Rituella övergrepp - förnekande och hysteri

/Skriven november 2004, publicerad i Spegeln 2/2007./

Under senare delen av 90-talet spreds en myt om att anklagelser om ”rituella övergrepp” definitivt hade kunnat avfärdats som ”en modern folksägen”, ”falska minnen”, eller som ”masshysteri”, och att ett grundligt polisiärt arbete hade avslöjat att i stort sett alla anklagelser sakande substans. Dessa påståenden är inte sanna. De utgör på sätt och vis i sig själv en vandringssägen, som sprids gång på gång trots att den egentligen är substanslös.

I Sverige kom backlashen efter att Eva Lundgren hade intervjuats i några artiklar i Aftonbladet, och lyft fram kategorin ”rituella övergrepp”. Eva Lundgren blev snart en av Sveriges mest förtalade människor, och i fantasifulla artiklar och TV-inslag framställdes hon som spindeln i nätet i ett ondskefullt nätverk av feminister som av någon egendomlig anledning specialiserade sig på att försöka sätta dit oskyldiga män för monströsa brott. Att en del av de utpekade i Lundgrens material var kvinnor brukade för övrigt sällan framgå i mediahysterin.

När Lundgren 1994 kom ut med sin bok La de små barn komme til meg hade media redan bestämt sig, och den blev antingen hårt angripen eller nedtystad.

Detta fenomen var en avspegling av en liknande hysteri över stora delar av västvärlden. Bilden av otäcka terapeuter, feminister, socialarbetare, kristna fundamentalister, anti-sektrörelser etc. etc. som i massiv skala skull ”inplantera” falska minnen av rituella övergrepp blev ett populärt tema i sensationspress och dito radio och TV.

I denna hysteri brydde sig sällan någon om att kontrollera fakta. Journalisterna läste författare som Debbie Nathan eller Jeffrey Victor, och att ta reda på vad de som stod på den andra sidan i denna debatt egentligen hade för argument var det knappast någon som försökte.

Men innan jag går vidare vill jag tillägga att termen ”rituella övergrepp” som en samlingsbeteckning förmodligen var olycklig. Det hade nog varit riktigare att tala om organiserade sadistiska övergrepp, med eller utan rituella/”religiösa”, ”ideologiska” inslag. Genom att betona ritualisering och ideologier som ”satanism” blev det lätt för backlashförfattarna att avförda det hela som en upprepning av häxprocesserna, vilket det inte var.

I de fall där det verkligen förekom ”rituella” inslag som pekade mot exempelvis satanistiska eller ockulta föreställningar användes detta för att diskreditera berättelserna. Att det under hela 1900-talet förekommit en riklig ockult litteratur, som hade argumenterat för att olika typer av övergrepp med fördel kunde infogas i ”ockulta” ritualer var det ingen som brydde sig om att undersöka. (Se min lic-uppsats Lagen och dess profet, kan beställas från FRI/Föreningen Rädda Individen ). För att undvika ett vanligt missförstånd – det handlar i stort sett aldrig om övergrepp med anknytning till ”officiella” ”satanistiska” eller ”ockultistiska” organisationer utan om slutna grupper av förövare som använder sig av ”satanism” etc. som en ideologisk överbyggnad till sina övergrepp

Hur var det då med beläggen för övergrepp? Var de så icke-existerande som det påstods? Nej. Ett faktum som ”skeptikerna” sällan vågade beröra var det faktum att i det många, troligen majoriteten, av fallen fanns medicinskt konstaterbara tecken som styrkte berättelserna om övergrepp. Till och med skeptikern J.S.. Lafontaine tvangs medge detta, utan att dra några slutsatser av detta anmärkningsvärda faktum.

LaFontaine satt i ledningen för en engelsk officiell kommission som skulle undersöka anklagelser om rituella och organiserade övergrepp. Denna kommission publicerande sitt material 1994, och LaFontaine själv följde upp rapporten med boken Speak of the Devil från 1997. Kommissionen hade studerat 84 fall av anklagelser om "rituella övergrepp" i Storbritannien. Deras slutsats, som ofta citerades av ”skeptikerna” över världen, var att anklagelserna hade visat sig vara substanslösa.

Men samtidigt hade denna slutsats inget entydigt stöd i kommissionens eget material. Bland annat slog den fast att i nära hälften av fallen fanns det medicinskt konstaterbara fakta som stödde anklagelserna om övergrepp. Underligt nog drog vare sig kommissionen, eller LaFontaine själv i sin bok från 1997, några slutsatser av detta. Det bara nämndes i förbigående. Som ett perifert faktum.

Och i tre av fallen hade också parafernalia, som stödde anklagelserna om att ritualer hade förekommit, återfunnits. Här tvingas LaFontaine att försöka (bort)förklara detta faktum. Hon påstår att det inte handlade om ”riktiga” rituella övergrepp eftersom förövarna inte var några ”riktiga” satanister. LaFontaine väljer att tro att det ockulta/satanistiska inslagen här endast var ett sätt att skrämma barnen. Det handlade, trodde hon, om ”vanliga” pedofiler som utnyttjade en ockult rituell ram för att kontrollera barnen med hjälp av skräck för det övernaturliga.

Nu talar inte materialet i dessa fall entydigt för LaFontaines teser, och de anklagade hade aldrig själva sagt något sådant. Men framförallt är det ganska så ointressant – för de utsatta. Vad förövarna innerst inne tror är knappast det mest väsentliga för de utsatta barnen.

I övrigt undvek backlashlitteraturen vanligtvis att ta upp de många fakta som talade mot deras förnekande. Eller så bortförklarades det på olika sätt. Ett exempel är tunnlarna under McMartin. Att barnen i fallet med McMartins förskola berättade om underjordiska tunnlar som personalen förnekade existensen av, och att dessa tunnlar senare återfanns i en utgrävning ledd av den professionelle arkeologen Gary Stickel tystades först ned. Men när det inte var möjligt började en kampanj som skulle bevisa att Stickel inte var en ”riktig” arkeolog. Det var han dock, en akademiskt välmeriterad sådan. Men backlashförfattarna fortsatte med fantasifullas konspirationsteorier om hur Stickel och barnens elaka föräldrar i maskopi skulle ha förvanskat det arkeologiska materialet.

Att ”konspirationsteorier” florerar i minst lika hög grad hos ”förnekarna” som någonsin hos de som är beredda att tro på anklagelserna blir snart uppenbart för de som satt sig in i materialet.

Ett annat centralt fall för backlashen var fallet med sheriffen Paul Ingram som faktiskt hade erkänt rituella övergrepp. Sociologen Richard Ofshe, som tillhörde förnekarlägret, besökte sedan Ingram, och lurade i honom att han hade anklagats för att ha tvingat sina barn att ha sex med varandra. Ingram mindes detta, och fyllde i detaljer. Då kunde Ofshe triumferande slå fast att mannen måste ha haft ”falska minnen" av att ha begått övergrepp, eftersom inga sådana anklagelser någonsin hade framförts. Att just att tvinga barn att ha sex med varandra tillhör regeln, snarare än undantagen vid ”rituella övergrepp” brydde sig kampanjmakarna inte om. Att några anklagelser om just detta inte (ännu) hade framförts var knappast intressant i sammanhanget. Om Ofshe hade velat bevisa något borde han ha lagt fram något verkligt ovanligt, eller väldigt specificerat, påstående. Det gjorde han inte.

Resultatet blev artiklar i the New Yorker, en bok, och till och med en spelfilm, där det avgörande beviset för mannens oskuld försiktigtvis bättrades på. Detta gjorde att de som såg filmen kanske inte kunnat inse att kampanjmakarnas argument inte hade mer substans än kläderna på kejsaren i HC Andersens saga.

Och så här fortsatte det. Ett exempel är hur backlashen utnyttjade FBI-agenten Kenneth Lanning , vars två skickligt skrivna artiklar ofta anförts som argument för att ”FBI slagit fast” att ”rituella övergrepp” inte existerar. Den som läser artiklarna noggrant får snarare bilden av en Lanning som gör allt för att insinuera fram en bild, utan att egentligen säga något bestämt. I vilket fall som helst kan inte Lanning användas för att fria förövare. Hans grundteori verkar vara att även om många detaljer i berättelser om rituella övergrepp inte stämmer, har majoriteten av de som berättar ändå utsatts för någon typ av övergrepp.

Det finns inga ”mängder av fall” där anklagelserna ”avslöjats vara falska”. Det finns fall som rivits upp efter att kampanjen startades, där de anklagade friades på grund av att bevisningen inte ansågs vara ”bortom allt rimligt tvivel”. Men det handlar också om att polismakterna i västvärden alltsedan mitten av 90-talet rutinmässigt avfärdat anklagelser i inledningsstadiet. Det handlar om att husrannsakningar endast undantagsvis sker, och då oftast så sent att förövare torde ha kunnat avlägsna de mesta av spår. Det handlar om att även i de fall fällande domar avkunnas, domstolarna medvetet lyfter bort de ”rituella” inslagen, för att inte alltför mycket utmana backlashen.

På så sättet blev förnekelsen av existensen av ”rituella” övergrepp en självuppfyllande profetia. Och sedan kan alla nya fall, där påståenden om ”rituella” och/eller gruppsadistiska inslag, avfärdas, rent rutinmässigt, med exempelvis slarviga referenser till Lanning.

Och de som faktiskt minns att de varit med om sådana saker drivs på nytt in en situation, där den stora majoriteten av människor, utan att ens reflektera över saken, avfärdar dem som ”mytomaner” eller lurade av samvetslösa terapeuter.


Litteraturtips
Andrew Boyd, Blasphemous Rumors, 1991
Torey Hayden, Spökflickan, 1993
Craig Lockwood, Other Altars, 1993
Jeanne Marie Lorena (Editor), Paula Levy, Breaking Ritual Silence, 1998
Eva Lundgren, La de små barn komme till meg, 1994
James Randall Noblitt och Pamela Sue Perskin, Cult and ritual abuse, 1995
Erik Rodenborg, Lagen och dess profet: Aleister Crowley, thelema och satanismen, lic-uppsats, 1998
David Sakheim och Susan Devine, Out of Darkness, 1992
Valerie Sinason, Treating survivors of satanist abuse, 1994

Erik Rodenborg