MENSA stinker

Då och då stöter jag på folk som av någon outgrundlig anledning fått för sig att jag har en IQ över 140, och som tycker att jag borde försöka gå med i MENSA. Jag återkommer till frågan om MENSA om en sekund, men först vill jag ta det där med IQ:n. Det finns ingenting som talar för att jag skulle ha en IQ över 140.

Jag har faktiskt gjort IQ-test två gånger i mitt liv, 1967 och 1972. Både gångerna var det i anknytning till psykiatrisk behandling. Ingendera av gångerna kom jag upp till 140 i IQ. Om jag minns rätt kom jag inte ens speciellt nära.

Men anta så där rent teoretiskt att jag skulle göra ett sånt där fånigt test igen, och det slumpade sig så att jag plötsligt kom upp till den magiska siffran. Jag skulle ändå aldrig drömma om att gå med i MENSA. Att samla människor med en viss IQ tycker jag är en närmast pervers idé.

När jag gick i trean eller fyran satt jag en gång i matsalen i skolan. Då kom en kille fram till mig. Han var i ett uppenbart behov att få kompisar, tydligen. Han gick då i en parallellklass till mig, och han ville bli kompis med mig. Det skulle jag nog ha kunnat bli glad över, för jag hade ingen. Men jag tyckte inte riktigt om hans motiv.

Han sa: "jag är väldigt intelligent, och det är du också, så jag tycker vi bör bli kompisar". Nej, jag blev inte glad över detta lite egenartade smicker. Om han hade sagt "jag tycker att du är snäll och trevlig, så det vore roligt att umgås med dig" hade jag blivit själaglad. Men det här kändes olustigt, det tyckte jag redan då.

Jag tänker inte gå in på vad som hände sedan i den kontakten, jag tar upp det endast för principens skull. Är det rimligt att folk ska vara vänner bara för att de tror sig vara "intelligenta"?

Även om jag uppenbarligen INTE har 140 i IQ blev jag som barn matad med hur intelligent jag påstods vara. Jag hatade det. Det var en veritabel programmering - jag skulle bete mig som om jag vore nån sorts geni. Det förväntades av mig, och jag försökte leva upp till det, men jag tyckte inte om det.

Jag ville vara som de andra, jag hatade att bli kallad "professorn" i skolan. Men ändå, som sagt, spelade jag med i det hela. Min dröm var inte att hamna tillsammans med någon annan "intelligent" nörd, sådana verkade aldrig speciellt lyckliga.. Jag ville vara som de som inte var nördar, de som verkade glada, som verkade ha roligt.

Under den tidiga tonåren försökte jag ta en del steg i den riktningen, och lyckades delvis. Sedan kom det stora bakslaget (eller Katastrofen, som jag brukar kalla det) 1971, men det har jag skrivit om tidigare.

När jag studerade ämnet satanism inför min lic-uppsats 1998 gjorde jag förresten. en märklig upptäckt. Hos många satanister var det en dröm att få gå med i MENSA. Satanismens huvudströmning (och jag syftar då inte på utflippade grupper som vill förinta mänskligheten och ägnar hela dagarna åt att lyssna på Black Metal) är elitistisk. Att vara superintelligent är en del av deras "sataniska" ideal.

Förresten, när jag nyligen läste utländska tidningar om den där otäcke svenske läkaren som planerade att hålla kvinnor fångna i åratal i en underjordisk bunker (vad hände med rättegången, förresten, det blev snabbt tyst i svenska media?) framkom att även han var medlem i just MENSA. Det bekräftade alla mina fördomar om den organisationen.

Frågan är förstås om ett IQ-test mäter något väsentligt. Några av de värsta idioterna jag stött på verkar ha haft en mycket hög IQ. Och de måste alltså varit "intelligenta" enligt den definition jag en gång hörde när jag läste psykologi på universitetet: "Intelligens är det som mäts vid intelligenstest"...

Må så vara. I så fall verkar det vara bättre att bli kallad förnuftig än att bli kallad "intelligent". Och förnuftig hoppas jag att jag är, även om jag vet att det finns folk som påstår motsatsen.
---------------------------------------------------------------------------------
PS. Nu ser jag på nätet och det verkar inte som om gränsen måste ligga på just 140. Skit samma, den principiella frågan är densamma i alla fall.