Men ingen frågar hur dottern mår

En man har just fått 12, 6 miljoner i skadestånd efter att efter att ha friats från ett 14-årigt fängelsestraff han fick efter att ha dömts för sexuella övergrepp mot sin dotter.

Hon anklagade sin far för övergrepp. Men också andra män, bland annat en polis, för att ha deltagit i organiserade sadistiska övergrepp.

Nu har han alltså friats efter resning, vilket betyder att bevisningen inte längre anses räcka till.

Men så ser det inte ut i media. I de artiklar jag läst finns tre varianter. I en del beskrivs det som om dotterns anklagelser i sin helhet bevisats vara falska.

I en del beskrivs det som om i alla fall hennes anklagelser om organiserade övergrepp i sin helhet har bevisats vara falska,

Man behöver inte ta reda på mycket om fallet för att inse att inget av dessa påståenden stämmer.

I den mest nyanserade varianten står det lite vagt att "några" av anklagelserna visats vara falska. Nu börjar det i alla fall brännas.

En avgörande del i "bevisningen" bestod i att SÄPO (!) i sin spaning på dottern (!!) sägs ha visat att dottern köpte rakblad, vilket sägs vara ett bevis för att hennes anklagelser om att ha blivit skuren med rakblad var lögner.

Man kan förstås undra vad SÄPO har med saken att göra. På vilket sätt var dotterns anklagelser ett hot mot rikets säkerhet? Det får vi inte veta. Men man kan kanske anta att det har något att göra med vilka män som anklagades.

Alla tidningar jag läst ställer frågan om hur fadern mår efter att ha genomgått detta lidande . Min gissning är att han mår ganska bra, efter att ha fått 12, 6 miljoner och fått sympatier i alla stora media.

Men hur jag än letar hittar jag ingen artikel som ställer frågan om hur dottern mår. Min gissning är att hon inte mår speciellt bra, efter att av de stora medias hyenejournalister utpekats som lögnare.

Om tidningarna var anständiga skulle de försöka ta reda på hur dottern ser på saken idag. Men det skulle nog störa den bild de försöker ge av fallet. Så därför blir det istället detta karaktärsmord.

PS. Alla kommentarer till detta inlägg som ansluter sig till mediabilden om att dottern är en lögnare kommer att raderas. Den vinklingen är en del av drevet i nästan alla stora media, det finns ingen anledning att föra fram den här.

"Fy på sig sosse, vad du luktat skit"

När jag läser Magdalena Anderssons uttalande där hon i princip säger att den nuvarande situationen i Grekland är grekernas eget fel, får jag en oemotståndlig lust att spela en av de i och för sig mer sekteristiska låtarna från 70-talets proggmusik.

Nämligen Gudibrallans Sosse. För hur sekteristisk den än må vara är den nog den mest passande kommentaren till Anderssons skamliga ställningstagande.

Det är ju en närmast rasande sång som alltså innehåller den mening som jag har satt som rubrik för inlägget. Låten innehåller förresten också några träffande formuleringar, som denna:

"Första maj har alltid varit din röda dag
Andra maj så skriver du en arbetsstrejkarlag
Tredje maj så kallar du dig verklig socialist
Fjärde maj så upptäcker vi att du är folkpartist"

Annars kan man ta del av en analys av den grekisks krisen här. Lite fyrkantig på sina ställen, men ändå värd att läsa.

Gösta Harding och Quick-debatten

Mellan 1968 och 1971 (mellan 13 och 16-årsåldern) gick jag i terapi hos Gösta Harding. Om det har jag skrivit tidigare. .

Nu har Harding plötsligt blivit aktuell i debatten om Thomas Quick/ Sture Bergwall. Anledningen är att Margit Norell gick i analys hos honom.

I en kommentar 2015-06-24 15:54 av Kjell Asplund till sitt eget inlägg i Läkartidningen hänvisas för övrigt till ett blogginlägg jag skrivit om Harding.

Därför vill jag skriva detta. Ja, Gösta Harding ansåg definitivt att bortträngning existerar. Den första eller andra gången jag träffade honom berättade han om en patient som i ett närmast tranceliknande tillstånd fick upp ett minne av att mycket plågsamt tandläkarbesök i barndomen. Tandläkaren hade borrat fel, och borrat i (om jag minns rätt) tungan eller munnen istället för i tanden.

Detta hade varit bortträngt till dess att minnet kom upp. Då det väl kommit upp blev patienten mycket bättre och ångesten avtog.

Men att Harding "trodde" på (som det idag brukar heta, ungefär som man "tror" på flygande tefat) bortträngda minnen innebar inte att jag fick upp några sådana under terapin., Det fick jag inte, så vitt jag minns inte ett enda.

Däremot ville jag få det. Men det fick jag inte. Jag fick upp bortträngda känslor, men aldrig direkta minnen.

En annan sak som bör påpekas är att Gösta Harding aldrig försökte få upp minnen av övergrepp inom familjen. Det hade sina skäl. Han trodde knappast att sådana förekom. En gång förklarade han för mig att endast fäder som är imbecilla och har en mycket låg social status begår sexuella övergrepp mot sina barn. Och även bland dessa är det mycket, mycket ovanligt, så ovanligt att det måste ses som något helt marginellt.

Nej, de ev. bortträngda minnen han skulle kunnat godta var av typen tandläkare som borrade fel.

Överhuvudtaget var Harding så att säga kärnfamiljsvänlig. Att föräldrar skulle kunna göra sina barn illa ingick knappast i hans värld. Trauman i all ära, men familjen skulle lämnas  ifred.

Gösta Harding var en vänlig och empatisk man. Men hans oförmåga att ställa kritiska frågor om familjeliv var en blind fläck hos honom. Hur man än vrider och vänder på saken är han ingen föregångare till 90-talets diskurs om bortträngda minnen av familjerelaterade trauman.

Dysteism?

Om man så där desperat letar efter en religiös eller i alla fall övernaturlig uppfattning som bäst förklarar varför världen ser ut som den gör torde dysteism vara en av de mer rationella. Dvs att Gud inte alls är god, utan snarare till och med direkt ond.

Den är egentligen inte religiös, som detta ord brukar definieras, men verkar som det ser ut nu vara ett mer rationellt alternativ än åsikten att Gud är allsmäktig, allgod och allvetande.

Dysteism är inte så ovanlig i polyteistiska sammanhang, men det är väl när den kopplas till monoteism som den blir riktigt skrämmande.

Men just denna mer skrämmande variant ser inte alltför irrationell ut i dessa dagar, och skulle också kunna utgöra någon form av teologisk förklaring till Murphys lag, som i så fall skulle bli mer än en tankelek.

Ja, ta inte ovanstående som ett "inlägg" bland andra , utan ta det som.... tja, ett uttryck för en ganska så pessimistisk reflektion över tillvaron - den privata, den samhälleliga - och i stort sett allt annat också.

Diana - en gudinna som vägrade att dö

Om jag vore en paranoid kristen fundamentalist skulle jag nog bli lite misstänksam mot Paul Ankas kända hitlåt Diana. Handlar det endast om en kvinna eller kanske finns det andra undermeningar? Anka sjunger ju " I'm so young and you're so old" och i sången finns också orden "I will pray"...

När jag våren 1986, i jakt efter information om häxprocesserna, kunde läsa om hur den uråldriga kulten av Diana levde kvar i medeltiden och renässansen, hos bondkvinnor som trodde att de på natten kunde flyga med Diana, fick jag faktiskt spontant upp en märklig association till Ankas kända sång...

Lite udda kanske, och ett tecken på att om man är helt inne i ett ämne kan man få de mest udda associationer till saker som för de flesta ter sig oerhört långsökta. Våren 1986 sändes ju också TV-serien V och där förekom ju en annan, otäckare Diana, som beskrevs som det främsta hotet mot mänskligheten. Det var lite som om inkvisitionens syn på vad dessa kvinnor trodde hade bevarats, den också.

Diana är den romerska motsvarigheten till grekernas Artemis. Hon var en jaktens gudinna, och också "jungfru" i den gamla betydelsen av ordet. Dvs hon var inte gift, och var oberoende av män. Att hon skulle leva i celibat ingick inte alls nödvändigtvis i konceptet.

Diana/Artemis har förmodligen äldre rötter än det antika Grekland. Marija Gimbutas anser att det är en gudinna med förindoeuropeiska rötter. Det finns mycket som talar för det. De äldsta entydiga bevisen för att hon dyrkades finns i den tidiga grekiska antiken, och det gör att man närmast med säkerhet kan anta att denna kult hade sina rötter i det mykenska Grekland. Eftersom Artemis inte alls passar in i indoeuropeiska religiösa mönster, kan man nog utgå från att hon är ännu äldre.

Och sedan spreds kulten av henne till romarriket där namnet alltså ändrades till  Diana, och hon blev där, efter en ganska blygsam start, efter ett tag en av de mest dyrkade gudinnorna.

I Golden Bough berättar James Frazer en udda historia om en lund vid sjön Nemi, där Diana dyrkades lokalt . Dyrkan sades ha letts av en präst som måste vara en förrymd slav. Han fick prästämbetet på det mest brutala sätt, nämligen genom att döda den gamla prästen. När han själv blev gammal och inte kunde försvara sig blev hans öde att gå samma öde till mötes, och på så sätt ersättas med en ny präst.

Hela denna historia är invävd i myter, men kulten och helgedomen vid Nemi fanns förvisso, och har även grävts ut.

Och Diana överlevde alltså kristnandet, jag höll på att säga mirakulöst. På ett sätt som oroade kyrkan.

Ungefär omkring år 1000 kan man hitta många uttalanden från kyrkans män om att vissa dåraktiga kvinnor trodde att de kunde flyga i luften på natten med hjälp av Diana. Kyrkan såg detta som att kvinnorna blivit lurade av Satan. Kyrkan var vid den tiden mer "rationell" än den blev under häxprocesserna och straffet för denna föreställning var milt. Det handlade om att göra bot, att läsa ett visst antal Pater Noster och Ave Maria.

Även de som anklagade någon annan för att ha flugit med Diana måste göra bot. Även där en skillnad mot häxprocesserna.

I norra Europa ersattes Diana som den som ledde flygningarna ibland av andra entiteter, som Holda och Perchta.

Forskaren Carlo Ginzburg har skrivit en del om detta, bland annat i boken "The Night Battles".

Under häxprocesserna förändrades kyrkans syn, Den menade nu att kvinnorna verkligen flög, men att de inte var med Diana, utan med Satan. Straffet blev nu inte botgöring, utan avrättning.

Trots de medeltida berättelserna om flygturer ansågs Diana framförallt vistas i skogen. På så sätt har hon också klara likheter med vårt eget skogsrå....

Slutligen bör ju nämnas att Diana ju dyrkas än idag. Hon fick en renässans på 1900-talet, då hon blev en central gudomlighet i Wicca-rörelsen. På något sätt har hon lyckats hålla sig kvar.

 
Artemis/Diana, romersk kopia av grekisk staty.

Konstig dröm

Jag drömde att jag skulle dela studentrum med en ung (kanske 25-årig) kille, som var nyliberal och läste på en speciell högskola startad av Timbro, och vars mål var att skriva en avhandling om den "demokratiska oppositionen" i Venezuela.

Han var mycket vänlig (men pedantisk, han klandrade mig för att jag inte hade bäddat min säng!) och jag försökte göra honom förskräckt genom att berätta att jag varit revolutionär socialist sedan våren 1971.

Då sa han att det var helt OK, bara jag gick med på att läsa en sak. Det visade sig vara en ca 20-sidig pamflett från Timbro i ett mycket litet format (ungefär A6) med en titel av typ "Varför marknaden ger frihet". Han verkade på allvar tro att jag skulle få svårt att bemöta den. Jag smålog lätt ironiskt och sa att jag skulle ha läst den till kvällen, och att jag MYCKET gärna skulle diskutera den...

Detta var alltså drömmen. Jag har aldrig delat studentrum med någon, om man bortser från två och en halv månader sommaren 1990, då en ung mexikansk man, som  absolut inte var nyliberal, och som studerade på universitetet i Moskva (det var alltså under de sista åren av Sovjettiden) men sommarjobbade i Stockholm,  fick dela mitt studentrum på 17 kvadratmeter mot att han betalade halva hyran.  Det var emot alla regler, och om Stockholms Studentbostäder fått reda på det, hade jag åtminstone i teorin kunnat bli vräkt.

Men i drömmen var det snarare så att det var praxis att man delade studentrum. Så har väl inte varit fallet i Sverige sedan första hälften av 1900-talet, men i många andra länder är det så (och så var det nog också  i det Sovjet. där min inneboende studerade 1990).

Bakom Zarembas svammel finns en agenda

Maciej Zaremba har skrivit ett sakligt sett ointressant och ganska svamligt svar till Kajsa Ekis Ekman.

Men det är endast svamligt till formen, det finns en klar, konsistent,  och reaktionär underliggande agenda under svamlet. Det är ingen tillfällighet att Zaremba ansluter sig till myten att bortträngda minnen är allmänt avfärdade i den vetenskapliga debatten över världen, att han utgår från att personer som frias från sexualbrottsdomar eftersom bevisningen inte anses kunna leda till en fällande dom därmed automatiskt är "oskyldiga", och att barn som berättar om barnamord och satanism rent definitionsmässigt ljuger (eller har "falska minnen").

Alla dessa påståenden saknar saklig grund, men det får man ju som bekant inte säga i de stora media. För då kan man ju, som Zaremba antyder, komma fram till att övergrepp mot barn är vanligare än man tror, och det skulle underminera många myter som dagens samhälle behöver för att bibehålla sin stabilitet.

En stabilitet som bland annat vilar på förnekandet av det faktum att det sexualiserade förtrycket  av kvinnor och barn, både avspeglar, uttrycker och förstärker de maktstrukturer som samhällshierarkin vilar på.

Bättre sent än aldrig?

Eller kanske "sent ska syndarn vakna"?  40 år efter Vietnamkrigets slut går nu Expressen-jorrnalisten Ulf Nilson ut i en krönika och medger att han faktiskt hade helt fel när han stödde USA i Vietnam.

Detta erkännande kommer alltså från en av de mest pålitligt högervridna utrikeskommentatorer som skådats i svensk press.

Det är sällan jag gillat något som den mannen skrivit. Men här framstår han för en gångs skull plötsligt som riktigt sympatisk.

Om ett pekoral som inte sjöngs på skolavslutningen

"Du gamla du fria" är ett nationalistiskt pekoral. Den hyllar vikingatidens plundringsräder och möjligen också trettioåriga kriget och Karl XII. Då den skapades var vikingaromantiken stark inom den härskande klassen. Den frodades i överklasskotterier som Götiska Förbundet.

Nu har tydligen SD börjat sprida en myt om att den regelbundet sjöngs på skolavslutningar över landet. Om detta kan man läsa här.

Av döma av alla välunderrättade inlägg som kommit i saken är det just en myt.

I vilket fall som helst sjöng vi den inte när vi gick i grundskolan 1962-71. Då sjöng vi "Den blomstertid nu kommer". I den hyllades Gud, snarare än Sverige. Inte så konstigt, avslutningarna hölls i S:t Görans kyrka.

Däremot sjöng vi "Du gamla du fria" någon enstaka gång i tvåan, i klassrummet. Meningen var att vi skulle lära oss nationalsången.

Jag tyckte den var töntig, och undrade just om "fornstora dar" och "ärat ditt namn flög över jorden" snyftade på vikingarnas plundringar, eller på Gustaf II Adolf.

Jag var nog inte ensam om att ha, vad ska vi säga, en bristande respekt för sången. Bland barn var det då vanligt att ersätta orden "du fjällhöga nord" med "du smällfeta ko". Det tyder på en sund respektlöshet inför Sveriges främsta pekoralsång.

Fadersrätten går före barnkonventionen

I SvD Brännpunkt idag kan man läsa om ett mycket märkligt fall.

En brasiliansk kvinna, som 2008 lämnade Sverige med sitt barn och som sedan fått vårdnaden om detta i Brasilien, häktades samma år i Sverige i sin frånvaro för egenmäktighet med barn. Häktningen hävdes 2011, och både de juridiska myndigheterna och UD har försäkrat kvinnan att hon kan komma till Sverige för att ta upp vårdnadsfrågan utan att riskera att bli gripen.  

När den brasilianska kvinnan kom med sitt barn till Sverige i maj i år möttes hon på Arlanda av en representant från UD som återigen försäkrade att hon inte skulle gripas. Men när hon sedan kom till Malmö greps hon åndå, och fråntogs sitt barn. Hon kan komma att sitta häktad i två månader.

Ole Reiter skriver i SvD-artikeln: "Häktnings­beslutet kan inte heller anses vara i överensstämmelse med Barnkonventionen, det vill säga att rätts­tillämpning ska ske utifrån barnets bästa.

Det aktuella läget är således att svenska myndigheter genom våld och list har skiljt ett barn från den enda förälder som barnet känner väl. Sedan ankomsten till Sverige har barnet varit hänvisad till en främmande far, i ett främmande land, främmande språk, främmande människor, främmande vanor. Den brasilianska kvinnan har hamnat i en ”fälla” gillrad av svenska myndigheter."

Nu har ju Sveriges regering nyligen deklarerat av barnkonventionen ska upphöjas till lag. Samtidigt visar myndigheterna med sitt manipulativa och bedrägliga agerande mot kvinnan och hennes barn att de här -- som annars - låter fadersrätten gå före barnkonventionen. De agerar som faderns redskap mot moder och barn. De följer den idag rådande praxisen: när barnets bästa kommer i konflikt med faderns rätt är det faderns rätt som gäller.

Så kommer faderns lag att fortsätta att råda, medan barnkonventionen endast förblir en ytlig fernissa - som alla vet i praktiken aldrig kommer att följas.

Vad hände med Jeannie C Riley?

Är det någon som minns Jeannie C Riley, som 1968 blev känd över en natt med "Harper Valley PTA"? Själv minns jag att den gjorde ett stort intryck på mig som 13-åring.

Har någon undrat vad som hände med henne sen? Om man lyssnar på hennes senare låtar, kan man hitta en ganska rak linje. Detta trots att hon inte har skrivit de flesta själv. Det "sexualradikala" upproret mot de vuxnas hycklari i genombrottssången ersätts gradvis med sånger med alltmer kristet konservativa teman. Idealet är landbyggden, där ingen "har hört att Gud är död". I en sång kräver hon att den man som älskar henne måste gifta sig med henne, för annars blir det inte riktigt riktigt.

Angreppen mot hyckleri kvarstår hela tiden, men nu blir det snarast en förebråelse mot vuxengenerationen för att den inte lever upp till riktiga kristna ideal.

I "Return to Harper Valley" försonas huvudpersonen i genombrottssången både med sina antagonister från PTA och med sin inre ilska, och ber dessutom alla de hon sårat om ursäkt....

Riley skrev inte någon av de två ovan länkade sångerna. Däremot skrev hon själv From Harper Valley to the Mountain Top som man kan höra här. Där kan man få någon form av förklaring till utvecklingen. Jag blev faktiskt lite tagen när jag hörde den första gången, 1997. Riley beskriver där hur genombrottet med Harper Valley PTA endast ledde henne till "another valley of despair", till en bottenlös förtvivlan. "Happiness can´t be bought with a song". Lösningen blev Gud, som räddade henne till bergets topp....

Från en symbol för någon form av revolt mot vuxnas sexualmoraliska hyckleri, blev hon en person med starkt konservativt kristna värderingar. Som sagt, det är en lite omtumlande känsla att ta del av denna metamorfos.

Rolling Stones svar på Sgt. Pepper

Jag har aldrig varit så oerhört intresserad av Rolling Stones, men deras försök att presentera ett psykedeliskt svar på Beatles Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band har alltid fascinerat mig. Det var på en LP med namnet Their Satanic Majesties Request, och den kom alldeles i slutet av 1967. Den finns nu i sin helhet på You Tube och kan avlyssnas här.

Trots den "diaboliska" titeln är det nära på omöjligt att hitta några satanistiska inslag i den. Den LP Rolling Stones gav ut ett år senare, Beggars Banquet , innehåller ju däremot rockmusikens förmodligen mest kända hyllingssång till djävulen....

Rolling Stones övergav snabbt den psykedeliska stilen efter Their Satanic... Dels var deras fans nog inte alltför förtjusta, dels verkade de inte riktigt behärska genren. Jovisst, skivan har sina höjdpunkter - som In Another Land, 2000 Man, She´s a Rainbow och - framförallt - 2000 Light Years From Home. Även de andra låtarna är värda att lyssna på, men undantag för version 2 av Sing This All Together (spår fem) och The Gomper.

Men det finns något mycket väsentligt som fattas. I sin helhet är det inte en skiva man gärna lyssnar på oftare än en gång vartannat år eller så.

Den är, förstås, sämre än Sgt. Pepper (men det är ju nästan all pop-och rockmusik). Men den är samtidigt också på något sätt - sorglig, deprimerande och vemodig. Jag minns att när jag köpte den som tonåring lysnnade jag på den bara några gånger - jag kände mig nästan depressiv efter att ha hört den,

Den stora skillnaden är att Sgt. Pepper - strax under det "drogtema" som finns på ytan - har en vision som faktiskt präglas av ömsinthet, och optimism. Till och med undergångsversionen i A Day in the Life andas egentligen optimism. Om detta har jag skrivit mer här, inspirerad av Håkan Sandblads och Arne Ruths ovanligt intressanta analys av skivan i DN den 6 augusti 1967....

Men Rolling Stones försök är liksom svart, ledsamt, vemodigt, tröstlöst. På sätt och vis är 2000 Light Years From Home ganska betecknande för hela skivan. Den isande ensamheten när man snabbare än ljuset försvinner längre och längre bort hemifrån avspeglar en känsla som även andra delar av skivan faktiskt ger. Inte hela, men stora delar.

Their Satanic.. har kanske inte sin "diaboliska" titel av en slump. För min del känns (om blasfemin ursäktas!) Rolling Stones svar på Sgt. Pepper nästan lite som om Satan skulle försökt skriva ett svar på Psalmboken... eller nåt sånt.

Det som är gemensamt är det psykedeliska, men där Sgt. Pepper andas någon form av gemenskapskänsla och hopp andas alltså Their Satanic.. en nästan isande vemodig känsla av ensamhet. Eller det är i alla fall så jag upplever det. Det säger kanske en del om mig.

Om det också säger något - eller inte säger något - om Beatles respektive Rolling Stones som grupper avstår jag definitivt från att spekulera i...

I morgon firar jag....

 ... minnet av den första klassfest jag var på, den 6 juni 1967. Den var underbar.

1809 års regeringsform, däremot, var väl inte så där speciellt underbar. Och Gustav Vasa var ju gräslig.

Stigson, Quick-kommissionen och "förträngda minnen"

Jag är inte det minsta intresserad av Quick-kommissionens rapport som lär ska komma på fredag. Dels för att jag normalt sett inte har någon tilltro till statligt tillsatta undersökningskommissioner (de har alltid politiska ramar, som ytterst styr ställningstagandet). Dels för att Quick-debatten inte alls handlar om det som verkligen intresserar mig, frågan om bortträngda minnen.

Lyssna gärna på vad Gubb Jan Stigson säger här, med början cirka 14.15. "Jag har aldrig trott på några förträngda minnen, jag har uppfattat det där med förträngda minnen som en varningssignal, att man skulle akta sig för det här".

Vi har i Quick-debatten två läger som står mot varandra, där nästan alla medverkande  i dessa läger tävlas om att förneka bortträngningen som försvarsmekanism. Lambertz skiljer ut sig lite; i sin mer akademiskt vaga behandling av ämnet i "Quickologi" låter han som författaren till en försiktigt hållen lärobok, som inte vill stöta sig med någon. Men annars verkar det finnas en enighet på båda sidor i att bortträngning som försvarsmekanism i stort sett inte alls existerar.

Det är så pinsamt. Den ena sidan anklagar den andra för att "tro" på bortträngda minnen, den andra ropar förskräckt "nej, det gör vi inte alls".

Och så kan den mediala enigheten råda i denna fråga, och de verkliga (och starka) beläggen för att traumatiska minnen ganska så ofta försvinner och sedan kommer tillbaka diskuteras aldrig i de stora media.

Och de som drabbas av detta är som vanligt alla de som utsatts för övergrepp, men som inte hela tiden har kunnat minnas allting. Båda sidor i Quick-debatten medverkar på så sätt till att en stor grupp av människor med traumatiska erfarenheter tystas.

Låt dom diskutera likhundar i evighet, jag har för länge sedan slutat intressera mig.

Fåglar, dinosaurier och människor

Några ganska långtgående reflektioner i miljödebatten...

Efter att jag första gången fick reda på att nästan alla forskare ser dagens fåglar som ättlingar till dinosaurierna började jag nog se på fåglar på ett litet annat sätt.

Jag har alltid gillat fåglar, men nu fick den känslomässiga upplevelsen en extra dimension. Något av vördnad.

Inte nog med att de har funnits mycket längre än oss - dessutom tillhör de en grupp av djur som en gång har dominerat jorden kanske till och med mer än vi gör nu. Eller i alla fall nästan lika mycket. På land och i luften, om än inte i haven.

Varje fågel är en ättling till de djur som en gång härskade över jorden. Dessa dog annars nästan ut i en massdöd som anses orsakat av ett asteroidnedslag.

Idag har vi en teknologi till vårt förfogande som gör att vi kanske kan undvika den typen av faror. Å andra sidan har vår nuvarande teknologi skapat, ska vi säga bieffekter, som kan leda till massdöd - av helt andra orsaker.

Vi lever i Antropocen - en epok starkt präglad av hur människan påverkar naturen. En av dess effekter är en redan konstaterbar massdöd - många arter har redan utplånats. Frågan är hur långt denna kommer att gå?

Den för oss människor avgörande frågan är nog om den i slutändan även kommer att omfatta Homo Sapiens.

Men det kan rentav bli värre än så. Stephen Hawking antyder här ett scenario som innebär att inte endast mänskligheten, utan nästan allt annat liv på jorden, kan förintas av en av oss skapad skenande global uppvärmning. Om så sker måste man säga att den asteroid som utrotade dinosaurierna också indirekt kom att utrota allt annat liv på jorden, genom en indirekt bieffekt av den förra massutrotningen.

Nämligen utvecklingen av den art som är den enda som någonsin haft kapaciteten att själva bli ett hot mot allt liv på jorden. Dvs, återigen, Homo Sapiens.

Samtidigt är just denna art det enda hopp livet på jorden har att överleva något som annars kommer att bli den ultimata massutrotningen. När solen blir för het kommer oceanerna att koka. Det kommer att ske om en halv miljard år, eller så, om jag minns rätt från de astronomiprogram jag sett...

Om vi då finns kvar och har rätt teknologi. Då kommer berättelsen om Noas ark att kunna få en verklig uppföljare, när människorna eventuellt kan ta med sig en hel del andra djurarter till andra ställen än jorden...

Homo Sapiens har kapaciteten att utrota en mycket stor del, kanske allt, liv på jorden. Men också att rädda livet på jorden som sådant från en undergång som annars skulle vara oundviklig.

Frågan är om något av detta kommer att hända, och i så fall vilket.