Nu har det lite smått börjat framkomma fakta i media* som visar vad som alla borde ha insett från början. I de (arabiskt) sunnitiska områdena i Irak och Syrien har IS (Islamiska Staten) faktiskt NÅGON form av folkligt stöd. Det skrivs artiklar där det framhålls att IS ibland är uppskattade för att deras ledare lever enkelt och inte är korrupta, att det finns en form av "trygghet" och stabilitet där de har makten* osv. Det är därför IS har kunnat ta över så snabbt, det är därför sunnitiska soldater i Iraks armé massivt deserterat till dem.
Det visar också att det är lite problematiskt att hävda att det vore önskvärt med militära insatser från USA för att rakt av krossa IS. Det är en sak med riktade punktinsatser för att hjälpa terroriserade civila shiiter, yezidier och kristna - och hjälp till kurdiska och shiitiska styrkor för att hindra att IS tar över områden med icke-sunntisk (eller "sekulariserat" kurdisk) majoritet. Där saknar IS helt folkligt stöd och kan endast regera med ren terror.
Men om massiva militära insatser från USA skulle användas för att krossa IS i deras sunnitiska kärnområden skulle det endast kunna ske med insatser som skulle leda till ren terror mot mycket stora delar av befolkningen.
Somliga kan invända att kvinnoförtrycket i de IS-kontrollerade områdena är så massivt att det berättigar en invasion. Då får man just tänka på att just detta (i efterhand) användes för att motivera invasionen i Afghanistan 2001; men där kan man se att det ledde till ett evigt krig, där talibanerna nu efter många år är nästan lika starka som de var innan invasionen. Att bekämpa kvinnoförtryck är en av de viktigaste frågorna i världen - men det kan inte bekämpas genom imperialistiska krig i tredje världen-länder.
IS iskulle inte ens finnas om inte USA hade invaderat Irak 2003. Alla "segerrika" militära USA-interventioner i tredje världen-länder** har i slutändan lett till ett värre tillstånd än före interventionerna. (Det enda undantag jag kan komma på är Haiti 1994, där omständigheterna var mycket speciella) .
I Vietnam och Laos blev det däremot klart bättre, efter att USA avslutade sin över 15 år långa militära insats***. Men det beror ju på att USA förlorade den gången....
----------------------------------
*Se exempelvis Bitte Hammargren i SvD.
**Jag skrev medvetet tredje världen -länder. I Europa, från och med invasionen i Normandie 1944, bidrog ju USA till krossandet av Nazi-Tyskland, och de befriade länderna i Västeuropa föll ju inte alls sönder i kaos och terror. Men Europa är i sig en kontinent som består av utvecklade kapitalistiska stater, som själva är imperialistiska. USA agerar helt annorlunda gentemot Europa än de gör mot länder i tredje världen, och USA-interventionen under andra världskriget fick därför en helt annan karaktär.
*** Det blev det däremot inte i Kambodja, förstås, trots USA:s nederlag. Men om USA inte hade intervenerat 1970, först genom att backa upp Lon Nols militärkupp, sedan genom en markinvasion, och därefter genom massiva bombningar, skulle Kambodja också ha sluppit terroråren under Pol Pot...
söndag 31 augusti 2014
lördag 30 augusti 2014
Hörde nyligen denna låt...
...på radio och kände för att lägga ut den här. Missade den när den kom, men hörde den på Radio Vinyl ungefär 1994 och blev helt fascinerad.
Och när jag ser musikvideon förstår jag att gruppen fick stora framgångar hos den tonårspublik de väl huvudsakligen riktade sig till...
Och när jag ser musikvideon förstår jag att gruppen fick stora framgångar hos den tonårspublik de väl huvudsakligen riktade sig till...
fredag 29 augusti 2014
Eva Berglund...
... läser från sin bok "Gullungen" på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i morgon. Hon finns på scenen 10.30, 12.30 och 15.30.
Om Gullungen har jag tidigare skrivit här.
Om Gullungen har jag tidigare skrivit här.
torsdag 28 augusti 2014
L. Ron Hubbard - och Aleister Crowley
Det var en gång en ockultist som hette Aleister Crowley. Jag har skrivit om honom i en lic-uppsats 1998.
Denne Crowley skrev 1904 ned en ganska förfärlig text, kallad The Book of the Law som han påstod var resultatet av en övernaturlig upplevelse. Ett av inslagen i denna var en ovanligt rå socialdarwinism. Några exempel kan ges här:
"We have nothing with the outcast and the unfit: let them die in their misery. For they feel not. Compassion is the vice of kings: stamp down the wretched & the weak: this is the law of the strong: this is our law and the joy of the world. ...Ye are against the people, O my chosen!
.... I am unique & conqueror. I am not of the slaves that perish. Be they damned & dead! Amen.
..the kings of the earth shall be Kings for ever: the slaves shall serve. There is none that shall be cast down or lifted up: all is ever as it was."
I Crowleys senare författarskap kan man dessutom se många fler exempel på en sådan rå elitism. Han kallade sig själv för The Beast 666 och hyllade egoism. Hans valspråk, eller vad man ska kalla det, var Do what thou wilt shall be the whole of the Law.
Nu var det så att denne Crowley var ledare för en organisation som hette Ordo Templi Orientis (OTO). Denna organisation förde ut Crowleys budskap och sysslade dessutom med en hel del annat, exempelvis sexmagi.
I Kalifornien fanns en avdelning av denna orden, som hettet Agape Lodge. Dess ledare var en man som hette Jack Parsons, en ingenjör som utvecklade teknik för raketer. Det sägs att en krater på månen är uppkallad efter honom.
1946 fick Parsons kontakt med en ung man vid namn L.Ron Hubbard. Denne gick med i OTO. Tillsammans ägnade sig dessa åt magiska ritualer för att avla ett "månbarn". Det är en term hämtad från Crowley och betyder ett barn som var uppfyllt av övernaturliga väsen. I just det här fallet handlade det faktiskt om att avla fram ett barn som skulle vara uppfyllt av Babalon - vilket i princip var Aleister Crowleys namn för den stora skökan i Uppenbarelseboken!
Det gick till så att en ledande kvinnlig anhängare till sekten valdes ut och förmåddes att ha samlag med Parsons. Dessa samlag skedde under rituella former och Hubbard satt och tittade på. Meningen var att han genom sin psykiska förmåga skulle se vad som hände på det övernaturliga planet medan samlagen pågick.
Strax efter dessa ritualer inträffade en brytning mellan Parsons och Hubbard. Hubbard lurade pengar av Parsons, och lyckades dessutom förföra dennes flickvän, Sarah Northrup, som han senare gifte sig med.
Äktenskapet blev dock inte så lyckat, och i början av 50-talet lyckades Northrup få igenom en skilsmässa. Som skilsmässoskäl angav hon grov misshandel från Hubbards sida.
Men hur såg Hubbard senare på Aleister Crolwey? I en bandinspelad föreläsning för scientologer 1952 kallade Hubbard The Beast 666 för sin "gode vän" - och hyllar dessutom The Book of the Law.
Om detta kan man läsa i L.Ron Hubbard - Messiah or Madman? från 1987. . Författarna är Bent Corydon och - L.Ron Hubbard Jr.
Ja, ni läste rätt, En av författarna är son till scientologins grundare. Och hans personliga berättelser om sin far är väl det kanske mest intressanta med denna bok. Samarbetet mellan Parsons och Hubbard, och dennes aktivitet i OTO, var känt sedan tidigare, men Hubbard Jr:s berättelse var det inte.
På sidan 307 kan man läsa en märklig historia om hur Hubbard Sr visar sin (vuxne) son Crowleys ;skrifter. Han läser ur dem, och säger att detta är den verkliga inspirationen för honom. Han lägger ut texten om att sex är kungsvägen till makt, som han verkar se som det högsta målet i livet. Han fnyser om att kärlek är övervärderat. Det är ren sex, och makt, som är det intressanta.
När sonen tittar i dessa skrifter av Crowley blir han perplex. Han känner nämligen igen texterna. De verkar oerhört välbekanta. Han kommenterar detta för sin far. Då svarar fadern att han ofta läste dessa texter för honom som barn, för att påverka honom. Ja, han till och med avlades i samband med läsning av Crowley, och han föddes till Crowley-citat! Vidare, sade fadern, brukade han läsa dem för den unge sonen när han sov. Ja, han medger till och med att han drogade och hypnotiserade sin son - och läste Crowley för honom när han var i dessa tillstånd!
Är detta sant? Det finns i grunden endast två möjligheter. Antingen är det sant. Och då är scientologins grundare en lögnare av stora mått. Hela den scientologiska läran var en fasad, skapad för att ge makt till dess grundare. Hubbards ideal var Crowley, en man som hyllade total egoism, och nedtrampande av de svaga. Dessutom drog han inte sig för att begå grova mentala övergrepp mot sin son för att indoktrinera honom - i Crowleys lära!
Det låter ju konstigt. Och scientologerna förnekar naturligtvis detta. Själv anser jag däremot att berättelsen är helt trovärdig. Det passar in i mönster som man ofta upptäcker om man studerar denna typ av rörelser...
Men anta att det inte är sant - att scientologerna och de som förnekar berättelsen har rätt. Det betyder i så fall att Ron Hubbards son var helt galen, eller en patologisk lögnare. Som antingen hade skaffat sig själv de mest bisarra vanföreställningar - eller medvetet ljög grovt för att komma åt sin far. Och? - kanske ni säger. Varför skulle han inte kunnat vara det?
Ja, det kan man ju säga, Men saken är ju den att problemen för scientologerna blir lika stora om det skulle vara så. För enligt dem var ju Hubbard Sr inte vem som helset. Han var ju upptäckaren av en metod som kan bota alla psykiska problem. Han var världens främste expert på mental hälsa, på barnuppfostran, på psykologi, pedagogik - ja, allt som ha med det mänskliga sinnet att göra. Han hade ju dessutom vårdnad om sin son under stora delar av dennes uppväxt.
Hur skulle denne Store Man kunna få en helt galen och/eller en helt och hållet illvillig och hatisk son?
Scientologerna insåg att boken satte dem i en rävsax. Hur de än betedde sig gick det inte att komma ur den. Så de försökte stoppa boken. De lyckade inte.
Nu är den tyvärr inte så lätt att få tag i, som pappersbok. (Jag skaffade ett begagnat exemplar från amazon.com.) Möjligen kan det faktum att några senare upplagor av boken inte verkar finnas vara ett resultat av scíentologadvokaters aktivitet. Vad vet jag.
Men den finns ju också på nätet. Den kan läsas här. Och det är i mångt och mycket en intressant läsning...
Denne Crowley skrev 1904 ned en ganska förfärlig text, kallad The Book of the Law som han påstod var resultatet av en övernaturlig upplevelse. Ett av inslagen i denna var en ovanligt rå socialdarwinism. Några exempel kan ges här:
"We have nothing with the outcast and the unfit: let them die in their misery. For they feel not. Compassion is the vice of kings: stamp down the wretched & the weak: this is the law of the strong: this is our law and the joy of the world. ...Ye are against the people, O my chosen!
.... I am unique & conqueror. I am not of the slaves that perish. Be they damned & dead! Amen.
..the kings of the earth shall be Kings for ever: the slaves shall serve. There is none that shall be cast down or lifted up: all is ever as it was."
I Crowleys senare författarskap kan man dessutom se många fler exempel på en sådan rå elitism. Han kallade sig själv för The Beast 666 och hyllade egoism. Hans valspråk, eller vad man ska kalla det, var Do what thou wilt shall be the whole of the Law.
Nu var det så att denne Crowley var ledare för en organisation som hette Ordo Templi Orientis (OTO). Denna organisation förde ut Crowleys budskap och sysslade dessutom med en hel del annat, exempelvis sexmagi.
I Kalifornien fanns en avdelning av denna orden, som hettet Agape Lodge. Dess ledare var en man som hette Jack Parsons, en ingenjör som utvecklade teknik för raketer. Det sägs att en krater på månen är uppkallad efter honom.
1946 fick Parsons kontakt med en ung man vid namn L.Ron Hubbard. Denne gick med i OTO. Tillsammans ägnade sig dessa åt magiska ritualer för att avla ett "månbarn". Det är en term hämtad från Crowley och betyder ett barn som var uppfyllt av övernaturliga väsen. I just det här fallet handlade det faktiskt om att avla fram ett barn som skulle vara uppfyllt av Babalon - vilket i princip var Aleister Crowleys namn för den stora skökan i Uppenbarelseboken!
Det gick till så att en ledande kvinnlig anhängare till sekten valdes ut och förmåddes att ha samlag med Parsons. Dessa samlag skedde under rituella former och Hubbard satt och tittade på. Meningen var att han genom sin psykiska förmåga skulle se vad som hände på det övernaturliga planet medan samlagen pågick.
Strax efter dessa ritualer inträffade en brytning mellan Parsons och Hubbard. Hubbard lurade pengar av Parsons, och lyckades dessutom förföra dennes flickvän, Sarah Northrup, som han senare gifte sig med.
Äktenskapet blev dock inte så lyckat, och i början av 50-talet lyckades Northrup få igenom en skilsmässa. Som skilsmässoskäl angav hon grov misshandel från Hubbards sida.
Men hur såg Hubbard senare på Aleister Crolwey? I en bandinspelad föreläsning för scientologer 1952 kallade Hubbard The Beast 666 för sin "gode vän" - och hyllar dessutom The Book of the Law.
Om detta kan man läsa i L.Ron Hubbard - Messiah or Madman? från 1987. . Författarna är Bent Corydon och - L.Ron Hubbard Jr.
Ja, ni läste rätt, En av författarna är son till scientologins grundare. Och hans personliga berättelser om sin far är väl det kanske mest intressanta med denna bok. Samarbetet mellan Parsons och Hubbard, och dennes aktivitet i OTO, var känt sedan tidigare, men Hubbard Jr:s berättelse var det inte.
På sidan 307 kan man läsa en märklig historia om hur Hubbard Sr visar sin (vuxne) son Crowleys ;skrifter. Han läser ur dem, och säger att detta är den verkliga inspirationen för honom. Han lägger ut texten om att sex är kungsvägen till makt, som han verkar se som det högsta målet i livet. Han fnyser om att kärlek är övervärderat. Det är ren sex, och makt, som är det intressanta.
När sonen tittar i dessa skrifter av Crowley blir han perplex. Han känner nämligen igen texterna. De verkar oerhört välbekanta. Han kommenterar detta för sin far. Då svarar fadern att han ofta läste dessa texter för honom som barn, för att påverka honom. Ja, han till och med avlades i samband med läsning av Crowley, och han föddes till Crowley-citat! Vidare, sade fadern, brukade han läsa dem för den unge sonen när han sov. Ja, han medger till och med att han drogade och hypnotiserade sin son - och läste Crowley för honom när han var i dessa tillstånd!
Är detta sant? Det finns i grunden endast två möjligheter. Antingen är det sant. Och då är scientologins grundare en lögnare av stora mått. Hela den scientologiska läran var en fasad, skapad för att ge makt till dess grundare. Hubbards ideal var Crowley, en man som hyllade total egoism, och nedtrampande av de svaga. Dessutom drog han inte sig för att begå grova mentala övergrepp mot sin son för att indoktrinera honom - i Crowleys lära!
Det låter ju konstigt. Och scientologerna förnekar naturligtvis detta. Själv anser jag däremot att berättelsen är helt trovärdig. Det passar in i mönster som man ofta upptäcker om man studerar denna typ av rörelser...
Men anta att det inte är sant - att scientologerna och de som förnekar berättelsen har rätt. Det betyder i så fall att Ron Hubbards son var helt galen, eller en patologisk lögnare. Som antingen hade skaffat sig själv de mest bisarra vanföreställningar - eller medvetet ljög grovt för att komma åt sin far. Och? - kanske ni säger. Varför skulle han inte kunnat vara det?
Ja, det kan man ju säga, Men saken är ju den att problemen för scientologerna blir lika stora om det skulle vara så. För enligt dem var ju Hubbard Sr inte vem som helset. Han var ju upptäckaren av en metod som kan bota alla psykiska problem. Han var världens främste expert på mental hälsa, på barnuppfostran, på psykologi, pedagogik - ja, allt som ha med det mänskliga sinnet att göra. Han hade ju dessutom vårdnad om sin son under stora delar av dennes uppväxt.
Hur skulle denne Store Man kunna få en helt galen och/eller en helt och hållet illvillig och hatisk son?
Scientologerna insåg att boken satte dem i en rävsax. Hur de än betedde sig gick det inte att komma ur den. Så de försökte stoppa boken. De lyckade inte.
Nu är den tyvärr inte så lätt att få tag i, som pappersbok. (Jag skaffade ett begagnat exemplar från amazon.com.) Möjligen kan det faktum att några senare upplagor av boken inte verkar finnas vara ett resultat av scíentologadvokaters aktivitet. Vad vet jag.
Men den finns ju också på nätet. Den kan läsas här. Och det är i mångt och mycket en intressant läsning...
...och så lite Beatles...
Numera måste man ju ha en tidsmaskin för en sådan resa. Det är synd att jag inte tog chansen att göra den när det var möjligt med en mer överkomlig teknologi.
onsdag 27 augusti 2014
måndag 25 augusti 2014
Barnperspektiv?
Går ut på stan och hajar till lite när jag ser en av Centerns valaffischer. Där kan man läsa: "Du ska bestämma om dina barns framtid. Inte någon annan."
Och jag som alltid har tyckt att barnen själva borde få vara med och bestämma när deras egen framtid ska avgöras.
Centern - ett parti för neurotiska föräldrar med kontrollbehov?
Och jag som alltid har tyckt att barnen själva borde få vara med och bestämma när deras egen framtid ska avgöras.
Centern - ett parti för neurotiska föräldrar med kontrollbehov?
söndag 24 augusti 2014
Helge Lundstedt och en mobbare
Måndagen den 24 augusti 1964 började jag på Lärarhögskolans Övningsskola (LHÖ). Den skolan var nog den bästa jag någonsin gått på. Om det har jag ju skrivit tidigare.
Den klassföreståndare vi där hade de tre första åren (från trean till femman) hette Helge Lundstedt. Jag tyckte om honom från den första dagen, och han var faktiskt bra. Jag har faktiskt svårt att hitta NÅGRA dåliga sidor hos honom.
Man kan skriva mycket om honom men här ska jag ta upp när han satte en mobbare på plats.
Jag märkte i och för sig inte mycket av mobbing på LHÖ. På Gubbängsskolan hade jag mobbats av killar i min klass. På Klastorpsskolan av killar utanför min klass. Men från LHÖ kan jag bara komma på ett exempel. Men det var ganska olustigt.
Det var en kille som vårterminen 1965 började förfölja mig på hemvägen. Han var äldre än mig. Han började smygande. Han följde efter mig och började ställa olika frågor. Dessa var hånfulla, men det märkte jag till en början inte.
Den första gången frågade han om jag brukade dricka välling. Det gjorde jag ibland, så jag svarade ja. Då svarade han - med ett mycket hånfullt tonfall - att det märktes. Jag blev förvånad och undrade hur det märktes . Han svarade menande att det syntes på mina tänder.
Sedan fortsatte det. Han kom med hånfulla gliringar var och varannan dag. Aldrig på skolgården, alltid på hemvägen.Jag brydde mig inte så mycket, jag kunde svara för mig. Då började han övergå till fysiskt våld.
Jag gick hem, men han hade en cykel. Efter ett tag började han följa efter mig på cykeln. Och cykla upp på trottoaren och cykla på mig. Gång på gång.
Då fick jag nog. Jag berättade om honom för Helge Lundstedt. Han lovade att han skulle sätta stopp för saken.
Jag fick faktiskt reda på exakt vilken dag och timme han skulle prata med mobbaren. Jag ställde mig utanför ytterporten till den del av skolan där Helge Lundstedt hade sitt arbetsrum. Efter en ganska lång tid kom killen ut. Han tittade snabbt åt mitt håll och skrattade. Sedan gick han lika snabbt iväg.
Dagen efter berättade jag för Lundstedt att pojken hade skrattat när han såg mig. Jag var lite rädd att det betydde att han skulle fortsätta. Helge Lundstedt log mycket vänligt mot mig och sa att om han hade skrattat så måste han ha gjort det av skräck....
Vad hände sedan? Jag märkte snart att killen i fortsättningen tittade nervöst på mig varje gång jag såg honom. Och snabbt förflyttade sig så långt bort han bara kunde.
Jag får aldrig reda på vad som hände vid Lundstedts samtal med mobbaren. Men vad Lundstedt än hade sagt, var det något som fick en bestående effekt. Jag skulle mycket gärna velat veta vad som egentligen fick denne arrogante och hånfulle mobbartyp att i fortsättningen undvika att ens komma i närheten av mig....
Den klassföreståndare vi där hade de tre första åren (från trean till femman) hette Helge Lundstedt. Jag tyckte om honom från den första dagen, och han var faktiskt bra. Jag har faktiskt svårt att hitta NÅGRA dåliga sidor hos honom.
Man kan skriva mycket om honom men här ska jag ta upp när han satte en mobbare på plats.
Jag märkte i och för sig inte mycket av mobbing på LHÖ. På Gubbängsskolan hade jag mobbats av killar i min klass. På Klastorpsskolan av killar utanför min klass. Men från LHÖ kan jag bara komma på ett exempel. Men det var ganska olustigt.
Det var en kille som vårterminen 1965 började förfölja mig på hemvägen. Han var äldre än mig. Han började smygande. Han följde efter mig och började ställa olika frågor. Dessa var hånfulla, men det märkte jag till en början inte.
Den första gången frågade han om jag brukade dricka välling. Det gjorde jag ibland, så jag svarade ja. Då svarade han - med ett mycket hånfullt tonfall - att det märktes. Jag blev förvånad och undrade hur det märktes . Han svarade menande att det syntes på mina tänder.
Sedan fortsatte det. Han kom med hånfulla gliringar var och varannan dag. Aldrig på skolgården, alltid på hemvägen.Jag brydde mig inte så mycket, jag kunde svara för mig. Då började han övergå till fysiskt våld.
Jag gick hem, men han hade en cykel. Efter ett tag började han följa efter mig på cykeln. Och cykla upp på trottoaren och cykla på mig. Gång på gång.
Då fick jag nog. Jag berättade om honom för Helge Lundstedt. Han lovade att han skulle sätta stopp för saken.
Jag fick faktiskt reda på exakt vilken dag och timme han skulle prata med mobbaren. Jag ställde mig utanför ytterporten till den del av skolan där Helge Lundstedt hade sitt arbetsrum. Efter en ganska lång tid kom killen ut. Han tittade snabbt åt mitt håll och skrattade. Sedan gick han lika snabbt iväg.
Dagen efter berättade jag för Lundstedt att pojken hade skrattat när han såg mig. Jag var lite rädd att det betydde att han skulle fortsätta. Helge Lundstedt log mycket vänligt mot mig och sa att om han hade skrattat så måste han ha gjort det av skräck....
Vad hände sedan? Jag märkte snart att killen i fortsättningen tittade nervöst på mig varje gång jag såg honom. Och snabbt förflyttade sig så långt bort han bara kunde.
Jag får aldrig reda på vad som hände vid Lundstedts samtal med mobbaren. Men vad Lundstedt än hade sagt, var det något som fick en bestående effekt. Jag skulle mycket gärna velat veta vad som egentligen fick denne arrogante och hånfulle mobbartyp att i fortsättningen undvika att ens komma i närheten av mig....
lördag 23 augusti 2014
Gubbängsskolan
I augusti 1962 började jag den ”riktiga” skolan på Gubbängsskolan första gången. Mellan hösten 1961 och våren 1962 hade jag gått på en förskola i samma skola. Mina minnen av den är lite vaga, men jag minns att vår ”klassföreståndare” där var en väldigt fin och snäll kvinna. Hon hade en hund, och jag minns att jag en gång gick med henne och hunden på gatan utanför skolan.
Men i augusti 1962 började jag på riktigt. Jag minns att jag var så förvånad av att jag kom för tidigt den första gången. Det är nog det enda jag minns från första dagen.
I övrigt minns jag att jag kunde läsa redan innan jag började, så jag hade en del fördelar i svenskan. Jag minns att lärarinnan var snäll och förstående.
Men framför allt minns jag det drama som så sakteliga började utspela sig mellan mig och en del av killarna i klassen.
Jag blev nämligen mobbad. Jag vet inte riktigt varför, men ett minne jag har kan kanske ge en delförklaring. Jag står på skolgården och ser pojkarna slåss, och jag säger till dom ”så ska man inte göra, man ska inte slåss”. Möjligen var det därför de efter ett tag började slå mig också.
Det värsta var inte att bli slagen, det värsta var när de hindrade mig att gå tillbaka till skolsalen i tid när det ringde. Jag var väldigt ordentlig och mån om att göra som lärarna sa, så jag skämdes när jag inte kom tillbaka i tid.
För min del hade jag två strategier för att bemöta mobbingen. Den första var att vända sig till lärarna och berätta om det. Den strategin misslyckades. Det visade sig nämligen att skolan inte hade några effektiva redskap för att ta itu med mobbning. Det enda som hände var att mobbarna fick en förmaning, och sen var det inte mer med det. De tog igen smäleken på mig senare.
Men det fanns en annan strategi som var mer effektiv. Det var att gömma sig bland flickorna. Flickorna stod för sig, och det krävdes lite mer för att pojkarna skulle våga tränga in bland dem bara för att kunna slå upp mig. Så jag stod och tittade på när flickorna hoppade hopprep och sjöng sånger som jag minns ord från, men inte idag kan placera bland de kända barnvisorna.
En sak minns jag som antyder att jag inte bara passivt stod där. När jag skulle byta skola på vårterminen, familjen skulle flytta till Kungsholmen, minns jag att några av flickorna i klassen var ledsna för att jag skulle flytta. En av dem sa ”men vem ska då försvara oss mot” och sen kom namnet på en pojke i klassen. Minnet är intressant. Uppenbarligen gömde jag mig inte bara hos flickorna, vi verkade ha någon sorts gemensamt försvar mot de bråkiga pojkarna.
Den klass jag kom till på Klastorpsskolan i Kungsholmen var helt annorlunda. Där blev jag aldrig mobbad i klassen, däremot ibland av elever utanför den. På många sätt var den klassen helt underbar.
Men det finns en form av innerlig känsla av gemenskap i minnet av de flickor i Gubbängsskolan som jag gömde mig hos, och som jag tydligen också hjälpte att försvara, i ett gemensamt intresse att klara oss från pojkar som slogs. Jag undrar verkligen hur det skulle ha blivit om jag hade stannat kvar på Gubbängsskolan.
Men i augusti 1962 började jag på riktigt. Jag minns att jag var så förvånad av att jag kom för tidigt den första gången. Det är nog det enda jag minns från första dagen.
I övrigt minns jag att jag kunde läsa redan innan jag började, så jag hade en del fördelar i svenskan. Jag minns att lärarinnan var snäll och förstående.
Men framför allt minns jag det drama som så sakteliga började utspela sig mellan mig och en del av killarna i klassen.
Jag blev nämligen mobbad. Jag vet inte riktigt varför, men ett minne jag har kan kanske ge en delförklaring. Jag står på skolgården och ser pojkarna slåss, och jag säger till dom ”så ska man inte göra, man ska inte slåss”. Möjligen var det därför de efter ett tag började slå mig också.
Det värsta var inte att bli slagen, det värsta var när de hindrade mig att gå tillbaka till skolsalen i tid när det ringde. Jag var väldigt ordentlig och mån om att göra som lärarna sa, så jag skämdes när jag inte kom tillbaka i tid.
För min del hade jag två strategier för att bemöta mobbingen. Den första var att vända sig till lärarna och berätta om det. Den strategin misslyckades. Det visade sig nämligen att skolan inte hade några effektiva redskap för att ta itu med mobbning. Det enda som hände var att mobbarna fick en förmaning, och sen var det inte mer med det. De tog igen smäleken på mig senare.
Men det fanns en annan strategi som var mer effektiv. Det var att gömma sig bland flickorna. Flickorna stod för sig, och det krävdes lite mer för att pojkarna skulle våga tränga in bland dem bara för att kunna slå upp mig. Så jag stod och tittade på när flickorna hoppade hopprep och sjöng sånger som jag minns ord från, men inte idag kan placera bland de kända barnvisorna.
En sak minns jag som antyder att jag inte bara passivt stod där. När jag skulle byta skola på vårterminen, familjen skulle flytta till Kungsholmen, minns jag att några av flickorna i klassen var ledsna för att jag skulle flytta. En av dem sa ”men vem ska då försvara oss mot” och sen kom namnet på en pojke i klassen. Minnet är intressant. Uppenbarligen gömde jag mig inte bara hos flickorna, vi verkade ha någon sorts gemensamt försvar mot de bråkiga pojkarna.
Den klass jag kom till på Klastorpsskolan i Kungsholmen var helt annorlunda. Där blev jag aldrig mobbad i klassen, däremot ibland av elever utanför den. På många sätt var den klassen helt underbar.
Men det finns en form av innerlig känsla av gemenskap i minnet av de flickor i Gubbängsskolan som jag gömde mig hos, och som jag tydligen också hjälpte att försvara, i ett gemensamt intresse att klara oss från pojkar som slogs. Jag undrar verkligen hur det skulle ha blivit om jag hade stannat kvar på Gubbängsskolan.
fredag 22 augusti 2014
When Daylight Comes
Jag har just läst ut Howard Murphets When Daylight Comes från 1975 (i en nytryckning från 1988). Det är en fascinerande biografi över Helena Petrovna Blavatsky.
Fascinerande mest för att den är så extremt dogmatisk. Jag har läst flera biografier över Blavatsky, även sådana som hårt försvarar henne. Som förnekar anklagelser om fusk, och som argumenterar för att hennes "hemliga mästare" existerade.
Men Murphet går längre. Han argumenterar inte, han utgår från att mästarna fanns (finns!) och från att Blavatsky aldrig fuskade. Och han avfärdar de som trodde att hon gjorde det som antingen mer eller mindre ondskefulla fiender - eller som nyttiga idioter för dessa.
I själva verket spelar "mästarna" en helt avgörande roll i biografin. Han använder dem som en del i skildringen - Blavatskys utveckling beskrivs självklart som orsakad av deras existens...
Jag har en fördom - nämligen att dogmatiker borde vara torftiga även som stilister. Alltså låta som - för att ta ett exempel -ett tal av Josef Stalin. Men det stämmer ju ofta inte. Murphet är en elegant stilist, och är rolig att läsa.
Men han utgår från att Blavatsky alltid hade rätt i alla viktiga avseenden. Eller rättare sagt - med undantag av en sak. Och det är ju intressant att se vad undantaget är.
Han verkar anse att hennes fördömande av spritismen var ensidig, och hårdragen. Det är intressant att denne extreme Blavatskybeundrare tycker det. På det sätet blir exempelvis en bok som Charles Webster Leadbeaters Spiritualism and Theosophy mer begriplig. Jag läste den för ett tag sedan och hajade till över hur positiv denne ledande teosof var till spiritism. Blavatsky avfärdade genomgående spiritisternas andar som bedrägliga elementarandar som lurade de medier som de besatte. Det verkade inte alls Leadbeater göra.
Det verkar faktiskt som att en hel del ledande teosofer (åtminstone från Adyarströmningen) distanserat sig frän Blavatskys fördömande av spiritismen. Det underlättar förstås för ekumeniken inom de breda New Age-miljöer som teosofin idag verkar inom..
Om Murphet hade stannat vid att okritiskt hylla Blavatsky skulle han ändå varit riktigt uthärdlig. Blavatsky är en intressant teoretiker, och även dogmatiska försvar av henne kan vara roliga att läsa.
Men om man kollar på nätet ser man att Murphet efter ett tag bytte guru. Han blev mot slutet av sitt liv en lika okritisk anhängare av Sai Baba som han någonsin varit av Blavatsky. Han förnekade lika bestämt att Sai Baba fuskade, och avfärdade rakt av alla övertygande vittnesmål om Sai Babas systematiska övergrepp mot barn....
Det är sorgligt. Dessutom var Sai Baba i motsats till Madame Blavatsky inte på något sätt intellektuellt intressant. Att läsa Sai Babas tal och skrifter är som att vada genom rena hav av plattityder och dumheter.
Murphets bok publicerades av Adyarsamfundets eget bokförlag. Möjligen ångrade de detta efter att Murphet blev en fanatisk anhängare till en av det sena 1900-talets mer olustiga sektledare.
Fascinerande mest för att den är så extremt dogmatisk. Jag har läst flera biografier över Blavatsky, även sådana som hårt försvarar henne. Som förnekar anklagelser om fusk, och som argumenterar för att hennes "hemliga mästare" existerade.
Men Murphet går längre. Han argumenterar inte, han utgår från att mästarna fanns (finns!) och från att Blavatsky aldrig fuskade. Och han avfärdar de som trodde att hon gjorde det som antingen mer eller mindre ondskefulla fiender - eller som nyttiga idioter för dessa.
I själva verket spelar "mästarna" en helt avgörande roll i biografin. Han använder dem som en del i skildringen - Blavatskys utveckling beskrivs självklart som orsakad av deras existens...
Jag har en fördom - nämligen att dogmatiker borde vara torftiga även som stilister. Alltså låta som - för att ta ett exempel -ett tal av Josef Stalin. Men det stämmer ju ofta inte. Murphet är en elegant stilist, och är rolig att läsa.
Men han utgår från att Blavatsky alltid hade rätt i alla viktiga avseenden. Eller rättare sagt - med undantag av en sak. Och det är ju intressant att se vad undantaget är.
Han verkar anse att hennes fördömande av spritismen var ensidig, och hårdragen. Det är intressant att denne extreme Blavatskybeundrare tycker det. På det sätet blir exempelvis en bok som Charles Webster Leadbeaters Spiritualism and Theosophy mer begriplig. Jag läste den för ett tag sedan och hajade till över hur positiv denne ledande teosof var till spiritism. Blavatsky avfärdade genomgående spiritisternas andar som bedrägliga elementarandar som lurade de medier som de besatte. Det verkade inte alls Leadbeater göra.
Det verkar faktiskt som att en hel del ledande teosofer (åtminstone från Adyarströmningen) distanserat sig frän Blavatskys fördömande av spiritismen. Det underlättar förstås för ekumeniken inom de breda New Age-miljöer som teosofin idag verkar inom..
Om Murphet hade stannat vid att okritiskt hylla Blavatsky skulle han ändå varit riktigt uthärdlig. Blavatsky är en intressant teoretiker, och även dogmatiska försvar av henne kan vara roliga att läsa.
Men om man kollar på nätet ser man att Murphet efter ett tag bytte guru. Han blev mot slutet av sitt liv en lika okritisk anhängare av Sai Baba som han någonsin varit av Blavatsky. Han förnekade lika bestämt att Sai Baba fuskade, och avfärdade rakt av alla övertygande vittnesmål om Sai Babas systematiska övergrepp mot barn....
Det är sorgligt. Dessutom var Sai Baba i motsats till Madame Blavatsky inte på något sätt intellektuellt intressant. Att läsa Sai Babas tal och skrifter är som att vada genom rena hav av plattityder och dumheter.
Murphets bok publicerades av Adyarsamfundets eget bokförlag. Möjligen ångrade de detta efter att Murphet blev en fanatisk anhängare till en av det sena 1900-talets mer olustiga sektledare.
torsdag 21 augusti 2014
När jag fick reda på att jag måste dö
Jag var troligen fem år. Som mest nyss fyllda sex, men troligen var jag alltså fem. Året torde ha varit 1960.
Jag stod i badrummet med min far. Plötsligt ställde jag en fråga.
Jag frågade hur det kunde komma sig att jag dels hade fått höra att ingen människa dör, dels att ingen blir äldre än hundra år. Det hade jag funderat på ett tag, och nu ville jag veta vad denna motsättning berodde på.
Han svarade ungefär detta. Jo, alla människor MÅSTE dö, men man tror att de efter att de dör kommer till himlen. Därför säger man att ingen dör.
Det blev en känsla av total chock. Jag kastades på en sekund in i ett tillstånd av extrem dödsångest. Det kändes som om rummet och hela världen skakade. Färgerna såg konstiga ut. Och i det inre kändes det helt mörkt.
Och - anmärkningsvärt nog - fick jag inte den minsta tröst av den andra delen av svaret. Jag utgick från att det där med himlen var en saga, en önskedröm. Något man tror på för att slippa vara rädd. Jag trodde inte en sekund på det. Det som fyllde upp mig på det mest förfärande sätt var den första delen av svaret - alla måste dö innan de blir hundra.
Ja, hundra år ligger mycket långt bort för en femåring men jag visste ju att en gång skulle jag vara där och då skulle det inta vara långt bort alls.
Jag gick då i något som kallades lekskola.* Det var en typ av förskola, men det liknade inte precis dagens förskolor, Framförallt fanns det i stort sett bara en personal, en kvinna som hade hand om alla barnen. Om jag minns rätt.
Så de närmaste dagarna försökte jag vältra över min dödsångest på de andra barnen, genom att berätta för alla jag pratade med om att jag hade fått reda på att vi alla måste dö när vi blir hundra år.
Om vår milt sagt fyrkantiga och opsykologiska föreståndare lade märke till mitt nya samtalsämne, och vad hon i så fall gjorde åt den saken, minns jag inte.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
*Ej att förväxla med den förskola i Gubbängsskolan jag gick i 1961-62.
Jag stod i badrummet med min far. Plötsligt ställde jag en fråga.
Jag frågade hur det kunde komma sig att jag dels hade fått höra att ingen människa dör, dels att ingen blir äldre än hundra år. Det hade jag funderat på ett tag, och nu ville jag veta vad denna motsättning berodde på.
Han svarade ungefär detta. Jo, alla människor MÅSTE dö, men man tror att de efter att de dör kommer till himlen. Därför säger man att ingen dör.
Det blev en känsla av total chock. Jag kastades på en sekund in i ett tillstånd av extrem dödsångest. Det kändes som om rummet och hela världen skakade. Färgerna såg konstiga ut. Och i det inre kändes det helt mörkt.
Och - anmärkningsvärt nog - fick jag inte den minsta tröst av den andra delen av svaret. Jag utgick från att det där med himlen var en saga, en önskedröm. Något man tror på för att slippa vara rädd. Jag trodde inte en sekund på det. Det som fyllde upp mig på det mest förfärande sätt var den första delen av svaret - alla måste dö innan de blir hundra.
Ja, hundra år ligger mycket långt bort för en femåring men jag visste ju att en gång skulle jag vara där och då skulle det inta vara långt bort alls.
Jag gick då i något som kallades lekskola.* Det var en typ av förskola, men det liknade inte precis dagens förskolor, Framförallt fanns det i stort sett bara en personal, en kvinna som hade hand om alla barnen. Om jag minns rätt.
Så de närmaste dagarna försökte jag vältra över min dödsångest på de andra barnen, genom att berätta för alla jag pratade med om att jag hade fått reda på att vi alla måste dö när vi blir hundra år.
Om vår milt sagt fyrkantiga och opsykologiska föreståndare lade märke till mitt nya samtalsämne, och vad hon i så fall gjorde åt den saken, minns jag inte.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
*Ej att förväxla med den förskola i Gubbängsskolan jag gick i 1961-62.
söndag 17 augusti 2014
Mars One
För över två år sedan skrev jag om det vansinniga privatfinanserade projektet att skicka människor till Mars. Ett projekt som innebär att de människor som ska skickas dit inte kan komma tillbaka. De ska få förnödenheter och teknik för att starta en koloni där.
Många trodde att det var en ren rötmånadshistoria, men "projektet" har utvecklats, "astronauter" har valts ut och eländet har också förärats ett uppslagsord på svenska Wikipedia.
På något sätt visar det hela på nyliberalismens framgångar över världen. När USA:s och Sovjets rymdprogram startade var det ingen som skulle kommit på tanken att privata intressen skulle kunna ta över dessa, och skapa vansinnesprojekt av den här typen. Förstås inte i Sovjet, där det inte fanns några sådana privata aktörer, men inte heller i det superkapitalistiska USA.
Program för kolonisering av rymden är något för stater, med de resurser dessa har. Att ett sånt här projekt, som faktiskt delvis ska finansieras av TV-bolag som kan köpa rättigheter till TV-sändningar från Mars (!) ens kan tillåtas tyder på ett rent sönderfall i samhället, och jag höll på att säga i tänkandet.
Jag är fortfarande helt övertygad om att det aldrig kommer att äga rum, och man kan verkligen hoppas att jag har rätt.
Det hela bygger uppenbarligen på att inget olyckligt kommer att hända i något av stegen på det absurda programmet. Men, man behöver inte direkt vara en anhängare av Murphys lag för att inse att det är precis det det kommer att göra. Om det - alltså - mot förmodan blir av.
Minsta lilla miss i planeringen i något av stegen kommer att leda till en katastrof - i alla fall om det gått så långt att den första bemannade resan har inletts. Det kommer i så fall att sluta med en TV-sänd tragedi, en makaber dokusåpa som kommer att slå allt i den vägen.
Om mänskligheten ska överleva på lång sikt är det nödvändigt med rymdprogram. Det är faktiskt helt självklart. Men privata aktörer av den här typen har ingenting med seriösa rymdprogram att göra.
Det sägs i Wikipedia-artikeln att projektet inte är vinstdrivande. Men det är en sanning med modifikation. De stora finansiärerna förväntar sig förvisso utbyte av sina satsningar.
Och vad kan inbringa mer vinster än spektakulära sändningar från en liten grupp människor som hamnat i en miljö där de i praktiken är dömda till en kvalfull död?
Det hela är totalt vidrigt, men inte helt förvånande i det samhälle vi har idag
Många trodde att det var en ren rötmånadshistoria, men "projektet" har utvecklats, "astronauter" har valts ut och eländet har också förärats ett uppslagsord på svenska Wikipedia.
På något sätt visar det hela på nyliberalismens framgångar över världen. När USA:s och Sovjets rymdprogram startade var det ingen som skulle kommit på tanken att privata intressen skulle kunna ta över dessa, och skapa vansinnesprojekt av den här typen. Förstås inte i Sovjet, där det inte fanns några sådana privata aktörer, men inte heller i det superkapitalistiska USA.
Program för kolonisering av rymden är något för stater, med de resurser dessa har. Att ett sånt här projekt, som faktiskt delvis ska finansieras av TV-bolag som kan köpa rättigheter till TV-sändningar från Mars (!) ens kan tillåtas tyder på ett rent sönderfall i samhället, och jag höll på att säga i tänkandet.
Jag är fortfarande helt övertygad om att det aldrig kommer att äga rum, och man kan verkligen hoppas att jag har rätt.
Det hela bygger uppenbarligen på att inget olyckligt kommer att hända i något av stegen på det absurda programmet. Men, man behöver inte direkt vara en anhängare av Murphys lag för att inse att det är precis det det kommer att göra. Om det - alltså - mot förmodan blir av.
Minsta lilla miss i planeringen i något av stegen kommer att leda till en katastrof - i alla fall om det gått så långt att den första bemannade resan har inletts. Det kommer i så fall att sluta med en TV-sänd tragedi, en makaber dokusåpa som kommer att slå allt i den vägen.
Om mänskligheten ska överleva på lång sikt är det nödvändigt med rymdprogram. Det är faktiskt helt självklart. Men privata aktörer av den här typen har ingenting med seriösa rymdprogram att göra.
Det sägs i Wikipedia-artikeln att projektet inte är vinstdrivande. Men det är en sanning med modifikation. De stora finansiärerna förväntar sig förvisso utbyte av sina satsningar.
Och vad kan inbringa mer vinster än spektakulära sändningar från en liten grupp människor som hamnat i en miljö där de i praktiken är dömda till en kvalfull död?
Det hela är totalt vidrigt, men inte helt förvånande i det samhälle vi har idag
fredag 15 augusti 2014
En klasskillnad mellan teosofi och spiritism?
I Per Faxnelds avhandling Satanic feminism: Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture finns ett kapitel om Madame Blavatsky och teosofin. Det beror på att Blavatsky och en del andra tidiga teosofer, ibland uttryckte någon typ av sympati med ormen i Första Mosebok, som de identifierade med Satan, samtidigt som de hade en feministisk agenda.
Nu använder jag mig inte av Faxnelds satanismdefinitioner, med det finns ett helt annat tema i just detta kapitel som ger mig en form av aha-upplevelse.
På sidorna 165-66 kommer Faxneld med ett påpekande som faktiskt är något jag inte alls har tänkt på förut.
Han diskuterar skilldnaden mellan den spiritistiska (eller spiritualistiska) rörelse som teosofin från början kom från, och de tidiga teosofiska samfunden. Han beskriver spriritisterna som mer folkligt demokratiska, mindre elitistiska. Han refererar andra forskare som hävdat att teosofin utvecklades av elitistiskt sinnade teoretiker som ville reformera de mer demokratiska och "vulgära"spriritisterna. Faxneld citerar också uttalanden från den tidiga teosof-ledaren Henry S. Olcott där denne angriper spriritisterna för att vara... infiltrerade av socialister!
Blavatsky hade ju (förutom att komma från den ryska aristokratin - men det gjorde i och för sig också Kropotkin och Bakunin!) kopplingar till de mer traditionella formaliserade och elitistiska delarna av den västerländsa esoterismen - som frimurare och hermetiska ordnar. I jämförelse med dessa växte de spiritistsamfund, som framförallt ville ha kontakt med nära och kära som hade dött, upp bland mer "vanliga" människor, som inte i första hand letade efter "hemliga mästare" eller sanningen om den rasmässiga utvecklingen de senaste femtio miljoner eller så åren.
Teosofin var åtminstone i sin inledningsfas (och troligen långt även efter denna!) mer elitistisk än de spiritistgrupper den kom ifrån. Konstigt nog har jag vare sig läst om denna aspekt eller som sagt ens reflekterat över den tidigare. Troligen rekryterade också spriritisterna i genomsnitt från lägre samhällsklasser än teosoferna.
Möjligen finns lite av synen på spiritismen som mer vulgär och ointressant kvar i den akademiska världen idag. I alla fall är det mitt intryck att det skrivits mycket mer om teosofins (och antroposofins) idéhistoria än om spiritismens/spiritualismens. Fast jag kan ju ha fel i detta, det kan ju bero på att jag inte letat efter det senare på samma sätt som efter det förra....
Nu använder jag mig inte av Faxnelds satanismdefinitioner, med det finns ett helt annat tema i just detta kapitel som ger mig en form av aha-upplevelse.
På sidorna 165-66 kommer Faxneld med ett påpekande som faktiskt är något jag inte alls har tänkt på förut.
Han diskuterar skilldnaden mellan den spiritistiska (eller spiritualistiska) rörelse som teosofin från början kom från, och de tidiga teosofiska samfunden. Han beskriver spriritisterna som mer folkligt demokratiska, mindre elitistiska. Han refererar andra forskare som hävdat att teosofin utvecklades av elitistiskt sinnade teoretiker som ville reformera de mer demokratiska och "vulgära"spriritisterna. Faxneld citerar också uttalanden från den tidiga teosof-ledaren Henry S. Olcott där denne angriper spriritisterna för att vara... infiltrerade av socialister!
Blavatsky hade ju (förutom att komma från den ryska aristokratin - men det gjorde i och för sig också Kropotkin och Bakunin!) kopplingar till de mer traditionella formaliserade och elitistiska delarna av den västerländsa esoterismen - som frimurare och hermetiska ordnar. I jämförelse med dessa växte de spiritistsamfund, som framförallt ville ha kontakt med nära och kära som hade dött, upp bland mer "vanliga" människor, som inte i första hand letade efter "hemliga mästare" eller sanningen om den rasmässiga utvecklingen de senaste femtio miljoner eller så åren.
Teosofin var åtminstone i sin inledningsfas (och troligen långt även efter denna!) mer elitistisk än de spiritistgrupper den kom ifrån. Konstigt nog har jag vare sig läst om denna aspekt eller som sagt ens reflekterat över den tidigare. Troligen rekryterade också spriritisterna i genomsnitt från lägre samhällsklasser än teosoferna.
Möjligen finns lite av synen på spiritismen som mer vulgär och ointressant kvar i den akademiska världen idag. I alla fall är det mitt intryck att det skrivits mycket mer om teosofins (och antroposofins) idéhistoria än om spiritismens/spiritualismens. Fast jag kan ju ha fel i detta, det kan ju bero på att jag inte letat efter det senare på samma sätt som efter det förra....
tisdag 12 augusti 2014
Yezidierna, den fallne ängeln och IS
Den grupp som förföljs hårdast av "Islamiska Staten" (IS) i Irak idag är inte kristna, det är yezidierna (på engelska "The Yazidi").
Det beror delvis på att yezidierna inte är en sk.bokreligion. I Koranen räknas judar och kristna dit, eftersom de bygger på skrifter som islam åtminstone delvis godkänner som gudomliga, om än förvrängda, sådana. I efterhand har även de flesta fundamentalistiska muslimer godtagit att även zoroastrier och mandéer skulle kunna räknas till "bokens folk".
Men sedan är det stopp. De andra religionerna godtas inte bland extrema fundamentalister. På ett sätt kan yezidierna räknas till samma grupp som bahaier, som även de har förföljts hårt genom åren.
När islam spreds under de första århundradena tilläts de kristna och judarna att verka, om de betalade en speciell skatt. Det är detta system som IS säger sig vilja återupprätta idag. Men med en brutalitet som vida verkar överträffa den som de tidiga muslimerna visade.
De religioner som de tidiga muslimerna såg som öppet hedniska behandlades annorlundas. De förbjöds totalt, och de som praktiserade dem hade inget annat val än att omvända sig - om de inte ville fly för livet. I praktiken omvände sig de flesta. På den tiden.
Här skilde sig islam från kristendomen, som var ännu hårdare. Medan muslimerna tillät de kristna att verka, om de betalade skatt, tillät de kristna under medeltiden aldrig muslimer att verka. Vad gäller judarna så varierade synen hos de kristna. För det mesta var de tillåtna, men i vissa länder var de förbjudna (som ex.vis i Spanien).
IS säger sig vilja följa samma linje även när det gäller "hedningarna". Men ger även här intrycket av att i praktiken vara mycket hårdare.
Men - för yezidierna är det på sätt och vis ännu värre än för andra "hedningar". De dyrkar nämligen en ärkeängel, som de själva beskriver som fallen. Historien liknar väldigt mycket judiska och kristna spekulationer från vår tideräknings början om de fallna ärkeänglerna som gjorde uppror mot Gud och det är troligt att yezidierna fått sin föreställning just därifrån.
Men till skillnad från i ex.vis Enoks bok hävdar yezidierna att den fallna ärkeängeln som de dyrkar ångrade sig, grät bittert - och förläts av Gud. Men det har inte hjälpt. Yezidierna har ändå av sin grannar under århundraden setts som "djävulsdyrkare" (med andra ord som satanister).
Men det är, anser jag, en helt orimlig definition. Jag har tidigare, i polemik med Per Faxneld, på denna blogg diskuterat satanismdefinitioner. Om man säger att man dyrkar en entitet som kan härledas från den kristna Satansfiguren (vilket yezidierna troligen gör), men samtidigt hårt betonar att denne inte alls har de egenskaper som de kristna säger att han har, att han inte förespråkar våld, makt, egoism etc. är man enligt min definitiva åsikt inte satanist alls.
Och detta resonemang stämmer bra in på yezidierna. Deras fallna ängel är inte en frestare som bekämpar Gud och försöker lura människor till synd. Han ger ju ett väldigt mänskligt intryck, han kommer på att han har fel, han ber om ursäkt - och ursäkten accepteras. Det finns i deras lära inga etiska skillnader mellan Gud och den ärkeängel som de dyrkar.
Men det är klart - för de mest extrema fundamentalisterna hjälper inte detta. För dem är yezidierna för all framtid stämplade med djävulens märke i pannan....
Men om man använder denna logik skulle de förmuslimska perserna och hinduerna varit tvungna att stämpla varandra som någon sorts satanister. Eftersom perserna ord för Gud var ahura och hinduernas ord för demoner var asuror. Och hinduernas ord för gudar var devas, och detta var samtidigt persernas ord för demoner.....
I Mellanöstern har yezidierna alltid varit en potentiellt utsatt grupp. De har haft oturen att omtolka myter på ett sådant sätt att de av andra har kommit att ses som representanter för "ondskan" . Vilket de ju inte alls är. . Å andra sidan är ju inte heller IS direkt - om man nu ska se på deras handlingar, inte på deras ord - några företrädare för "godheten". För att nu uttrycka det lite försiktigt.
IS är en extremvariant av en hårdfört patriarkal islamtolkning. Huvuströmningen inom yezidismen är också tveklöst patriarkal. Egentligen skiljer sig nog den moraliska världsbilden inte sig så mycket mellan Iraks yezidier, muslimer och kristna. Men i fanatiskt macho-patriarkalt sekteristiska avarter kan även rent mytologiska skillnader förstoras upp, göras till huvudsaken och i värsta fall - som bekant - leda till folkmord.
NOT OM STAVNING
--------------------------------
På senare tid har pressen i Sverige gått över till att skriva yazidier, istället för yezidier. Troligen är detta, som så mycket annat, en anpassning till engelskan. Tills vidare fortsätter jag att skriva "yezidier", som var den helt dominerande stavningen i Sverige fram till helt nyligen.
Det beror delvis på att yezidierna inte är en sk.bokreligion. I Koranen räknas judar och kristna dit, eftersom de bygger på skrifter som islam åtminstone delvis godkänner som gudomliga, om än förvrängda, sådana. I efterhand har även de flesta fundamentalistiska muslimer godtagit att även zoroastrier och mandéer skulle kunna räknas till "bokens folk".
Men sedan är det stopp. De andra religionerna godtas inte bland extrema fundamentalister. På ett sätt kan yezidierna räknas till samma grupp som bahaier, som även de har förföljts hårt genom åren.
När islam spreds under de första århundradena tilläts de kristna och judarna att verka, om de betalade en speciell skatt. Det är detta system som IS säger sig vilja återupprätta idag. Men med en brutalitet som vida verkar överträffa den som de tidiga muslimerna visade.
De religioner som de tidiga muslimerna såg som öppet hedniska behandlades annorlundas. De förbjöds totalt, och de som praktiserade dem hade inget annat val än att omvända sig - om de inte ville fly för livet. I praktiken omvände sig de flesta. På den tiden.
Här skilde sig islam från kristendomen, som var ännu hårdare. Medan muslimerna tillät de kristna att verka, om de betalade skatt, tillät de kristna under medeltiden aldrig muslimer att verka. Vad gäller judarna så varierade synen hos de kristna. För det mesta var de tillåtna, men i vissa länder var de förbjudna (som ex.vis i Spanien).
IS säger sig vilja följa samma linje även när det gäller "hedningarna". Men ger även här intrycket av att i praktiken vara mycket hårdare.
Men - för yezidierna är det på sätt och vis ännu värre än för andra "hedningar". De dyrkar nämligen en ärkeängel, som de själva beskriver som fallen. Historien liknar väldigt mycket judiska och kristna spekulationer från vår tideräknings början om de fallna ärkeänglerna som gjorde uppror mot Gud och det är troligt att yezidierna fått sin föreställning just därifrån.
Men till skillnad från i ex.vis Enoks bok hävdar yezidierna att den fallna ärkeängeln som de dyrkar ångrade sig, grät bittert - och förläts av Gud. Men det har inte hjälpt. Yezidierna har ändå av sin grannar under århundraden setts som "djävulsdyrkare" (med andra ord som satanister).
Men det är, anser jag, en helt orimlig definition. Jag har tidigare, i polemik med Per Faxneld, på denna blogg diskuterat satanismdefinitioner. Om man säger att man dyrkar en entitet som kan härledas från den kristna Satansfiguren (vilket yezidierna troligen gör), men samtidigt hårt betonar att denne inte alls har de egenskaper som de kristna säger att han har, att han inte förespråkar våld, makt, egoism etc. är man enligt min definitiva åsikt inte satanist alls.
Och detta resonemang stämmer bra in på yezidierna. Deras fallna ängel är inte en frestare som bekämpar Gud och försöker lura människor till synd. Han ger ju ett väldigt mänskligt intryck, han kommer på att han har fel, han ber om ursäkt - och ursäkten accepteras. Det finns i deras lära inga etiska skillnader mellan Gud och den ärkeängel som de dyrkar.
Men det är klart - för de mest extrema fundamentalisterna hjälper inte detta. För dem är yezidierna för all framtid stämplade med djävulens märke i pannan....
Men om man använder denna logik skulle de förmuslimska perserna och hinduerna varit tvungna att stämpla varandra som någon sorts satanister. Eftersom perserna ord för Gud var ahura och hinduernas ord för demoner var asuror. Och hinduernas ord för gudar var devas, och detta var samtidigt persernas ord för demoner.....
I Mellanöstern har yezidierna alltid varit en potentiellt utsatt grupp. De har haft oturen att omtolka myter på ett sådant sätt att de av andra har kommit att ses som representanter för "ondskan" . Vilket de ju inte alls är. . Å andra sidan är ju inte heller IS direkt - om man nu ska se på deras handlingar, inte på deras ord - några företrädare för "godheten". För att nu uttrycka det lite försiktigt.
IS är en extremvariant av en hårdfört patriarkal islamtolkning. Huvuströmningen inom yezidismen är också tveklöst patriarkal. Egentligen skiljer sig nog den moraliska världsbilden inte sig så mycket mellan Iraks yezidier, muslimer och kristna. Men i fanatiskt macho-patriarkalt sekteristiska avarter kan även rent mytologiska skillnader förstoras upp, göras till huvudsaken och i värsta fall - som bekant - leda till folkmord.
NOT OM STAVNING
--------------------------------
På senare tid har pressen i Sverige gått över till att skriva yazidier, istället för yezidier. Troligen är detta, som så mycket annat, en anpassning till engelskan. Tills vidare fortsätter jag att skriva "yezidier", som var den helt dominerande stavningen i Sverige fram till helt nyligen.
fredag 8 augusti 2014
VoF:s ställningstagande mot bortträngda minnen
På Vetenskap och Folkbildnings (VoF:s) webbsida kan man nu finna vad som ser ut som ett officiellt ställningstagande mot att minnen kan trängas bort. Eller rättare sagt - om man lusläser texten väldigt strikt formallogiskt ser man att det faktiskt aldrig sägs ut på ett helt entydigt sätt. Men då måste man som sagt lusläsa, och vara formallogisk.
Det är uppenbart att texten finns där med ett syfte. Den är skriven på ett sådant sätt att om man bara läser den rakt upp och ner ser det ut som ett klart ställningstagande: bortträngda minnen finns inte, och de som "tror" på dem är pseudovetenskapliga. Det är ingen tillfällighet. Det är heller ingen tillfällighet att texten inte hundraprocentigt entydigt säger detta, om man läser oerhört noga. VoF vet att de går på mycket svag is, och de har en reservplan B att kunna fly till när isen spricker.
Saken är ju den att det inte finns något vetenskapligt konsensus om bortträngda minnen. Det framgår ganska klart för var och en som har den minsta koll, se exempelvis denna artikel i Forskning och Framsteg och detta program i Vetandets Värld.
Nu är det så att VoF normalt sett inte officiellt brukar ta ställning i vad som skulle kunna kallas inomvetenskapliga konflikter. De brukar endast ta officiell ställning mot åsikter som helt och hållet befinner sig utanför ett allmänt vetenskapligt konsensus. Det som i den akademiska världen klart är avfärdat som pseudovetenskap.
Men med bortträngda minnen är allt annorlunda. Alltsedan VoF 1996 gav priset "Årets folkbildare" till charlatanen Lilian Öhrström, för hennes virrigt skrivna, närmast anekdotiska bok "Sex, lögner och terapi", har VoF bedrivit en kampanj mot de som accepterat existensen av bortträngda minnen. Utan att direkt stå för det, har de gång på gång insinuerat att de som "tror" på dessa egentligen är andliga släktingar till George Adamski eller Uri Geller.
Nu är detta extra anmärkningsvärt då var och en som tar del av debatten snart kan konstatera att det är entydigt bevisat att även mycket traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. Och att de som förnekar bortträngning för det mesta tvingas till de mest konstiga och långsökta spekulationer för att bortförklara detta.
Så man kan fråga sig: varför beter sig VoF som de gör?
Vem tjänar på kampanjen mot bortträngda minnen?
Nu är frågan om bortträngda minnen ingen vanlig neutralt opolitisk fråga. Efter att Sigmund Freud först fört fram frågan i den medicinska tidskriften Wiener klinische Rundschau 1896 tvangs han till en förnedrande reträtt endast ett år senare. Anledningen var att de bortträngda minnen han tog upp där handlade om döttrar som mindes sexuella övergrepp från sina (välbärgade och "respektabla"!) fäder.
Freud släppte inte bortträngningsidén, men han släppte kopplingen till minnen av sexuella övergrepp. Det innebar att den sedan kunde föras fram i en mer ofarlig variant, och influera den allmänna psykologiska diskursen under större delen av 1900-talet.
Ända tills dess den på 80-talet på nytt relaterades till sexuella övergrepp mot barn. Minnen av övergrepp i barndomen, både alltid-minnen och återkallade minnen, har alltid funnits. Men har ofta inte tagits på allvar. Men den feministiska vågen på sextio- och sjuttiotalen, förändrade inställningen till berättelser om sexuella övergrepp. Detta bidrog till att frågan om övergrepp mot barn kom att bli mycket omdiskuterad under 80-talet.
Och då hände det något. Grupper av anklagade förövare började försöka knyta kontakter in i forskarvärlden. Eftersom ett relativt stort antal av anklagelserna åtminstone delvis byggde på minnen som under perioder varit borta från medvetandet blev en av infallsvinklarna att återkallade minnen måste vara falska.
Så bildades False Memory Syndrome Foundation (FMSF) i USA 1992, i nära samarbete mellan föräldrar (mest fäder) som anklagats för övergrepp, och forskare som valde att alliera sig med dessa.
Redan 1993 kom organisationen i blåsväder, när det visade sig att en av dess ledande representanter låtit sig intervjuas i en pedofiltidning och där gett pedofiler rådet att de djärvt bör hävda att de utför Guds vilja. Detta bidrog till att diskreditera organisationen - men den finns än idag - och har inspirerat stora grupper av förnekare - från Dan Josefsson till VoF.
De storta media valde snart sida. De backade gärna upp forskare som kritiserade teorin om bortträngning - och förlöjligade de som stödde den. Det påminner lite om hur media i det kalla krigets femtiotal i västvärlden systematiskt förlöjligade och förtalade marxistiska forskare - och den repris på detta som vi har fått se efter "murens fall"...
Vad beror det hetsiga motståndet mot begreppet bortträngning på? Det beror framför allt på att om man anser att bortträngning existerar blir man tvungen att acceptera möjligheten att ett mycket stort antal anklagelser om övergrepp skulle kunna vara sanna. Men egentligen skulle man nog tvingas att acceptera detta även om man förnekade bortträngning som mekanism; det räcker med att man accepterar det bevisade faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. Det spelar ju faktiskt ingen roll varför det traumatiska minnet försvann ifrån början, om man väl accepterar att några av dessa bevisligen har kommit tillbaka kan man ju inte helt automatiskt förneka de som berättat om hur andra ttraumatiska minnen kommit tillbaka.
Men just detta sista glider VoF och andra mer sofistikerade förnekare på. De säger alltså nästan aldrig helt kategoriskt att återkallade traumatiska minnen alltid är falska, men genom skrivsätt och formuleringar försöker de skapa intrycket av att de gör det. Det påminner lite om FBI-agenten Kenneth Lannings artikel om rituella övergrepp från 1992. Lanning skrev aldrig att dessa inte fanns, men genom ett mycket försåtligt skrivsätt gav han intrycket av just detta, och den efterföljande debatten visade att de flesta som gick in i debatten så att säga föll i fällan.
Men för att tala klarspråk och komma till saken. Om bortträngning, och återkallande av tidigare försvunna minnen, blir allmänt accepterat kommer ett stort antal män, och ett icke obetydligt antal kvinnor, att tvingas bli än mer rädda för konsekvenserna av en del av sina handlingar. Detta är den yttersta orsaken till den irrationella, ologiska och närmast hysteriska karaktär som kampanjen mot bortträngda minnen har fått.
"Vetenskap" existerar inte i ett socialt tomrum, så ej heller VoF. När "vetenskapliga" debatter blir mindre och mindre vetenskapliga och mer och mer hysteriska kan man ana vad klockan är slagen. Då handlar det ofta ytterst om helt andra saker än "vetenskap".
Och om man nu använder sig av en viss typ av vänsterterminologi från tidigt 70-tal (vilket jag ofta gärna gör!) kan man ju fråga sig: "Vem tjänar på detta"? .
De som framförallt tjänar på att bortträngda och återkallade minnen förnekas är förövarna. Eftersom det inte finns några avgörande vetenskapliga argument för att bortträngning inte existerar. är det suspekt att en förment "skeptikerorganisation" lägger sig så nära de argument som anklagade förövare har fört fram sedan 80-talet.
Även om det inte är helt klart att de ledande i VoF som drivit igenom denna linje subjektivt (alltså medvetet) tjänar förövarna är det glasklart att de objektivt gör det. På samma sätt som de som förteg fakta om USA:s illdåd i Vietnam och istället okritiskt citerade officiella USA-rapporter objektivt sett tjänade USA-imperialismen, är det helt klart att VoF:s, Dan Josefssons, och alla deras efterföljares (inklusive extremhögersajten Dispatch Intenational!) ältande av den värsta FMSF-retoriken, och förtigande av väsentliga fakta om debatten om "bortträngda minnen" objektivt sett tjänar förövarna.
Vad sedan motiven bakom detta tjänande är kan säkert variera. Men vad gäller just denna sista fråga är det nog bäst att utgå från Wittgensteins klassiska uttryck: "Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.“
Det är uppenbart att texten finns där med ett syfte. Den är skriven på ett sådant sätt att om man bara läser den rakt upp och ner ser det ut som ett klart ställningstagande: bortträngda minnen finns inte, och de som "tror" på dem är pseudovetenskapliga. Det är ingen tillfällighet. Det är heller ingen tillfällighet att texten inte hundraprocentigt entydigt säger detta, om man läser oerhört noga. VoF vet att de går på mycket svag is, och de har en reservplan B att kunna fly till när isen spricker.
Saken är ju den att det inte finns något vetenskapligt konsensus om bortträngda minnen. Det framgår ganska klart för var och en som har den minsta koll, se exempelvis denna artikel i Forskning och Framsteg och detta program i Vetandets Värld.
Nu är det så att VoF normalt sett inte officiellt brukar ta ställning i vad som skulle kunna kallas inomvetenskapliga konflikter. De brukar endast ta officiell ställning mot åsikter som helt och hållet befinner sig utanför ett allmänt vetenskapligt konsensus. Det som i den akademiska världen klart är avfärdat som pseudovetenskap.
Men med bortträngda minnen är allt annorlunda. Alltsedan VoF 1996 gav priset "Årets folkbildare" till charlatanen Lilian Öhrström, för hennes virrigt skrivna, närmast anekdotiska bok "Sex, lögner och terapi", har VoF bedrivit en kampanj mot de som accepterat existensen av bortträngda minnen. Utan att direkt stå för det, har de gång på gång insinuerat att de som "tror" på dessa egentligen är andliga släktingar till George Adamski eller Uri Geller.
Nu är detta extra anmärkningsvärt då var och en som tar del av debatten snart kan konstatera att det är entydigt bevisat att även mycket traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. Och att de som förnekar bortträngning för det mesta tvingas till de mest konstiga och långsökta spekulationer för att bortförklara detta.
Så man kan fråga sig: varför beter sig VoF som de gör?
Vem tjänar på kampanjen mot bortträngda minnen?
Nu är frågan om bortträngda minnen ingen vanlig neutralt opolitisk fråga. Efter att Sigmund Freud först fört fram frågan i den medicinska tidskriften Wiener klinische Rundschau 1896 tvangs han till en förnedrande reträtt endast ett år senare. Anledningen var att de bortträngda minnen han tog upp där handlade om döttrar som mindes sexuella övergrepp från sina (välbärgade och "respektabla"!) fäder.
Freud släppte inte bortträngningsidén, men han släppte kopplingen till minnen av sexuella övergrepp. Det innebar att den sedan kunde föras fram i en mer ofarlig variant, och influera den allmänna psykologiska diskursen under större delen av 1900-talet.
Ända tills dess den på 80-talet på nytt relaterades till sexuella övergrepp mot barn. Minnen av övergrepp i barndomen, både alltid-minnen och återkallade minnen, har alltid funnits. Men har ofta inte tagits på allvar. Men den feministiska vågen på sextio- och sjuttiotalen, förändrade inställningen till berättelser om sexuella övergrepp. Detta bidrog till att frågan om övergrepp mot barn kom att bli mycket omdiskuterad under 80-talet.
Och då hände det något. Grupper av anklagade förövare började försöka knyta kontakter in i forskarvärlden. Eftersom ett relativt stort antal av anklagelserna åtminstone delvis byggde på minnen som under perioder varit borta från medvetandet blev en av infallsvinklarna att återkallade minnen måste vara falska.
Så bildades False Memory Syndrome Foundation (FMSF) i USA 1992, i nära samarbete mellan föräldrar (mest fäder) som anklagats för övergrepp, och forskare som valde att alliera sig med dessa.
Redan 1993 kom organisationen i blåsväder, när det visade sig att en av dess ledande representanter låtit sig intervjuas i en pedofiltidning och där gett pedofiler rådet att de djärvt bör hävda att de utför Guds vilja. Detta bidrog till att diskreditera organisationen - men den finns än idag - och har inspirerat stora grupper av förnekare - från Dan Josefsson till VoF.
De storta media valde snart sida. De backade gärna upp forskare som kritiserade teorin om bortträngning - och förlöjligade de som stödde den. Det påminner lite om hur media i det kalla krigets femtiotal i västvärlden systematiskt förlöjligade och förtalade marxistiska forskare - och den repris på detta som vi har fått se efter "murens fall"...
Vad beror det hetsiga motståndet mot begreppet bortträngning på? Det beror framför allt på att om man anser att bortträngning existerar blir man tvungen att acceptera möjligheten att ett mycket stort antal anklagelser om övergrepp skulle kunna vara sanna. Men egentligen skulle man nog tvingas att acceptera detta även om man förnekade bortträngning som mekanism; det räcker med att man accepterar det bevisade faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka. Det spelar ju faktiskt ingen roll varför det traumatiska minnet försvann ifrån början, om man väl accepterar att några av dessa bevisligen har kommit tillbaka kan man ju inte helt automatiskt förneka de som berättat om hur andra ttraumatiska minnen kommit tillbaka.
Men just detta sista glider VoF och andra mer sofistikerade förnekare på. De säger alltså nästan aldrig helt kategoriskt att återkallade traumatiska minnen alltid är falska, men genom skrivsätt och formuleringar försöker de skapa intrycket av att de gör det. Det påminner lite om FBI-agenten Kenneth Lannings artikel om rituella övergrepp från 1992. Lanning skrev aldrig att dessa inte fanns, men genom ett mycket försåtligt skrivsätt gav han intrycket av just detta, och den efterföljande debatten visade att de flesta som gick in i debatten så att säga föll i fällan.
Men för att tala klarspråk och komma till saken. Om bortträngning, och återkallande av tidigare försvunna minnen, blir allmänt accepterat kommer ett stort antal män, och ett icke obetydligt antal kvinnor, att tvingas bli än mer rädda för konsekvenserna av en del av sina handlingar. Detta är den yttersta orsaken till den irrationella, ologiska och närmast hysteriska karaktär som kampanjen mot bortträngda minnen har fått.
"Vetenskap" existerar inte i ett socialt tomrum, så ej heller VoF. När "vetenskapliga" debatter blir mindre och mindre vetenskapliga och mer och mer hysteriska kan man ana vad klockan är slagen. Då handlar det ofta ytterst om helt andra saker än "vetenskap".
Och om man nu använder sig av en viss typ av vänsterterminologi från tidigt 70-tal (vilket jag ofta gärna gör!) kan man ju fråga sig: "Vem tjänar på detta"? .
De som framförallt tjänar på att bortträngda och återkallade minnen förnekas är förövarna. Eftersom det inte finns några avgörande vetenskapliga argument för att bortträngning inte existerar. är det suspekt att en förment "skeptikerorganisation" lägger sig så nära de argument som anklagade förövare har fört fram sedan 80-talet.
Även om det inte är helt klart att de ledande i VoF som drivit igenom denna linje subjektivt (alltså medvetet) tjänar förövarna är det glasklart att de objektivt gör det. På samma sätt som de som förteg fakta om USA:s illdåd i Vietnam och istället okritiskt citerade officiella USA-rapporter objektivt sett tjänade USA-imperialismen, är det helt klart att VoF:s, Dan Josefssons, och alla deras efterföljares (inklusive extremhögersajten Dispatch Intenational!) ältande av den värsta FMSF-retoriken, och förtigande av väsentliga fakta om debatten om "bortträngda minnen" objektivt sett tjänar förövarna.
Vad sedan motiven bakom detta tjänande är kan säkert variera. Men vad gäller just denna sista fråga är det nog bäst att utgå från Wittgensteins klassiska uttryck: "Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen.“
måndag 4 augusti 2014
Var är Chemtrails när vi behöver dom?
Det finns de som påstår att myndigheter och företag i hemlighet låter flygplan spruta kemikalier på jorden. Detta kan vi se genom något som brukar kallas Chemtrails, och som inte ska förväxlas med kondensstrimmor.
Syftet med detta sägs vara ett hemligt projekt för att motarbeta den globala uppvärmningen genom att kyla ner jordens atmosfär.
Om så är fallet, har jag det bestämda intrycket att de under den senaste tiden har varit ovanlig dåliga på att spruta, åtminstone över vår del av världen. Har anslagen för projektet kanske dragits ner? Kan ingen starta en Chemttrailsfond och börja en insamling så att de kan komma igång igen?
;-)
Syftet med detta sägs vara ett hemligt projekt för att motarbeta den globala uppvärmningen genom att kyla ner jordens atmosfär.
Om så är fallet, har jag det bestämda intrycket att de under den senaste tiden har varit ovanlig dåliga på att spruta, åtminstone över vår del av världen. Har anslagen för projektet kanske dragits ner? Kan ingen starta en Chemttrailsfond och börja en insamling så att de kan komma igång igen?
;-)
söndag 3 augusti 2014
Hästen från Troja, Thermopyle - och Karin Boye
Hjallmar Gullbergs dikt Död Amazon
och Karl Gerhards sång
Den ökända hästen från Troja kom vid ungefär samma tid. Den präglades av hotet från Nazi-Tyskland, och detta avspeglades i både dikten och sången.
Jag tycker om både sången och dikten, och Hjalmar Gullbergs dikt kan ibland nästan få mig att gråta.
Men det är lite intressant att deras paralleller blev helt motsatta. De som finns i Hjalmar Gullbergs hyllningsdikt till Karin Boye är nog mer konventionella. De grekiska förlorarna vid Thermopyle, 480 f.kr., jämförs med 40-talets besegrade Grekland (och med Karin Boye!) och perserna med - Nazi-Tyskland. Det låg ju i tiden, det antika Grekland idealiserades, medan perserna sågs som otäcka barbarer som man gott kunde jämföra med Hitler.
Men Karl Gerhard var på sätt och vis djärvare. Han jämför Hitler och Quisling med den grekiska armé som med en infernalsik list, enligt Iliaden intog och förstörde det Troja, som låg ungefär i det område där de persiska invasionsarméerna långt senare seglade mot Grekland.
Jag tycker som sagt mycket om Hjalmar Gullbergs dikt - men jag har aldrig stått ut med hans idealisering av det partriarkala Grekland. Jag tycker nog att Karin Boye förtjänar att jämföras med något bättre...
Däremot har jag lite större sympatier med Karl Gerhards parallell. Jag läste Iliaden som barn och blev lika ledsen över berättelsen om stormningen av Troja som jag blev när jag läste berättlelsen i Josusa bok om stormningen av Jeriko .
I båda fallen lyckades invasionsarméerna på ett så fuskigt sätt ta de städer som de annars inte kunde besegra. I grekernas fall genom att smuggla in en trähäst, för Josuas armé genom att trumpeta med några basuner med ett helt magiskt resultat.
Nu är ju trähästen i Troja lika mycket mytisk som någonsin Josuas basuner. Men i båda fallen tyckte jag det var väldigt orättvist och fuskigt, och mina sympatier låg tveklöst på de angripna städernas sida.
Så jag kan förstå Karl Gerhards parallell, långt bättre än Gullbergs försök att jämföra en av Sveriges mest intressanta och sympatiska diktare med det patriarkala grekiska slavsamhällets soldater.
Jag tycker om både sången och dikten, och Hjalmar Gullbergs dikt kan ibland nästan få mig att gråta.
Men det är lite intressant att deras paralleller blev helt motsatta. De som finns i Hjalmar Gullbergs hyllningsdikt till Karin Boye är nog mer konventionella. De grekiska förlorarna vid Thermopyle, 480 f.kr., jämförs med 40-talets besegrade Grekland (och med Karin Boye!) och perserna med - Nazi-Tyskland. Det låg ju i tiden, det antika Grekland idealiserades, medan perserna sågs som otäcka barbarer som man gott kunde jämföra med Hitler.
Men Karl Gerhard var på sätt och vis djärvare. Han jämför Hitler och Quisling med den grekiska armé som med en infernalsik list, enligt Iliaden intog och förstörde det Troja, som låg ungefär i det område där de persiska invasionsarméerna långt senare seglade mot Grekland.
Jag tycker som sagt mycket om Hjalmar Gullbergs dikt - men jag har aldrig stått ut med hans idealisering av det partriarkala Grekland. Jag tycker nog att Karin Boye förtjänar att jämföras med något bättre...
Däremot har jag lite större sympatier med Karl Gerhards parallell. Jag läste Iliaden som barn och blev lika ledsen över berättelsen om stormningen av Troja som jag blev när jag läste berättlelsen i Josusa bok om stormningen av Jeriko .
I båda fallen lyckades invasionsarméerna på ett så fuskigt sätt ta de städer som de annars inte kunde besegra. I grekernas fall genom att smuggla in en trähäst, för Josuas armé genom att trumpeta med några basuner med ett helt magiskt resultat.
Nu är ju trähästen i Troja lika mycket mytisk som någonsin Josuas basuner. Men i båda fallen tyckte jag det var väldigt orättvist och fuskigt, och mina sympatier låg tveklöst på de angripna städernas sida.
Så jag kan förstå Karl Gerhards parallell, långt bättre än Gullbergs försök att jämföra en av Sveriges mest intressanta och sympatiska diktare med det patriarkala grekiska slavsamhällets soldater.
fredag 1 augusti 2014
Rita Connors
Jag har några gånger förut skrivit om min gåtfulla kärlek till min favoritserie Kvinnofängelset. I januari tog jag mig för med det nästan absurda projektet att börja se om alla 692 avsnitt - som jag hade upptäckt alla låg på You Tube. Men jag kom av mig, efter att ha kommit till avsnitt 287 (och i och för sig hoppat över en hel del på väg dit) , eftersom jag insåg att jag inte längre orkade se alla avsnitt där Wentworth plågas av Joan Ferguson, en karaktär som jag upptäckte att jag numera inte står ut med att genomlida i de 505 avsnitt som återstod.
Men nu är det sommar, och jag kom på att man i alla fall ju kunde se de sista 108 avsnitten. För mot slutet av avsnitt 585 dyker Rita Connors upp. Det är hon som i de två sista avsnitten till sist krossar "The Freak", som fångarna brukade kalla den sadistiske.Ferguson. På något sätt anar man det redan när hon kommer.
Så nu har jag sett tio avsnitt och jag kanske orkar mig igenom resten. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge - och så fort Rita dyker upp börjar som sagt nedräkningen för "The Freak".
Så om jag inte får alltför ont om tid kan jag kanske använda kvällarna i augusti till detta.... Det är tio år sedan jag såg dessa avsnitt senast, och jag jag ju glömt det mesta av innehållet i dem.
Om jag genomför detta är jag nog färdig med serien för gott. Jag såg båda omgångarna den sändes på TV4 och jag tänker ju inte ägna år efter år att se Kvinnofängelset igen och igen. Men 98 avsnitt till kan ju bli ett lämpligt avslut...
Men nu är det sommar, och jag kom på att man i alla fall ju kunde se de sista 108 avsnitten. För mot slutet av avsnitt 585 dyker Rita Connors upp. Det är hon som i de två sista avsnitten till sist krossar "The Freak", som fångarna brukade kalla den sadistiske.Ferguson. På något sätt anar man det redan när hon kommer.
Så nu har jag sett tio avsnitt och jag kanske orkar mig igenom resten. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge - och så fort Rita dyker upp börjar som sagt nedräkningen för "The Freak".
Så om jag inte får alltför ont om tid kan jag kanske använda kvällarna i augusti till detta.... Det är tio år sedan jag såg dessa avsnitt senast, och jag jag ju glömt det mesta av innehållet i dem.
Om jag genomför detta är jag nog färdig med serien för gott. Jag såg båda omgångarna den sändes på TV4 och jag tänker ju inte ägna år efter år att se Kvinnofängelset igen och igen. Men 98 avsnitt till kan ju bli ett lämpligt avslut...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
