Nej, jag är inte psykotisk....

Igår fick jag ett ganska så klart besked, efter ett besök hos en psykiatrisk mottagning i Hovsjö: jag är inte psykotisk.

Anledningen till att jag överhuvudtaget kom till denna mottagning är komplicerad. I våras hade jag en månadslång period av panikångest, kunde inte sova på nätterna och det var milt sagt outhärdligt. Efter mycket om och men fick jag en tid hos psykiatrin i Södertälje den 27 maj. Där fick jag diverse mediciner som jag snart upptäckte att jag klarade mig utan.

Men framförallt fick jag reda på att jag skulle utredas. Så tiden gick och gick och gick - så till sist i november fick jag en ny tid, eller rättare sagt två. Där fick jag svara på oändligt massa frågor, väldigt specifika sådana som skulle avgöra vilken diagnos jag hade.

Sedan dröjde det till februari.

Då fick jag för någon vecka sedan reda på att jag fått en remiss till någon neuropsykiatrisk utredning för att avgöra om jag hade en neuropsykiatrisk diagnos. Men det förvarnades att det kan ta en mycket lång tid innan jag kommer till den.

Men så fick jag för några dagar helt oväntat en tid till något helt annat igår, dessutom lägligt nog vid en lokal i Hovsjö. Det var en form av mottagning för psykotiker. Jag tänkte lite fascinerat att de kanske har fått uppfattningen att jag är psykotisk. Men det hade de faktiskt inte.

De verkar ha sänt remissen så att säga ”i fall att”, för att psykosteamet skulle träffa mig för att avgöra om jag mot all förmodan tillhörde deras målgrupp. Efter att ha pratat med detta en timme (det var alltså ett helt team som jag mötte) kom de fram till att jag ABSOLUT INTE var psykotisk. Det var ju bra, tänkte jag, att hänvisa till nästa gång jag angrips av (exempelvis) papparättsaktivister som (bort)förklarar mina åsikter med att jag i hemlighet skulle ha en psykosdiagnos som jag försöker dölja...

Men samtidigt blev jag på ett annat plan ganska så besviken. För jag inser nu att om man möter psykiatrin som den är idag verkar det faktiskt som att de inte tycker sig kunna göra nåt innan de fått den perfekta diagnosen.

Om det här hade varit 70-tal hade jag redan fått ett samtal kanske varannan vecka, med någon läkare eller psykolog. Allmänt stödjande samtal där man utgick från att jag hade NÅGON form av ångest och där man tyckte att kontakten var det viktiga och att en ev. diagnos kommer senare.

Nu ser det faktiskt ut som att utan en diagnos kan de inte göra någonting alls. Jag frågade teamet igår om jag inte hade fått någon diagnos och de svarade "nej, allting ser väldigt diffust ut". Och följaktligen är det inte meningen att jag i fortsättningen ska ha något med dom att göra. (För övrigt verkade de faktiskt hålla med mig om att det varit bättre i psykiatrin på 70-talet. En av de två läkarna som var där sa att hen tyckte att försämringen hade kommit på början av 90-talet...)

Jag börjar faktiskt förstå varför personer som haft kontakt med psykiatrin idag verkar så glada så fort de får en diagnos, oavsett hur tung den är. För det är då det börjar hända saker, innan dess irrar man omkring i någon sorts icke-vara.

Själv får jag vänta på den neuropsykiatriska utredningen. Men inte med någon större entusiasm, jag är ganska så övertygad om att jag vare sig har Asperger, Tourettes eller ADHD.

Många som fått en exakt diagnos kan ofta uppleva dagens psykiatri på ett ganska så positivt sätt. Själv verkar jag falla mellan stolarna.

Och jag saknar dessutom den ansats till psykodynamisk grundsyn som ändå fanns när jag senast hade någon kontakt med psykiatrin, 1967- 1985.

Och - vad händer om de inte hittar någon diagnos alls? Finns man inte då?