Jag var troligen fem år. Som mest nyss fyllda sex, men troligen var jag alltså fem. Året torde ha varit 1960.
Jag stod i badrummet med min far. Plötsligt ställde jag en fråga.
Jag frågade hur det kunde komma sig att jag dels hade fått höra att ingen människa dör, dels att ingen blir äldre än hundra år. Det hade jag funderat på ett tag, och nu ville jag veta vad denna motsättning berodde på.
Han svarade ungefär detta. Jo, alla människor MÅSTE dö, men man tror att de efter att de dör kommer till himlen. Därför säger man att ingen dör.
Det blev en känsla av total chock. Jag kastades på en sekund in i ett tillstånd av extrem dödsångest. Det kändes som om rummet och hela världen skakade. Färgerna såg konstiga ut. Och i det inre kändes det helt mörkt.
Och - anmärkningsvärt nog - fick jag inte den minsta tröst av den andra delen av svaret. Jag utgick från att det där med himlen var en saga, en önskedröm. Något man tror på för att slippa vara rädd. Jag trodde inte en sekund på det. Det som fyllde upp mig på det mest förfärande sätt var den första delen av svaret - alla måste dö innan de blir hundra.
Ja, hundra år ligger mycket långt bort för en femåring men jag visste ju att en gång skulle jag vara där och då skulle det inta vara långt bort alls.
Jag gick då i något som kallades lekskola.* Det var en typ av förskola, men det liknade inte precis dagens förskolor, Framförallt fanns det i stort sett bara en personal, en kvinna som hade hand om alla barnen. Om jag minns rätt.
Så de närmaste dagarna försökte jag vältra över min dödsångest på de andra barnen, genom att berätta för alla jag pratade med om att jag hade fått reda på att vi alla måste dö när vi blir hundra år.
Om vår milt sagt fyrkantiga och opsykologiska föreståndare lade märke till mitt nya samtalsämne, och vad hon i så fall gjorde åt den saken, minns jag inte.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
*Ej att förväxla med den förskola i Gubbängsskolan jag gick i 1961-62.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar