Maktens mörka korridorer

Har som sagt panikångest på nätterna. Jag sitter lamslaget rädd för att jag ska få ett anfall som ska störa grannarna, och försöker  hitta strategier för att få timmarna att gå tills morgonen kommer utan att jag faller in i hål av ångest.

En av de saker som jag gör är att läsa Gunnar Walls deckare Maktens mörka korridorer. I det tillstånd jag är i kan jag inte läsa snabbt, så hittills har jag bara kommit till lite mindre än 100 sidor.

Men den är spännande. Och dessutom en deckare som utgår från en klart markerad socialistisk grundsyn.

En kvinna får tag i något som visar sig öppna en nyckel till avslöjandet av en grupp av maktmän som planerar saker som de definitivt inte vill ska komma ut. Det är ju ett intressant tema, och man fastnar mycket snart.

Det är lustigt att jag kan läsa den, för i mitt nuvarande tillstånd kan de mest allmänna saker utlösa ångestattacker på natten. Ett exempel på det är när jag försökt se om en DVD-film med en filmatisering av den enda Agatha Christie-deckare som handlar om någon typ av satanism- The pale horse. Den måste jag stänga av var femte minut. Lite tråkigt för den är välgjord, och deckaren är en av Christies mest fascinerande.

Det går alltså lite bättre med Gunnar Walls bok. Den är spännande, det är ju inte så att den är rogivande mesig, men den handlar ju om ett för mig lite mindre triggande ämne än satanism.

Panikångest - och S:t Görans psyk-akut

Jag har panikångest, och har haft det i flera veckor. . Jag har skrivit om det tidigare på denna blogg.

Faktum är att det blir värre och värre. Ja, ibland blir det bättre förstås, men sedan efter någon dag (eller rättare sagt natt) kommer att anfall som slår alla tidigare.

Inatt var en sådan natt. Jag kände på mig att jag skulle få ångest så jag tog sista nattpendeln för att natten skulle bli så kort som möjlig.

Det hjälpte inte. Så ett tag efter tre blev skräckkänslorna  så stora att jag började skrika. Jag var ensam hemma, och det var natt. Det är de två största förutsättningarna för att få en panikångestattack- för mig. Det händer  sällan på dagen och nästan aldrig när jag inte är ensam.

Så jag  började skrika. För att inte störa grannarna gick jag ut, men det blev bara värre och värre. En del var ute sent på natten och hörde mig och gick snabbt förbi.

Till sist gjorde jag det jag antog att jag måste. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick reda på att närmaste akut var - S:t Görans sjukhus i Stockholm. Och jag bor alltså i Hovsjö utanför Södertälje. Jag ringde Taxi Södertälje och efter mycket om och men fick jag tag på en taxi.

Taxichauffören var mycket trevlig och empatisk. Jag berättade om vad det handlade om och hon ställde frågor, och tyckte att jag skulle kräva att de på akuten tog mig på allvar.

Det gjorde de också - till en början. En sjukvårdare var ganska så emptatisk och lovade att jag skulle få hjälp. Sedan fick jag gå ut i ett väntrum.

Efter ett tag kom en läkare. Han tog mig in i ett rum och iakttog mig med en likgiltig , ja nästan fientlig blick. Det kan ju ses som paranoia, men - nej det var det inte. Det var ett objektivt konstaterande. Han ställde en del frågor med en avvisande, likgiltig röst. Sedan sa han att de inte kunde skriva någon remiss till någon enhet i Södertälje, det måste jag sköta via vårdcentralen.

Sedan kom vi in på medicinen. Jag har den allra svagast tänkbara ångestreducerande medicin som finns, Atarax. Förra gången jag var på S.t Göran - september 2006 - hade läkaren först föreslagit något mer verkningsfullt men eftersom jag är lite rädd för psykofarmaka skrev han ut den svagaste tablett som fanns, Atarax. Detta under någon sorts protest.

Men nu förklarade läkaren med en iskallt likgiltig röst att det var mitt eget fel om inte Atarax hjälpte. För antagligen hade jag väl inte tagit den ordentligt. eller hur? Han skulle minsann inte skriva ut något annat.  Men jag borde ta mig i kragen och och ta Atarax mycket oftare  under en lång tid.

När jag sa att man blir så trött av den (har mest använt den som sömntablett när jag använt den) och att man går halvsovande genom tillvaron om man tar den regelbundet menade han att det inte var deras problem.

Hans fientliga oempatiska  attityd utlöste ett nytt panikångestanfall hos mig. Jag skrek rätt ut i luften flera gånger.. Han tittade på mig med en kliniskt likgiltig min. Han kunde varit en medicinstuderande som dissekerade en groda.

Han upprepade att någon mer hjälp kunde jag inte väntat mig. Då sa jag "då går jag". "Ja, gör det" sa han.

Först då kom jag på att han i motsats till vad läkare ska göra aldrig hade nämnt sitt namn!

Jag kom ut i ren chock. Mitt i natten,  eller i all fall mycket tidigt på söndagsmorgonen. på det labyrintliknade sjukhusområdet  vid S.t Göran. Ingen människa syntes till och jag visste inte vad utgången fanns. Nu förlorade jag besinningen, fick panik på nytt  - och skrek än mer. . Jag skrek som en stungen gris.  Inget hände.

Till sist såg jag utgången ungefär samtidigt som jag skrek ett nytt ångestskrik. Det hade noterats av några säkerhetsvakter som pekade på mig. Men när de såg att jag lämnade  sjukhuset, och alltså inte längre var deras problem, slutade de att titta  på mig och vände sig bort.

På vägen genom ett morgonglest  söndagsstockholm  hamande  jag i panik flera gånger. Och skrek.  Människor  noterade  det och tittade bort,  och gick vidare.

Det uppretades till och med då jag satt på pendeln till Södertälje. Där skrek jag mitt sista skrik, så att säga, och några  tonårskillar frågade vänligt om de kunde hjälpa mig med något. Jag sa att de  nog inte kunde  göra något, och att jag hade panikångest. De log vänligt, önskade mig att jag skulle må bättre och  gick av vid den station som vi just åkte in på.

Jag sa ju till dem att de inte kunde hjälpa mig., men det gjorde de ändå. Bara genom deras vänliga fråga blev jag alldeles lugn. Det var som att träffa människor för första gången efter det att jag steg in i läkarens mottagningsrum.

Min ångest har väl flera orsaker, dels från barndomen, men dels mer konkret att jag de senaste åren haft ganska så lite IRL-kontakt med människors, bor ensam, och inte har mer än formell kontakt med mina grannar (vilket väl till stor del kan vara mitt fel) . Det har förvärrat saker som tidigare var lättare att hantera.

Just  vet jag inte vad jag ska göra. Just nu vågar jag kanppast vara hemma på natten. Jag kanske kan  åka nattbussar i Stockholm, för att sedan ta första pendeln till Södertälje på morgonen?

Vilka orsaker som finns till den så anonyme läkarens otroliga likgiltighet och arrogans är en annan fråga., Jag sitter alltså och skriker i panik rätt ut i hans mottagningsrum och han tittar kliniskt likgiltigt på mig och säger att jag kan gå. Och vi talar  alltså om en PSYK-AKUT.

TILLÄGG
------------------------
För att undvika alla missförstånd. Jag gick inte dit i syfte att kräva tillgång till någon typ av psykofarmaka, utan för att jag var desperat och inte visste var jag skulle ta vägen, mitt i natten. Och få prata ned någon sympatiskt inställd person.  Och då fick jag alltså  en "behandling" i from av en psykisk misshandel som extremt förvärrade ångesten.

Dokumentär om Annie Besant

Vill gärna rekommendera denna intressanta och positivt hållna dokumentär om Annie Besant.

Trots att den ser ut att ha producerats i anknytning till teosofin behandlar hälften av filmen den del av Besants liv innan hon blev teosof, då hon var aktiv som socialist och feminist.

Den behandlar för övrigt Krishnamurti--historirn på ett nyanserat sätt. Den betonar också Besants aktiva stöd till Indiens frigörelse från Storbritannien.

Den är mycket välgjord. Den är endast på en halvtimme, men lyckas sammanfatta Besants livsöde mycket bra. .

"Mysterium 24"

För ett tag sedan googlade jag på några sökord och då plötsligt ramlade jag på en länk med den mystiska titeln Dan Josefssons egna bortträngda minnen. Den visade sig gå till en intressant artikel, som låg på en blogg jag inte sett förut, med det fantasieggande namnet Mysterium 24.

Den verkar fokusera på att försvara numera oortodoxa åsikter om Quick-fallet, men  har också annat, om ex.vis Julian Assange och styckmordsfallet.

Jag tänkte lägga ut den på min blogglista, men den hade inget "normalt" bloggflöde i teknisk mening, så den gick inte att lägga in där. Så jag lägger upp länken här istället.

Jag vill påpeka två saker. För det första har jag ingen klar åsikt om Quick-fallet. Men jag anser att den ensidighet som media visat de senaste åren gör att det är angeläget att olika motvikter mot Josefssons etc bild bör få komma fram.

För det andra har jag bara läst en liten del av vad som står i bloggen. Den är både ovanligt välinformerad och välskriven. Men jag kan förstås inte utesluta att det kan finnas partier som jag inte alls kan hålla med om. Jag säger det på förekommer anledning, för när jag för några år sedan länkade till en blogg som ettrigt drev åsikter om ett visst rättsfall försökte en debattör genom någon sorts guilt by association-resonemang ställa mig till svars för några mindre lyckade saker som hade stått där.

Jag tycker att "Mysterium 24" är av intresse. Därför tipsar jag om den här...

Så kan det också gå

I Kuba har två oppositionella motståndare till kommunistpartiet ställt upp i ett lokalval. De förlorade stort i ett val som både de själva och internationella observatörer medger var rättvist. Läs gärna här. 

Intressant, på många sätt.

Love Child

Denna Supremeslåt från 1968 var nog en av mina favoriter från sent 60-tal.

Den hade ett tema som väl var aningen mer utmanande i USA på 60-talet än vad det skulle vara idag - utomäktenskapliga barn.

Jag vet inte riktigt varför, men den gick in i mig på ett ganska djupt sätt. Jag tror att jag fick helt privata associationer, som inte direkt och entydigt hade med texten att göra.">Denna Supremeslåt från 1968 var nog en av mina favoriter från sent 60-tal.

Den hade ett tema som väl var aningen mer utmanande i USA på 60-talet än vad det skulle vara idag - utomäktenskapliga barn.

Jag vet inte riktigt varför, men den gick in i mig på ett ganska djupt sätt. Jag tror att jag fick helt privata associationer, som inte direkt och entydigt hade med texten att göra.

Bojkotta förövartidningen DN!

Efter den här monumentalt ensidiga drapan från Maziej Zaremba är det stört omöjligt att komma ifrån tanken att DN är en tidning som har som medvetet syfte att försvara förövare.

Så här är det alltid numera i DN. De som vill förneka övergrepp mot barn - som skakvåld, bortträngda minnen av övergrepp, organiserade övergrepp, barns rädsla för fäder och deras berättelser om övergrepp (PAS-debatten!) - har alltid tolkningsföreträdet. De som har något annat att säga om dessa frågor får nästan aldrig komma fram.

Det skulle vara intressant att veta hur stor andelen förövare är bland de som har någon form av makt över DN:s publiceringar. Det är ju en en typ av frågor som man inte ställer i den offentliga debatten - och det är faktiskt synd. För de stora medias förövarförsvar hänger inte i luften. Någonstans har det en materiell bas. .

I vilket fall som helst bör ingen prenumerera på DN. För de som är det minsta intresserade av att försvara barns intressen, liksom för alla anständiga människor i övrigt, borde det vara lika otänkbart att prenumerera på DN som det för de allra flesta under andra världskriget var att prenumerera på den nazistiska Dagsposten.
-------------------------
TILLÄGG
Och tro nu för all del inte att Zaremba är ny i gamet, som plötsligt stöter på några fall som han tycker är upprörande. Redan 2007 lierade han sig med Lambertz och Axberger i att det finns mängder av fall av oskyldigt dömda. Här tillrättavisas han för detta av Madeleine Leijonhufvud. Och 2013 kopplade han på ett bisarrt sätt skolans förfall till tron på "förträngda minnen"

Han tillhör gänget, så att säga. Sedan länge.

Vill inte riktigt offra sig (eller hunden) för Big Bang...

En intelligent och sympatisk presentation av dagens standardkosmologi finner man i Chris Impeys bok How It Began: A Time Traveler’s Guide to the Universe. Han presenterar argumenten för Big Bang på ett riktigt övertygande och ödmjukt sätt. Tyvärr, höll jag på att säga, jag skulle föredra att alla presentationer av Big Bang var av den karaktären att det vore mycket lätt att inte alls tro på dem.

Rättare sagt - den är riktigt övertygande till dess han kommer till dagens verkliga kosmologiska trossprång: att universum skapats av en kvantfluktuation. Det påståendet tycker jag nog aldrig kan kan komma i närheten av att vara ens avlägset övertygande.

Impey har också humor. Det visas nog bäst av detta stycke. Han ställer sig frågan om man kan vara helt säker på att Big Bang-teorin stämmer, och han svarar "nej".

Och sedan följer dessa ganska så charmiga rader:

"Would I bet my life that the big bang theory is correct? No. Would I bet my dog´s life. No, and it´s odious to imply that my dog (assuming that i had one) is worth less than I am. Would I bet a body part? That depends. Probably not a major limb but maybe something emblematic but minor, like the last joint of my pinkie /lillfinger/. If I were proved wrong, I´d wawe the stump as a badge of honor to show that I´m a really serious scientist.". (s. 273-74)

Panikångest

2006 hade jag en lång period av panikångest, som ledde till att jag flyttade från studentrummet och till Södertälje. Jag kunde inte sova på nätterna, hade framförallt  en form av rädsla för att få kramp i fötterna. Det är en av mina vanligaste typer av ångestattacker, det äldsta medvetna minnet jag har av den typen är så tidigt som julen 1965.

Jag får egentligen inte kramp på allvar (i alla fall har det inte hänt så länge jag kan minnas) , det är en antydan till kramp, kombinerat med en förlamande  panisk skräck för att det ska förvärras och att jag ska få ett generaliserat krampanfall i hela kroppen. Det kan te sig konstigt, men det är en panik som inte går att beskriva, och en rädsla för att hamna i ett helvetiskt tillstånd. En känsla av att stå helt ensam inför ett fasansfullt hot.

2006 försökte jag hålla paniken stången genom att gå, gå och åter gå. Jag fick också utskrivet ett milt ångestdämpande medel, Atarax, som mildrade skräcken något. Men bara något.

Varför skriva detta nu? Jo, för att det verkar ha kommit tillbaka. De två senaste nätterna har jag varit  paralyserad av skräck hela natten. Jag har skrikit en hel del, och en del av grannarna måste han blivit störda och också trott att jag blivit galen. Det här är på sätt och vis en ännu extremare ångest än 2006.

Egentligen hade jag velat bo på ett bostadshotell när jag flyttade från studentrummet 2007.  Jag tror inte att ångesten skulle blivit så extrem om jag hade bott mer kollektivt. Jag skulle nog inte skrika rakt ut i luften på natten i alla fall.

Jag hoppas det går över snart.... annars vet jag inte vad jag ska göra.

TILLÄGG
Tog bort det här ett tag för att jag var lite fånigt rädd för ad hominem-argument (ni vet, vem kan ta vad den mannen säger om övergreppsfrågor, politik. astronomi, religion, musik,  eller något annat på allvar när han uppenbarligen är spritt språngande... ) Men å andra sidan - för alla förnuftiga människor slår sådana ad hominen-argument tillbaks på dem som kommer med dem.  Så jag sätter tillbaks det igen.

Hollies, Tio i Topp och en märklig sommar

Den 1 juli 1967 gick Hollies låt Carrie Anne direkt upp till förstaplatsen på Tio i Topp. Där låg den kvar i tre veckor, tills den den 22 juli ersattes av Beatles All You Need Is Love.

Carrie Anne måste gjort ett stort intryck på Tio i Topp-juryn, som då ännu inte var en tråkigt statistiskt utvald jury, utan bestod av entusiaster i tre städer som själva valde att gå till samlingsplatser för Tio i topp för att rösta. Med sin glädjefulla sång gjorde den också ett stort intryck på mig. Den slog faktiskt närmar knock-out på mig, utan att jag riktigt visste varför.

Den skulle säkert ha hållit sig kvar flera veckor till, om det inte vore för att konkurrensen blev överväldigande. För nu kom en annan typ av kärlekssånger. De som inspirerades av flower power och hippies.  All You Need Is Love kunde ju inte gärna besegras den sommar som senare kom att kallas för "the summer of love"...

Och när Beatles ändå till sist fick ge upp förstaplatsen den 19 augusti var det till en annan hippie-låt - Scott McKenzies San Francisco .

Hur väsensskilda dessa två flower power-sånger än var från Hollies Tio i Topp-etta hade faktiskt alla tre något gemensamt för mig. De gav mig glädje.

Men när San Francisco i sin tur ersattes av Tom & Mick & Maniacs Somebody's Taken Maria Away var det redan höst och september. Och den kärlek den handlade om var av den tröstlöst olyckliga typen. Det var väl som det skulle vara. "The summer of love" var över.

Kim Jung Josefsson

Dan Josefsson verkar ju vara en hysteriker med totalitära drag. I en debattartikel på DN/Kultur är han upprörd över att två jurister, en polis, en journalist och en minnesforskare som inte delar hans åsikter om Quickfallet då och då samlas i en stuga i Dalarna för att prata.

"Det är inte det slut på Quickeran som jag hade önskat mig" klagar Josefsson. Nej, det enda "slut" han skulle ha gillat är väl ett där alla som inte tycker som honom skulle tvingas till att hålla käften, och inte ens dryfta sina åsikter privat.

Man kan ju vara glad över att vissa önskedrömmar inte går i uppfyllelse. Och dessutom innerligt hoppas att Dan Josefssona inflytande på det politiska beslutssystemet även i fortsättningen kommer att förbli ganska så begränsat.

Chirpy Chirpy Cheep Cheep gånger tre

Jag har tidigare skrivit om en sång av Middle of the Road. Den kom just som tillvaron rämnade under mina fötter i slutet av våren 1971. En transformering av hela mitt liv, och min upplevelse av världen. Skolan slutade, den terapi jag gick i upphörde, och jag blev psykotisk. Och slutade dessutom att lyssna på popmusik.

Den 25 maj 1971 var förmodligen den sista dagen jag lyssnade på Kvällstoppen på fyra år. Nästa gång var 29 april 1975, för övrigt dagen innan FNL gick in i Saigon.

Det som framförallt brände sig in i mitt medvetande den 25 maj 1971 var just denna sång som då låg på andra plats.

En enkel suggestiv melodi och en enkel, men gåtfull och även den ganska så suggestiv text. Det var väl en så kallad tuggummi-låt, men i min inre värld uppfattades texten, åtminstone omedvetet, som djupt symbolisk, nästan som en form av budskap från en gåtfull verklighet

Den finns nu i en mängd versioner på You Tube.

Man kan bland annat lyssna på denna inspelning från engelska Top of the Pops. Den som tittar noga ser ju förresten att programmet presenterades av den numera ökände, postumt sexualbrottsanklagade Jimmy Savile.

Och sedan denna live-version med ovanligt hög ljudkvalitet. Men faktiskt också denna live-version från...2009! Och, ja det är fortfarande Middle of the Road som apelar - inför en enorm jublande masspublik. Det gör mig faktiskt rörd. Det är tydligen inte endast jag som fastnade för denna charmfulla sång, med dess gåtfulla text.

A Cold Lonely Summer

Jag har tidigare skrivit om hur jag hatade sommaren när jag var barn. Jag uppfattade tillvaron på lantstället som ensam, tråkig, hopplös.

Jag bara hoppades att den skulle gå över snart, så jag skulle få komma tillbaks till stan, skolan, klasskamraterna.

Men sommaren 1967 var lite bättre än de som varit tidigare. För nu hade jag upptäckt popmusik. Jag satt klistrad vid radion så mycket som jag bara kunde. Jag missade inte ett popprogram.

Det var verkligen en händelse som såg ut som en tanke att just denna sommar låg The Hounds version av Sealed With a Kiss på topplistorna.

Handlingen passade mig utmärkt. Mannen som hade tagit farväl av sin flickvän för en "kall, ensam sommar". Men hans hopp stod till att de skulle träffas igen - i september.

Jag behövde ju inte ens vänta till september. 1967 började skolan den 28 augusti, men redan lördagen den 26 åkte vi tillbaks till stan. Och dagen för resan tillbaks till stan efter sommarlovet var alltid en av de lyckligaste dagarna på året. Mycket bättre än julafton...

Var Madame Blavatsky satanist?

Jag har vid flera tillfällen tagit upp Per Faxneld och hans definitioner av satanism. Sedan han från början definierade "satanism" ganska restriktivt - satanister var de som hyllade "Satan" och gav denne en framträdande position i sin lära - har han i sin "Satanic Feminism" skapat ett nytt begrepp med vars hjälp även de som inte har en tanke på något sådant kan definieras som satanister.

Detta nya begrepp är alltså vad han kallar "satanism sensu lato". Det beskrivs på detta sätt: "Satanism sensu lato... entails celebrations of the Devil used as a discursive strategy in a fairly demarcated and restricted manner. Examples include socialists employing Lucifer as a symbol of revolution, feminists eulogizing him as an anti-patriarchal figure, and different varities of purely literary veneration of Satan". (s. 48).

På så sätt får vi en vid skara av "satanister", som sträcker sig från socialdemokrater och anarkister på 1800-talet, till feminister som leker med tanken att ormen (och därmed Satan) är en feministisk motpol till en patriarkal Gud.

Den rymmer även teosofins grundare Madame Blavatsky.

På sidan 161 skriver Faxneld att Blavatskys huvudarbete "The Secet Doctrine" innehåller "passages of unembarassed and explicit Satanism". Det visar sig bestå av några enstaka formuleringar med positiva värderingar av Satan som symbol. Satan och ormen bryter mot stillaståendet, och blir en förutsättning för utveckling. Och denna utveckling höjer människan över det djuriska. Ungefär.

Detta återfinns ganska perifert i Blavatskys mycket omfattande produktion, där Satan annars inte har någon märkbar funktion över huvudtaget.

Definitioner kan aldrig vara felaktiga, bara mer eller mindre lämpliga. Jag tänker här inte diskutera om Faxnelds syn på Blavatskys lära som en typ av "satanism " är lämplig eller inte. Jag vill bara påpeka att Blavatsky själv inte skulle ha hållit med honom.

Ordet "satanism" förekommer på två ställen i "The Secret Doctrine". Dels rent neutralt på ett ställe, där det konstateras att kristna försökt förklara dyrkan av "hedniska" gudar som "satanism". Det andra stället är mer intressant. Det återfinns på band 2, sidan 704 i den svenska utgåvan från 1966. Där kan man läsa ett för mig aningen kryptiskt parti om "de sju besvärjelsekonsterna" inom gnosticismen.

Blavatsky skriver sedan att en av dessa "är nu allmänt känd och innebär en fara för både vår egen tid och för framtiden. Dess moderna namn är HYPNOTISM. Använd och utövad som den är, av både vetenskapligt bildade och obildade materialister, skall den, med den nu allmänt rådande okunnigheten om de sju principerna, snart bliva SATANISM i detta ords fulla bemärkelse." (Detta från den svenska upplaga som jag har tillgänglig, Den som vill jämföra med originaltexten kan ju läsa det sista stycket på denna webbsida).

Av detta kan man nog åtminstone dra slutsatsen att Blavatsky såg ordet "satanism" som ett negativt laddat ord och nog inte skulle vilja bli definierad som en sådan, av någon som helst typ. Det betyder ju inte automatiskt att Faxnelds ;definition är fel. Definitioner kan som sagt i sig inte vara fel.

Själv definierade jag ju Aleister Crowley som satanist i min lic-uppsats, trots att många hade invändningar, och trots han själv inte ville använda den definitionen. (Även om han förvisso kallade sig The Beast 666, och komponerade en hymn till Satan!)

Om man utgår från mina definitioner i lic-uppsatsen var Crowley satanist, bland annat eftersom han öppet hyllade de (o)etiska principer som kopplas till Satan i Nya Testamentet. Det gjorde absolut inte Blavatsky. I Faxnelds definitioner har etiska principer och dikotomin gott-ont ingen som helst betydelse, så för honom blir faktiskt Blavatsky MER "satanistisk" än Crowley!

Men jag vill här alltså dessutom påpeka att även bortsett från etiska ställningstaganden har just Blavatsky som sagt använt termen "satanism" som en pejorativ metafor för en av de värsta praktiker hon kunde tänka sig...


Helena Petrovna Blavatsky

Greenpeace säger nej till chemtrailsteorier

Jag har tidigare skrivit om den udda teori som på sina håll utvecklats om att flygplan medvetet sprutar kemikalier över jorden, vilket ofta av de som tror på  detta ses som ett led i ett hemligt projekt för att stoppa den globala uppvärmningen. Denna teori utgår från att en del av det som allmänt ses som kondensstrimmor (contrails) i själva verket är "chemtrails" - kemikalier som medvetet sprutas ut från planen.

Nu har miljöorganisationen Greenpeace uttalat sig i denna fråga. De har, föga förvånande, avvisat chemtrailsförespråkarnas argument.

När jag skrev mitt ovan länkade inlägg hade jag just hört talas om chemtrails och var väl yrvaket agnostisk i frågan. Nu lutar jag starkt åt att chemtrails är en ren myt, väl medveten om att mina kunskaper om ämnet är mycket små. Liksom att det finns andra teorier som brukar avfärdas som "moderna myter", men som faktiskt bygger på (betydligt mer än!) en kärna av sanning,

Men det är ju inget argument för att detsamma gäller chemtrails. Så tills det framförs mycket starka argument för motsatsen utgår jag nog ändå från att chemtrailsteorin är ännu en (låt vara fascinerande och ganska så sinnrikt uppbyggd!) modern folksägen.

"Kungen" med Stenblomma

Jag har här till och från skrivit om gruppen "Stenblomma". Att jag skriver om dem igen beror på att deras låt  Kungen nu lags ut på You Tube. Den fanns där för några år sedan, men sedan togs den bort. Sedan lades den ut igen, men i en sekvens där den ingick tillsammans med flera andra låtar. Men nu finns den där, "ensam", och har fått ett helt You Tube-inslag för sig själv.

Jag har som sagt skrivit om dem förut.

Och för att göra en längre historia kort:

Jag hörde dem spela live någon gång 1973. En av de låtar de spelade var just "Kungen". Tyckte mycket om låten, gillade Stenblomma som grupp, och blev nog också, uppriktigt sagt, smått förälskad i sångerskan.

Den gången var det inte ett aprilskämt

1 april ska man vara försiktig. Man ska inte gå på vad som helst. Så när Anna-Kari i min grundskoleklass måndagen den 1 april 1968 gick fram till mig på skolgården och berättade en fantastisk nyhet trodde jag henne inte.

Hon sa att hon hade varit hemma över skolmaten, och där hört på radio att Lyndon Johnson skulle avgå.

Jag trodde som sagt henne inte. Dels för att det var första april. Dels för att det var för bra för att vara sant. Om det var något jag önskat i flera år var det att LBJ skulle försvinna dit pepparn växer....

Så jag sa ungefär "hihi, tror du att jag inte vet vilken dag det är?". Men då tittade hon mycket allvarligt på mig och sa att - nej, det är inte ett aprilskämt, det är sant. Då trodde jag henne.

Och det var ju sant. Lyndon Johnson hade beslutat att han skulle avgå, eller mer exakt att avstå från att ställa upp för omval i valet 1968. Så alla otroliga saker som man hör 1 april behöver inte vara aprilskämt.....