvicksand som hotar att sluka alla som deltar i den.

Detta om detta. Jag vill inte ha den typen av debatt på denna blogg, så jag har kopplat ur kommentarsfunktionen till detta inlägg.

Jag tar det en gång till

Gud bevare mig för mina vänner, mina fiender klarar jag av själv.

(Eller en variant för ateister, utan Gud - "med sådana vänner behöver man inga fiender".)

Suggestiva musikvideos från Gulnara Karimova

Uzbekistans diktator Islam Karimov har dött. Han regim ser definitivt ut att ha varit mycket korrupt, despotisk och brutal.

Han har en dotter vid namn Gulnara Karimova som också anses vara korrupt (bland annat lär hon ha tagit mutor av Telia), men som den senaste tiden verkar ha hamnat i onåd och suttit i husarrest.

Hon är dessutom någon sorts popsångeska och har gjort en del musikvideos. Jag minns att jag när jag upptäckte dessa för något år sedan kom jag lite motvilligt på att jag tyckte att några av dem var riktigt fascinerande, om än aningen bisarra.

Här kan man lyssna på en av dem, How Dare. Och en annan som också fascinerade mig, Round Run.

Att vara rädd för en klocka

Under det senaste året har jag börjat använda armbandsur igen. Detta (i stort sett) för första gången sedan hösten 1969, då jag var 14 år...

Jag fick ett armbandsur några år tidigare. Jag minns inte när, men jag minns alltså när jag gjorde mig av med det.

Det var som sagt någon gång i hösten 1969. Det var en natt då jag sov i den så kallade "gäststugan" i Gräddö. Det var ett hus som låg bredvid den sommarstuga jag hade bott på somrar och helger fram till just 1969.

I sommarstugan delade jag rum med mina syskon, men från och med sommaren 1969 hade jag ett rum i gäststugan, och jag hade inte bara rummet utan hela stugan för mig själv.

Så en veckoslutsnatt denna höst var jag ensam i gäststugan. Jag märkte att jag började bli inte endast irriterad utan även rädd för klockans tickande. Klockor som tickar hade till och från väckt ångest under barndomen, men som tonåring hade jag kommit över det.

Men nu kom det tillbaka.

Jag lade klockan i en byrålåda, men tyckte mig märka att jag svagt, mycket svagt, hörde tickandet ändå...

Så till sist tog jag i desperation och slängde klockan in i en buske utanför dörren.

Sedan var det slut på klockbärande för min del. Någon gång några år senare kom jag på att jag skulle försöka gräva i busken för att hitta klockan - jag var nyfiken på vilket klockslag den stannat på. Jag grävde lite planlöst men hittade den inte.

Numera kan jag inte göra om det, även om jag skulle vilja det, då huset och tomten runt har bytt ägare.

Så jag har varit utan klocka i stort sett hela tiden sedan dess.

Men för lite mindre än ett år sedan råkade jag gå förbi en affär. De sålde armbandsklockor för endast 199 kronor. Jag tänkte att det vore lite kul att återknyta till en vana från 1969 så jag köpte den.

Nu är moderna klockor inte så hållbara, armbandet gick sönder efter ett tag så jag tvingades att köpa en ny.

Det känns i alla fall lite häftigt. Nu behöver man inte ha mobilen påsatt för att snabbt kolla klockan. I dessa dagar är det ju inte så vanligt som det var förut med klockor på offentliga platser...

En skillnad är förstås att dagens armbandsur är elektriska, och de tickar inte. Det skulle nog inte vara ett problem om de gjorde det, för även om jag mot förmodan skulle få upp min klocktickarångest igen på natten, skulle jag ju bara kunna lägga klockan i någon låda i köket så skulle jag definitivt inte höra den från sängen i vardagsrummet...

Nu lär det finnas mekaniska armbandsur än idag, men de lär vara mycket dyrare, så jag kommer nog inte att köpa en för att testa den saken....