lördag 6 juni 2015

Rolling Stones svar på Sgt. Pepper

Jag har aldrig varit så oerhört intresserad av Rolling Stones, men deras försök att presentera ett psykedeliskt svar på Beatles Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band har alltid fascinerat mig. Det var på en LP med namnet Their Satanic Majesties Request, och den kom alldeles i slutet av 1967. Den finns nu i sin helhet på You Tube och kan avlyssnas här.

Trots den "diaboliska" titeln är det nära på omöjligt att hitta några satanistiska inslag i den. Den LP Rolling Stones gav ut ett år senare, Beggars Banquet , innehåller ju däremot rockmusikens förmodligen mest kända hyllingssång till djävulen....

Rolling Stones övergav snabbt den psykedeliska stilen efter Their Satanic... Dels var deras fans nog inte alltför förtjusta, dels verkade de inte riktigt behärska genren. Jovisst, skivan har sina höjdpunkter - som In Another Land, 2000 Man, She´s a Rainbow och - framförallt - 2000 Light Years From Home. Även de andra låtarna är värda att lyssna på, men undantag för version 2 av Sing This All Together (spår fem) och The Gomper.

Men det finns något mycket väsentligt som fattas. I sin helhet är det inte en skiva man gärna lyssnar på oftare än en gång vartannat år eller så.

Den är, förstås, sämre än Sgt. Pepper (men det är ju nästan all pop-och rockmusik). Men den är samtidigt också på något sätt - sorglig, deprimerande och vemodig. Jag minns att när jag köpte den som tonåring lysnnade jag på den bara några gånger - jag kände mig nästan depressiv efter att ha hört den,

Den stora skillnaden är att Sgt. Pepper - strax under det "drogtema" som finns på ytan - har en vision som faktiskt präglas av ömsinthet, och optimism. Till och med undergångsversionen i A Day in the Life andas egentligen optimism. Om detta har jag skrivit mer här, inspirerad av Håkan Sandblads och Arne Ruths ovanligt intressanta analys av skivan i DN den 6 augusti 1967....

Men Rolling Stones försök är liksom svart, ledsamt, vemodigt, tröstlöst. På sätt och vis är 2000 Light Years From Home ganska betecknande för hela skivan. Den isande ensamheten när man snabbare än ljuset försvinner längre och längre bort hemifrån avspeglar en känsla som även andra delar av skivan faktiskt ger. Inte hela, men stora delar.

Their Satanic.. har kanske inte sin "diaboliska" titel av en slump. För min del känns (om blasfemin ursäktas!) Rolling Stones svar på Sgt. Pepper nästan lite som om Satan skulle försökt skriva ett svar på Psalmboken... eller nåt sånt.

Det som är gemensamt är det psykedeliska, men där Sgt. Pepper andas någon form av gemenskapskänsla och hopp andas alltså Their Satanic.. en nästan isande vemodig känsla av ensamhet. Eller det är i alla fall så jag upplever det. Det säger kanske en del om mig.

Om det också säger något - eller inte säger något - om Beatles respektive Rolling Stones som grupper avstår jag definitivt från att spekulera i...

5 kommentarer:

Gunnar Wall sa...

Den som är intresserad av Stones hastiga visit i den psykedeliska genren ska förstås inte missa att de i samma veva som albumdet du skriver om också kom med en singel med två låter som inte finns på albumet: "We love you" och "Dandelion".

Erik Rodenborg sa...

"We love you" tillägnades ju dessutom alla de som hade stött Stonesmedlemmar som stått inför rätta för narkotikainnehav.

Verutschkow sa...

She´s a rainbow låg på kvällstoppen på den tiden och det tycker jag är en
rätt spännande låt. Annars är det ju fantastiskt att BILL WYMAN står som
kompositör till en låt. Lite grand Stones motsvarighet till RINGO STARR på
den punkten ...

Erik Rodenborg sa...

She´s a Rainbow är väl en av de få låtar på Theirs Satanic... som INTE har en depressiv grundton.....

Verutschkow sa...

Apropå Stones, så var det väl så att multiinstrumentalisten Brian Jones
grundade bandet, men senare tappade kontrollen över det till låtskrivarna
Jagger/Richards. "Their satanic ..." är inte sista plattan där Jones är
medlem i gruppen (han fick sparken och sedan dog han 3/7/1969 under något
oklara omständigheter) men möjligen den sista där han s a s hörs. Kanske
kan detta också ha något att göra med att bandets sound, som du upplever
det, ändrades. Efterträdaren Mick Taylor anses ju som en verklig virtuos
på gitarren. F ö hoppade även han av ganska snart och Ron Wood som ersatte
honom är ju gruppens s a s nyaste medlem.

"The curse of the crimson altar"

Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...