Då och då stöter jag på folk som av någon outgrundlig anledning fått för sig att jag har en IQ över 140, och som tycker att jag borde försöka gå med i MENSA. Jag återkommer till frågan om MENSA om en sekund, men först vill jag ta det där med IQ:n. Det finns ingenting som talar för att jag skulle ha en IQ över 140.
Jag har faktiskt gjort IQ-test två gånger i mitt liv, 1967 och 1972. Både gångerna var det i anknytning till psykiatrisk behandling. Ingendera av gångerna kom jag upp till 140 i IQ. Om jag minns rätt kom jag inte ens speciellt nära.
Men anta så där rent teoretiskt att jag skulle göra ett sånt där fånigt test igen, och det slumpade sig så att jag plötsligt kom upp till den magiska siffran. Jag skulle ändå aldrig drömma om att gå med i MENSA. Att samla människor med en viss IQ tycker jag är en närmast pervers idé.
När jag gick i trean eller fyran satt jag en gång i matsalen i skolan. Då kom en kille fram till mig. Han var i ett uppenbart behov att få kompisar, tydligen. Han gick då i en parallellklass till mig, och han ville bli kompis med mig. Det skulle jag nog ha kunnat bli glad över, för jag hade ingen. Men jag tyckte inte riktigt om hans motiv.
Han sa: "jag är väldigt intelligent, och det är du också, så jag tycker vi bör bli kompisar". Nej, jag blev inte glad över detta lite egenartade smicker. Om han hade sagt "jag tycker att du är snäll och trevlig, så det vore roligt att umgås med dig" hade jag blivit själaglad. Men det här kändes olustigt, det tyckte jag redan då.
Jag tänker inte gå in på vad som hände sedan i den kontakten, jag tar upp det endast för principens skull. Är det rimligt att folk ska vara vänner bara för att de tror sig vara "intelligenta"?
Även om jag uppenbarligen INTE har 140 i IQ blev jag som barn matad med hur intelligent jag påstods vara. Jag hatade det. Det var en veritabel programmering - jag skulle bete mig som om jag vore nån sorts geni. Det förväntades av mig, och jag försökte leva upp till det, men jag tyckte inte om det.
Jag ville vara som de andra, jag hatade att bli kallad "professorn" i skolan. Men ändå, som sagt, spelade jag med i det hela. Min dröm var inte att hamna tillsammans med någon annan "intelligent" nörd, sådana verkade aldrig speciellt lyckliga.. Jag ville vara som de som inte var nördar, de som verkade glada, som verkade ha roligt.
Under den tidiga tonåren försökte jag ta en del steg i den riktningen, och lyckades delvis. Sedan kom det stora bakslaget (eller Katastrofen, som jag brukar kalla det) 1971, men det har jag skrivit om tidigare.
När jag studerade ämnet satanism inför min lic-uppsats 1998 gjorde jag förresten. en märklig upptäckt. Hos många satanister var det en dröm att få gå med i MENSA. Satanismens huvudströmning (och jag syftar då inte på utflippade grupper som vill förinta mänskligheten och ägnar hela dagarna åt att lyssna på Black Metal) är elitistisk. Att vara superintelligent är en del av deras "sataniska" ideal.
Förresten, när jag nyligen läste utländska tidningar om den där otäcke svenske läkaren som planerade att hålla kvinnor fångna i åratal i en underjordisk bunker (vad hände med rättegången, förresten, det blev snabbt tyst i svenska media?) framkom att även han var medlem i just MENSA. Det bekräftade alla mina fördomar om den organisationen.
Frågan är förstås om ett IQ-test mäter något väsentligt. Några av de värsta idioterna jag stött på verkar ha haft en mycket hög IQ. Och de måste alltså varit "intelligenta" enligt den definition jag en gång hörde när jag läste psykologi på universitetet: "Intelligens är det som mäts vid intelligenstest"...
Må så vara. I så fall verkar det vara bättre att bli kallad förnuftig än att bli kallad "intelligent". Och förnuftig hoppas jag att jag är, även om jag vet att det finns folk som påstår motsatsen.
---------------------------------------------------------------------------------
PS. Nu ser jag på nätet och det verkar inte som om gränsen måste ligga på just 140. Skit samma, den principiella frågan är densamma i alla fall.
måndag 8 februari 2016
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
The Happening
Den troligen första Supremes-låt jag hörde. Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
-
Sjundedagsadventisterna (SDA) är en märklig rörelse. Den måste beskrivas som fundamentalistisk, men deras hårda förkastande av helveteslära...
11 kommentarer:
Jag kan bara applådera.
Frestas att tillägga att du formulerat ett mycket intelligent inlägg, men jag antar att just här är det liksom fel sammanhang att uttrycka den typen av uppskattning. Så jag nöjer mig med att säga att det var trevligt skrivet. :-)
Jag har också hört den definitionen. "IQ är vad IQ-tester mäter". Helt otroligt. Anta att någon skulle säga "astrologiska influenser är det som syns i ett horoskop". Reaktion? Gissa!
Jag tror i och för sig att IQ faktiskt mäter något, men det är nog något annat än "förnuft". Det finns autister som har hög IQ, men är socialt handikappade - i vissa fall förståndshandikappade ("idiot savants"). Ingen vet var neandertalare eller Cro Magnon hade hamnat på klockkurvan, men förmodligen ganska långt ner. Ändå överlevde neandertalarna betydligt längre än vad västerlandet kan förväntas göra... Och så vidare!
Det bästa är väl som vanligt att ha IQ runt medel (medel är 100) eller kanske lite över (så att man kan casha in lite på det postmoderna samhällets komplexiteter, ha ha). Jag vet inte vad jag har för IQ själv. På ett amatörmässigt IQ-test på nätet fick jag faktiskt runt 100, så jag är tydligen en riktig svensk medelmåtta på detta område! MENSA:s test (på nätet) avbröt jag, eftersom jag fick huvudvärk av alla de där konstiga trianglarna och kvadraterna man skall hitta något slags "logiskt" mönster i. Jag har förresten också noterat att "medlemskap i MENSA" används som något slags "merit" av många författare eller bloggare. De är uppenbarligen inte tillräckligt smarta för att förstå att "meriten" ger rakt motsatt intryck...
Jag har råkat ut för företag som vill att man skall göra den typen av "IQ-tester" inför eventuellt jobbsök. Man undrar varför en receptionist eller kontorsnisse måste kunna se logiska mönster i färgade kvadrater? (Neandertalare göre sig icke besvär)
I skolan råkade jag mest ut för folk som ville nivellera mig, men det kanske beror på att jag är yngre än dig? Det misslyckades, förstås. Jag känner mig fortfarande helt jävla excentrisk. Det kanske är mitt horoskop, vad vet jag?
PS. Titta, jag lyckades skriva ett helt inlägg om IQ utan att nämna "The Bell Curve". Smart guy, eller?
Det är jag som är den riktiga Tidlösa. Inlägget här ovan är skrivet av en bedragare. Hen är visst med i MENSA. Hen har en okalibrerad IQ-kvotering på 200-plus och är ordförandeperson i MENSA:s avdelning för neandertalare i SillyCon Valley. Det var Falska Tidlösa som låg bakom de där kvadraterna också, för den delen. Akta er, medburgare, akta er för denna falska!!! Vad horoskopet beträffar...you have three guesses. Clue: xhe aint no Leo, that´s for sure.
Jag tänkte att du kanske behövde muntras upp en smula... ;-)
Tidlösa
"Jag tror i och för sig att IQ faktiskt mäter något"... ja, frågan är alltså vad. Jag minns exakt endast en av frågorna på något av de två test jag gjorde. Det var i det 1967, och en fråga om jag visste vad ordet "hykokondriker" betydde. Jag visste inte svaret.
På viker sätt mäter det "intelligensen" att veta vad ovanliga ord betyder? Det mäter väl mest andra saker, som hur mycket man har räd att köpa böcker., alternativt hur välsorterade bibliotek som finns i närheten, eller hur många böcker som funnits tillgängliga i barndomen etc.
Annars hade jag i övrigt ändå höga poäng på den verbala delen av testet men låga på den spatiala. Frågor där man fick se bilder med massa kugghjul hakade i varandra och man fick frågor av typen om man vrider det och det kugghjulet åt vänster hur kommer då det fjärde kugghjulet nedifrån att röra sig gjorde mig helt hjälplös. Sånt skulle min bror klarat utan problem men jag blev bara förvirrad.
Precis. Teorin är att ordförståelse är så att säga en framträdelseform av "g" (the general intelligence), och IQ är alltså ett mått på detta. Alltså kan man ställa frågor om hypokondriker, regattor, litoteser och pleonasmer, och på så sätt få fram personens IQ.
Hmmm...
Detta verkar motbevisas av en grupp lärare i USA som stenhårt lärde sina elever att göra IQ-tester (inklusive ordförståelse) och då höjde deras IQ - något som IQ-forskarna kraftigt ogillade, eftersom det rörde sig om svarta elever i ett socialt eftersatt område.Forskarna menade att IQ-testerna måste vara oförberedda, annars mäter de inte "g". Nähä? Men *definitionen* av IQ är ju det som IQ-tester mäter, alltså motbevisade detta experiment att IQ till stor del är ärftligt och oföränderligt, och (indirekt) även tanken att svarta rent genetiskt sett har lägre IQ. Nästan alla ungarna förblev förresten fattiga, en del blev kriminella - vilket på sitt sätt motbevisar tanken att IQ förutsäger hur det går senare i livet. Hög IQ (= bra resultat på IQ-test) garanterar tydligen inte framgång i ghettot...
Att jag ändå tror att IQ mäter någonting beror på att personer som med äldre terminologi kallades "idioter" eller "imbecilla" i allmänhet faktiskt har betydligt lägre IQ än genomsnittet, medan personer som är genier på sitt område uppenbarligen har högre. Jag misstänker dock att IQ är ett väldigt trubbigt verktyg för att mäta hur "smart" någon är. Just det stora antalet personer med högre IQ än normalt som faktiskt verkar helt blåsta tyder på detta. EQ är också ett problematiskt begrepp (är det ens vetenskapligt?), men det är nog ingen slump att EQ lanserats som ett komplement till IQ...
Det blir ännu mer problematiskt när man tittar på genomsnittsvärden för olika "raser" eller etniska grupper. Ashkenazi-judar sägs ha högst genomsnittligt IQ i världen. Ändå blev sex miljoner av dem dödade av Hitler... Politiskt verkar IQ inte förutsäga någonting alls.
Tidlösa
Det där med Hitler var väl lite absurt. Ingen hävdar väl att en hög IQ skyddar en från helt och hållet utomstående hot. Om på en ort befolkningen hade en ovanlig hög IQ och en asteroid slog ner just där skulle det väl inte säga något om den "normala" relationen mellan IQ-tester och framgång?
Vad gäller ordförståelse kan den väl bara ses som ett uttryck för någon form av "intelligens" om alla andra relevanta faktorer är likvärdiga - kvalitén på skolorna, intellektuella intressen i föräldrahemmet, yrket hos den äkta makan eller maken (hen kanske är filolog) etc.
Sedan vill jag förstås tillägga att frågan jag nämnde gällde ordet "hypokondriker", inte "hykokondriker", som jag skrev. Om det sistnämnda hade varit fallet skulle det varit ganska så självklart att jag inte hade kunnat svara på frågan....
Det här med att, i IQ-tester tex titta på olika figurer och kunna dra en slutsats om vilken figur som inte passar in bland övriga, påminner mig mycket om Fem myror är fler än fyra elefanter. ;)
Jag tror inte att någon kan svara på vad intelligens är. För mig är iaf inte kunskap, i betydelse förmåga till inlärning, ett tecken på intelligens. Jag brukar säga till mina syskonbarn, att alla kan lära sig vad som helst med utbildning och övning, men att vissa personer kanske har lite mer talang än andra, på vissa områden
Om intelligens handlar om "förmåga till inlärning" är jag inte speciellt intelligent. Det tar tid innan jag lär mig en ny sak. När jag kan den, däremot, och är intresserad av uppgiften, som jag är av grammatik, glömmer jag aldrig.
Ann-Charlotte
Jag, för min del, har aldrig lyckats lära mig grammatisk teori. Om någon skulle fråga mig vad pluskvamperfekt eller predikatsfyllnad är skulle jag stå som ett levande frågetecken. Däremot verkar jag på nåt mysko intuitivt sätt ändå i stort sett följa de grammatiska regler jag egentligen inte kan, när jag skriver och pratar.
Jag förstår inte riktigt själv hur det går till.
NBT
"För mig är iaf inte kunskap, i betydelse förmåga till inlärning, ett tecken på intelligens."
Nej, men någon form av förmåga till inlärning är väl en nödvändig förutsättning för att uttrycka någon form av "intelligens", hur den än sedan definieras. . Ytterst få, om ens någon, saknar all förmåga till inlärning. För att helt sakna det torde antingen minnescentrum vara helt förstört eller så ligger man i koma.
Jag fick en initierad kommentar här om en pågående förtalsrättegång. Det var intressant info, men lite för personlig för att jag vill lägga in den här.
Det är dessutom inte min policy på denna blogg att i den nuvarande fasen följa upp förhandlingarna i detalj. Men när slutresultatet blir känt kommer jag förvisso att presentera utgången av denna dramatiska och principiellt viktiga rättegång. .
Skicka en kommentar