måndag 13 juni 2016

Maoism, haschrökning och moderna myter

Den vänstervåg som uppstod på slutet av sextiotalet och som var så framträdande under sjuttiotalet beskrivs ofta på underliga sätt. Om man verkligen var med då framstår dessa beskrivningar ofta som absurda, och det är lite lite påfrestande att läsa mycket av det som skrivs.

Ett exempel.

I en artikel på Aftonbladet/Kultur skriver Martin Aagård följande, i polemik mot Per Svensson: "Den haschrökande generationens ledstjärna, ordförande Mao, såg ju revolutionen som en nationell kamp mot imperiemakterna."

Det går knappast att avgöra om kopplingen mellan haschrökning och maoism är ironiskt menad eller inte. Den finns förresten inte alls i den Per Svensson-artikel som Aagård polemiserar mot.

Debatten dem emellan handlar annars om den maoistiska vänsterns ev. ansvar för att det senare dök upp Sverigedemokrater och andra "nationalister". Den ska jag inte gå in på här.

Men kopplingen mellan "haschrökning" och "68-vänstern" är så ofta förekommande att den blivit en del av ett allmänt medvetande. Bilden av haschrökare med Mao på väggen har faktiskt gått in hos många

Men den stämmer ju inte. Haschrökning var visserligen förmodligen mer vanlig i Sverige på sjuttiotalet än idag. Att vara maoist var definitivt mer vanligt på sjuttiotalet än idag.

Hasch röktes nu av personer med de mest olikartade politiska åsikter. Men en sak torde vara relativt klar. Om det överhuvudtaget fanns ett samband mellan hachrökning och maoistiska sympatier torde det ha varit av ett negativs slag.

Vi får hålla i minnet att maoisternas föregångsland var Folkrepubliken Kina, vars narkotikapolitik var en av de mest repressiva i världen. I det förmaoistiska Kina var opiatmissbruket tvärtom mycket utbrett. Genom en mycket hårdhänt narkotikapolitik under början av femtiotalet utrotades detta i Kina (väl att märka missbruket, inte missbrukarna, det handlade inte om massiva massakrer i Pol Pot-stil).

Den kinesiska narkotikapolitiken var så hård att Sverige främste förespråkare för kamp mot narkotikan, socialläkaren Nils Bejerot, gång på gång hyllade den i sina böcker. Bejerot uppskattades också av maoisterna, och han framträdde också gärna på möten som organiserades av maoister och deras frontorganisationer

Men nu en sektologisk parentes.

De maoistiska organisationerna i Sverige på sjuttiotalet var mer än en, och mycket aktiva. De genomgick er rad splittringar, och på sjuttiotalet kan jag snabbt dra mig till minnes förkortningarna KFML/SKP, MLK, KFML(r), MLF, och KEG. Flera av dem hade dessutom också ungdoms- och studentförbund. Det fanns också maoistiskt ledda fronter, kvinnoförbund, studiesällskap....

En del nya grupper fortsatte att bildas på 80-talet - här bör främst nämnas SKP(m-l)/SKA, som kanske var den relativt sett mest sympatiska av alla de maoistgrupper som jag stötte på under hela perioden. Det bör väl också nämnas att KFML(r) bröt med maoismen 1976, för att sedan bli någon sorts allmänstalinister.

Men jag är fullständigt övertygad att om det hade genomförts en undersökning om andelen personer som rökte hasch och samtidigt var medlemmar i någon av dessa organisationer och sedan jämförde det med riksgenomsnittet skulle man ha hamnat på mycket lägre siffror bland maoisterna ...

Det fattade alla insatta människor då. Det var endast långt ute på den yttersta högerkanten som föreställningen om att maoister ägnade sig att röka hasch kanske frodades på sina hål.

Vad som i denna fråga gällde för maoister gällde förresten också i mångt och mycket för andra vänstergrupper. Med anarkisterna som ett sannolikt och troligt undantag, Om man undersökte hur många aktiva sjuttiotalsanarkister som rökte hasch är det klart möjligt att det var markant mer än riksgenomsnittet... enligt min lite fördomsfulla och ovetenskapliga bedömning.

Det bör påpekas att jag själv aldrig har varit maoist, vare sig på sjuttiotalet eller någon annan tidpunkt. Tvärtom var jag redan när det begav sig mycket kritik mot denna strömning.

Den maoistiska rörelsen var förvisso ett stickspår, med sina illusioner om den maostalinistiska regimen i Kina,   men att de skulle befunnit sig i någon sorts dunkla haschångor är definitivt nonsens.

7 kommentarer:

Verutschkow sa...

"Den kinesiska narkotikapolitiken var så hård att Sverige främste förespråkare för kamp mot narkotikan, socialläkaren Nils Bejerot, gång på gång hyllade den i sina böcker. Bejerot uppskattades också av maoisterna, och han framträdde också gärna på möten som organiserades av maoister och deras frontorganisationer."

Stollen Bejerot steg också en gång i tiden upp till kamp mot eländet
med de tecknade serierna ...

Erik Rodenborg sa...

Jag vet i och för sig inte om han helt entydigt var en stolle, men det stämmer om serierna. Jag skrev om det här. https://kiremaj70.blogspot.se/2014/02/lite-personligt-om-tecknade-serier.html

Erik Rodenborg sa...

Och Bejerots bok om serier kan läsas här. http://www.nilsbejerot.se/BARN_SER.PDF

Verutschkow sa...

Bristen i Bejerots resonemang var väl att han utgick från material
som visade att ungdomsbrottslingar läste serier men bortsåg från
att läsandet var utbrett även bland icke-kriminella ungdomar ...

Ibland känner jag behov av att försvara seriekonsten. Jag växte ju
upp med KALLE ANKA och MODESTY BLAISE !

Erik Rodenborg sa...

Hans kritik mot serierna innehäll ju mycket mer än det du nämner. Fast jag minne inte så exakt. Jag får väl läsa om boken, den finns ju som sagt på nätet, på länken ovan.

Verutschkow sa...

http://www.slate.com/articles/arts/culturebox/2008/04/the_caped_crusader.html

Bejerots förebild hette Frederick Wertham ...

Erik Rodenborg sa...

Jag vet, och jag nämner också honom i den bloggartikel av mig som jag länkar till ovan. Däremot var nog inte Wertham organiserad kommunist, vilket Bejerot var när han skrev boken 1954 (han lämnade SKP först 1956, i protest mot Sovjets invasion av Ungern).