fredag 10 juni 2016

Donald Trump mot Hillary Clinton

Nu är mardrömmen ett faktum i USA. Eller så skulle man kanske kunna säga. En otäck högerpopulist står mot en representant för ett korrupt etablissemang. Hillary Clintons politiska meriter innefattar stöd till båda Irakkrigen, och den mellanliggande svältpolitiken mot Irak som fördes mellan de två krigen. För att bara nämna något.

Hon är en representant för USA:s härskande klass. Hon är förmodligen också den representant som de större delarna av denna klass föredrar. Hellre en etablerad "mittenpolitiker" (som om hon hade förpassats till ett svenskt val snarare skulle ses som nyliberal höger - med det möjliga undantaget frågan om vinstdrivande skolor...) än en bullrig och som det verkar helt oberäknelig högerpopulist, som, om man tar hans retorik på allvar, skulle kunna starta ett tjugotal internationella kriser det första halvåret som president.

Men det är andra sidan inte helt säkert att Trump helt konsekvent står till "höger" om Clinton. Han är som sagt en oberäkneligt populist och har ex.vis i skattepolitiken svängt från att tala om generellt sänkta skatter till att tala om höjda skatter för de rika.

Och jag tror aldrig muren mot Mexiko blir byggd om Trump vinner, och jag tror mycket av Trumps övriga vildsinta retorik kommer att krympa betydligt efter en eventuell valseger. Men vem vet.

Frågan är om det finns några avgörande skäl till att trots allt hoppas att Clinton vinner över Trump i november. Ja, jag tror ändå det. Det finns ett antal skäl till det. Och det viktigaste skälet gäller den globala uppvärmningen.

Trump har offentligt gått ut och sagt att den globala uppvärmningen är en bluff och antytt att det är en falsk idé som Kina har spridit för att försvaga USA:s industri. Jag är redan nu pessimistisk till möjligheten att stoppa uppvärmingen innan det är för sent, och med en öppen "klimatskeptiker" som ledare för en av världens två största ekonomiska stormakter blir jag än mer pessimistisk.

Fast helt säker på att Trump även i handling skulle bli värre kan man ändå¨inte vara...

Det hela påminner mig om 1972. Trots att jag sympatiserade med en liten vänstergrupp vars principiella linje var att man aldrig i ett val kunde uppmana till röstning på en öppet borgerlig kandidat tyckte jag att man i USA detta år borde ha uppmamant till en röst på George McGovern mot Nixon - för att den förstnämnde hade lovat att avsluta kriget i Indokina.

Nu vann Nixon - och det var ändå under denne krigspresidents mandatperiod USA tvingades bort från Vietnam och Indokina. Först slöts det ett fredavatal redan i januari 1973 och trots att Nixon hade planer på att bryta det om det blev nödvändigt skedde det aldrig. För han hamnade i blåsväder själv p.g.a. Watergate, han blev handlingsförlamad, och han tvingades faktiskt avgå innan hans egen mandatperiod var slut.

Så även om det inte var under Nixons de facto regeringstid som den siste USA-soldaten lämnade Vietnam den 29 april 1975 var det ändå under hans mandatperiod det skedde. Frågan är om det verkligen med nödvändighet skulle gått snabbare under McGovern...

Så man vet aldrig. Det skulle ju kunna bli så att klimatskeptikern Trump av yttre omständigheter tvingas att föra en helt annan klimatpolitik än den han gått ut med....Åtminstone rent teoretiskt.

Men der är ju rena spekulationer. Trots allt kommer jag nervöst och innerligt att hoppas på en Clintonseger i november. För att hindra en kuslig seger för den bisarrt oberäknelige "klimatskeptiske" högerpopulisten. Även om min grundinställning till Hillary Clinton nog är att jag knappast skulle våga köpa ens en begagnad brödrost av henne...

Inga kommentarer: