Jämlikhetsideal och kulturrevolutionär bildkonst

/Jag skrev för ett tag sedan om kulturrevolutionen i Kina. Ända sedan jag i början av 70-talet först försökte få en rationell bild av detta komplexa fenomen har jag ansett att denna leddes och dirigerades av en byråkratisk gruppering i kommunistpartiets ledning för att slå ut sina rivaler i partiet. Deras motiv var helt annorlunda än de som redovisades i retoriken. Däremot har jag vacklat fram och tillbaka i synen på de massmobiliseringar som skedde under kulturrevolutionen. Var de så att säga en entydigt reaktionär stalinistisk lynchmobb eller innehöll de också starka positiva inslag? Efter att ha sett en utställning på Folkens Museum 1997 blev min bild av denna gigantiska massrörelse mer positiv än tidigare, vilket bland annat tog sig uttryck i denna artikel i Internationalen 15/1997. Idag skulle jag kanske låtit lite mer dämpad... eller kanske inte./


Kulturrevolutionen i Kina var en mycket omstridd händelse. Inställningen har skiftat från de extrema maoisternas reservationslösa hyllningar till anti-kommunistiska beskrivningar av denna period som helvetet på jorden.

Inom den svenska 60- och 70-talsvänstern hyllades kulturrevolutionen av många grupper - alltifrån ultramaoisterna i rebellrörelsen 1968, som ville sprida kulturrevolutionen till Sverige och förvånade sin omgivning genom att ständigt pracka på folk lösryckta mao-citat (som "bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse") till de ultra-sofistikerade akademikerna i Förbundet Kommunist.

I motsats till dessa grupper såg trotskisterna kulturrevolutionen som ett sätt för den maoistiska fraktionen inom den kinesiska byråkratin att mobilisera ett folkligt stöd för sin kamp inom denna byråkrati. Samtidigt fanns det stora skillnader även bland trotskisterna - medan somliga betonade byråkratins intriger framhöll andra de väldiga massmobiliseringarna och hoppades att de skulle kunna leda till en revolutionär utveckling där byråkratin kunde kastas över ända.

 Färgglada bilder
På Folkens Museum Etnografiska pågår nu Drömmen om det goda samhället, en utställning om kulturrevolutionär konst från 70-talets Kina. Bilderna har samlats av Jan Myrdal och Gun Kessle under deras resor i Kina.

Det var inte med några större förväntningar jag gick dit. Själv var jag trotskist redan under 70-talet och minns alla diskussioner med hopplösa maoister om mao-kulten och partidiktaturen i Kina. Men när jag började gå omkring och studera de färgglada bilderna blev jag, mot min vilja, fascinerad.

Jag hade väntat mig se bilder som påminde om den stalinistiska "socialrealismen" - kraftiga muskulösa (naturligtvis manliga) arbetare och soldater med framskjutna hakor och som med en bister uppsyn visar sin beslutsamhet och mod. Men de bilder som visas på Folkens Museum ligger långt från denna olustiga tradition.

För det första är den macho-framtoning den stalinistiska konsten hade (och som den för övrigt hade gemensamt med den nazistiska) helt frånvarande. I själva verket förekommer kvinnor minst lika ofta som män på bilderna - troligen oftare (jag räknade inte). Än mer intressant är att de mycket ofta förekommer i bilder som avbildar traditionellt manliga sysselsättningar - som industriarbetare, militärer, och truckförare.

I bild efter bild ser vi hur kvinnor tillsammans med någon enstaka man sköter maskiner eller bygger skyddsrum. När jag till sist upptäckte en bild som bara föreställde män visade det sig att de tillverkade korgar - en traditionell kvinnosyssla!

Skrattar
Om bilderna inte är macho-betonade är de inte heller bistra. I själva verket är i stort sett alla glada och skrattar - även de som med vapen i handen ska försvara sig mot imperialismen. Människor ler mot varandra,  deras ögon lyser av entusiasm. Det hela kunde te sig kusligt, men gör det ändå inte. Bilderna liknar mer "Läsa Leka Lära", eller vad nu min första bok i grundskolan hette, än stalinistisk socialrealism.

Det intryck bilderna försöker förmedla är dels jämlikhet (både ekonomisk och mellan män och kvinnor). dels en allmänt uppsluppen stolt glädje. Det är absurt att kalla dem för verklighetsförfalskningar - de gjorde inte anspråk på att skildra verkligheten. Inga kineser trodde att alla människor log och skrattade hela tiden - lika lite som de trodde att de traditionella mansyrkena framförallt utfördes av kvinnor. Det här är idealbilder - syftet är att skildra ett drömt paradis, inte verkligheten.

Det intressanta för oss är att detta paradis framställs som ett jämlikhetens paradis. Hur naiva än bilderna ter sig finns det ändå något som berör mig djupt i dem.

Ja, jag vet att kulturrevolutionens ledning var byråkrater som levde på en helt annan nivå än de människor som de ledde. Jämlikheten omfattade förvisso inte Mao och hans medarbetare. Men det är åndå intressant att maofraktionen tvingades vädja till människors längtan efter jämlikhet för att kunna mobilisera dem. De miljontals människor som mobiliserades under kulturrevolutionen tog jämlikhetsidealet på allvar.

Och hur "naiva" dessa ideal än kunde te sig var de mänskliga och ger än idag hopp för framtiden -  i motsats till de ideal som idag är förhärskande hos yuppies i Kina och i Sverige.


Erik Rodenborg
(Internationalen, 15/1997)