Det är kul att se att den anarkistiska tidningen Brand i en artikel tagit upp den mer eller mindre Per Gahrton-inspirerade vänsterliberalismen i FPU och Liberala Förbundet, som utvecklades under sent 60-tal, och gradvis började vittra sönder efter Gahrtons nederlag på FPU:s kongress 1971. Speciellt kul för mig är det att den har använt sig av mina bloggartiklar om saken som en av sina huvudkällor. (Mer personliga kommentarer från mig när det begav sig återfinns för övrigt här och här.)
Egentligen bestod denna "vänsterliberalism" av två ganska olika strömmingar. Dels en som verkligen var vänsterliberal, och som på allvar verkade tro att man kunde använda Folkpartiet som en bas för radikala förändringar. Dit hörde bland annat Gahrton själv. Dels en som snabbt utvecklades till någon form av "utopisk socialism", som bäst representeras av Liberala Förbundets programskrivningar från 1969 och framåt - med krav på att ekonomin skulle förändras till total ekonomisk jämlikhet ("lika konsumtionsmöjligheter") och löntagarstyrda företag.
Jag började 1969-70 som Gahrton-sympatisör (minus illusionerna i Folkpartiet, som jag aldrig delade), blev sedan någon gång hösten 1970 anhängare till Liberala Förbundets utopiska socialism - för att sedan i maj 1971 lämna allt detta bakom mig och bli marxist "på riktigt" (vilket inte hindrade att jag åkte till FPU:s kongress juni 1971 och nog irriterade de flesta från båda sidorna genom ”extrema” inlägg).
Idag tror jag nog att vare sig gahrtonitisk vänsterliberalism eller Liberala Förbundets utopism skulle kunna vara möjliga att driva ens i mycket små grupper. Vi lever i en annan tid nu. Men tyvärr slogs inte endast udda idéer som dessa sönder i det bistra klimat som följde - utan även andra mindre utopiska vänsteralternativ.
Igår åskade det på eftermiddagen. I motsats till många andra somnar jag lätt när det åskar, så jag somnade plötsligt med kläderna på. Plötsligt vaknade jag mellan två blixtar med en tanke i huvudet - "det var bättre förr". En inte speciellt originell tanke, som dessutom blir lite lätt naturlig om man är 61 år och fått se det mesta gå fel.
Förmodligen ingick ändå inte Per Gahrtons vänsterliberalism i de latenta drömtankarna. Men nu när jag letat reda på Per Gahrtons Folkpartist!- är du inte klok? (Aldus/Bonniers 1970), som jag köpte redan hösten 1970, tycker jag nog följande: Det måste ändå på många sätt ha varit bättre tider, då en ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund faktiskt kunde ge ut en sådan bok...
4 kommentarer:
Gahrton hade det stora modet att i ett kritiskt parlamentariskt läge
efter 1979 års val (borgerlig majoritet med 1 mandat) inte sitta kvar
som lojal knapptryckare. Med tiden hade han blivit statsråd för (fp).
Istället valde han att låta sitt hjärta styra och valde ett helt nytt
spår. Även om det spåret idag inte synes vara helt fräscht har jag
svårt att se annat än att hans parti är det enda som verkligen inser
vad som väntar oss i framtiden, nämligen sänkt standard p g a Moder
Jords tillstånd ! Alla andra satsar på evig tillväxt.
"Med tiden hade han blivit statsråd för (fp)." Det tror jag aldrig partiet hade vågat.... i så fall måste Gahrton nog ha visat sig superlojal mot allt i partilinjen under minst tio års provtid, och det hade han nog inte klarat av.
Birgitta Olsson blev ju statsråd och henne har jag aldrig känt mig stå
på mils avstånd ifrån rent politiskt. Sedan är det en annan sak att vare
sig hon eller någon annan "folkpartist" kan kritisera Israel och det är
ju det Gahrton har gjort under hela sin karriär.
Jag tror faktiskt att liberalerna behöver någon form av vänsteransikte
som kan locka väljare från den sidan ...
"Jag tror faktiskt att liberalerna behöver någon form av vänsteransikte
som kan locka väljare från den sidan ..."
Det hoppas jag nog att de inte får....
Skicka en kommentar