torsdag 28 juli 2016

CH Hermansson

CH Hermansson är död. Det känns sorgligt, på många sätt.

Han var nog en av orsakerna till att jag definitivt inte blev anti-kommunist när jag systematiskt började intressera mig för politik, 1964. Då var jag nio år, och började läsa Ny Dag, som då var en dagstidning. Under 1963 hade Hermansson förvandlat Ny Dag från en tidning som dels alltid stödde Sovjet, dels nästan aldrig tillät inre kritik, till en tidning där både inre kritik och kritik av Sovjet var helt legitim.

Det fanns några enstaka undantag även innan; i förkongressdebatterna i Ny Dag 1935 och 1953 hade kritik mot partiet tillåtits, men de som kritiserade blev uteslutna strax efteråt. Och på en, säger en, punkt hade faktiskt Ny Dag kritiserat Sovjet sedan mitten av 50-talet, och det var för att man hade dödsstraff. Men det var i stort sett de enda undantagen, annars var monolitismen total.

CH Hermansson blev redaktör för Ny Dag redan 1961, men det var först 1963 som han aktivt började förändra tidningen. I förkongressdebatten i slutet av 1963, vimlade det för första gången av mot partiledningen kritiska inlägg. Och detta år fördömde ex.vis Ny Dags ledare Sovjets och Kinas sätt att föra polemiker mot varandra i hårda formuleringar. Hermansson skrev att Sovjets och Kinas ledare mest av allt liknade grälande "rallare och beväringar på permissionsresa"... Sovjetkritiken fortsatte sedan att komma med jämna mellanrum. När Nikita Chrusjtjov avsattes kritiserade Ny Dag den odemokratiska och godtyckliga beslutprocessen.

Någon kan tro att Hermansson endast tillät kritik mot ledningen 1963 eftersom han själv var i opposition mot den. Men när han blev partiledare i januari 1964 fortsatte tidningen, både före och efter att Hermansson avgick som redaktör, med att ofta ta in hårda inlägg med angrepp - mot Hermansson själv. Dessa besvarades förstås, men de publicerades gång på gång.  Och de som skrev dem blev förstås aldrig uteslutna...

För några år sedan skrev SvD:s politiska kommentator att Vänsterpartiet var Sveriges mest bråkiga parti, där medlemmarna var som minst lojala mot ledningen

Det skulle ingen kunnat skriva 1962. Och den förändring som ledde till detta är till stor del CH Hermanssons förtjänst.

Nåväl, det innebar också för mig att när jag började följa politiken var det de vuxna sa om kommunister som obehagliga personer som alltid lydde Sovjet och var emot all demokrati effektivt dementerat genom att jag läste Ny Dag, Men om det hade hänt några år tidigare hade ju intrycket blivit något helt annat....

Så jag tror att Hermansson betydde en hel del för hur jag sedan skulle komma att utvecklas politiskt.

Dessutom var han så bra på TV... han var den tveklöst mest intressanta och sympatiska av partiledarna....

Den som vill ta del av Hermansson när det begav sig kan titta på honom i denna TV-utfrågning. Det står på You Tube att den ägde rum 1968, men om man lyssnar noga inser man att den torde ha ägt rum hösten 1967. Första hälften präglas av tramsfrågor, någon gång efter mitten börjar den bli riktigt intressant. Han svar på frågor om konfiskation och nationella befrielserörelser är faktiskt ganska så bra, och pedagogiska. Hans svar alldeles mot slutet om kvinnornas ställning i partiet, är imponerande och korta, han försöker verkligen inte slingra sig....

Den är en upplevelse, den är en tidsresa. Se den gärna.

4 kommentarer:

Verutschkow sa...

Läste du ledaren i SvD igår ? Nästan bara Stalins begravning ...

Erik Rodenborg sa...

Ja, jag läste den. Den var ju ganska så förutsägbar...

Verutschkow sa...

http://www.aftonbladet.se/kultur/article23261537.ab

Men här kom han upp i Palmeklass ...

Erik Rodenborg sa...

Jfr också http://www.svd.se/hermansson-skamdes-over-hyllningen-till-stalin/om/kultur .