lördag 7 juni 2014

Bucharin och den ryska revolutionen

Jag har nyligen läst ut Stephen F Cohens bok "Bucharin och den ryska revolutionen" (Arkiv 1981). Och nu upptäcker jag att den faktiskt också finns på nätet...

Det är ju bra, för den finns bara på några få bibliotek.

Den rekommenderas för den som vill ta del av ett alternativ till de flesta allmänt accepterade synsätt på den ryska revolutionen.

Den vanligaste synen idag är den som slog igenom nästan universellt efter det kalla krigets slut. Enligt den ledde revolutionen 1917 till att ett totalitärt parti tog makten genom en "statskupp" - och sedan utvecklades Sovjet gradvis, och oundvikligt, mot en totalitär diktatur.

Det ses oftast som en kvantitativ process. Gradvis inskränktes friheterna, och någon gång på 30-talet var processen klar. När väl bolsjevikerna tagit makten var utvecklingen ... oundviklig. Detta är den bild vi ständigt matas med.

Utanför den etablerade borgerliga och högersocialdemokratiska fållan finns det förstås några alternativa scenarior.  Det vanligaste av dessa är nog det trotskistiska. Detta populariserades av Isaac Deutcher i hans biografier över Stalin och Trotskij, och är den troligen mest kända alternativa bilden av hur och varför  utvecklingen urartade.

I Cohens bok får man för ovanlighetens skull se en historieskrivning som utgår från synen hos den s.k. högeroppositionen som leddes av Nikolaj Bucharin, Denna besegrades 1929 av Stalin, och eftersom alla dess ledande teoretiker snart kapitulerade, för att sedan alla avrättas 1938, har de aldrig fått ge sin version av vad som hände.

Det har däremot Trotskij. Han utvisades från Sovjet redan i februari 1929 och kunde sedan fram till som död 1940 (han mördades av en stalinistagent den 20 augusti detta år) i en strid ström av artiklar (och i en bok - The Revoluton Betrayed från 1936) analysera utveckingen i Sovjet.

Själv är jag på många sätt sedan 1971 "skolad" i den trotskistiska traditionen och därför var Cohens bok  lite av en utmaning.

Jag läste den första gången 1982, när jag skulle hålla en inledning om stalinismen på ett trotskistiskt sommarläger. Nu passade inte denna bok riktigt in i det jag skulle säga där, men jag minns att den påverkade mig och berörde mig. Nedanstående är till stor del inspirerat av läsningen av den boken. Men åsikterna jag för fram är mina egna.

Men för att först gå tillbaka till där jag började. Oktoberrevolutionen var inte en "kupp". Den var en resning av en mobiliserad och politiskt medveten arbetarklass i några av de större ryska storstäderna. De var organiserade i råd, så kallade sovjeter, och där hade bolsjevikerna vunnit en majoritet ungefär ett halvår innan revolutionen.

Sovjeterna var grunden för den nya staten, och det första året styrde dessa inte bara i teorin, utan i hög grad i parktiken. Samtidigt upplöstes den konstituerade församlingen, ett "vanligt" parlament där bönderna hade majoritet.

Därför var det inte bara retorik när bolsjevikerna beskrev den tidiga staten som "proletariatets diktatur". Det var precis det det var frågan om. De mobiliserade arbetarklassen hade makten, genom sovjeterna, som i sig var mycket demokratiska organ. Men de representerade som sagt endast en del av befolkningen.

Men detta innebar inte att den stora majoriteten av befolkningen - bönderna - utsattes för förtryck av den nya staten. Tvärtom innebar revolutionen att de för första gången kunde göra vad de hade velat göra under århundraden  - konfiskera godsägarnas jord. För detta behövdes inga bolsjeviker. Så fort bönderna såg att staten inte längre stod på godsägarna sida gjorde de uppror mot dem och drev bort dem.

Bolsjevikerna svarade på detta genom att förstatliga jorden. Observera att detta inte innebar en kollektivisering. Bönderna delade upp godsägarnas jord, och blev juridiskt arrendatorer av den statliga  jorden. De fick behålla resultatet av sin produktion, och sälja av detta - och det sätt staten direkt grep in var i stort sett endast genom beskattning.

Sedan kom inbördeskriget. Den gjorde att sovjeterna  i praktiken  slogs sönder. Arbetarna i fabrikerna gick ut till fronten för att slåss mot de vita generalerna , som hade direkt stöd från de västeuropeiska kapitalistländerna. Fabrikerna stod halvtomma, och de som arbetade i dem var ofta nyinflyttade bönder utan någon grad av politiskt medvetande.

Även om jorden inte kollektiviserades upprättades under inbördeskriget en hård statlig kontroll över ekonomin i städerna.

Efter att kriget tog slut med en seger för de röda mildrades den ekonomiska politiken . Marknadsekonomi återinfördes till stor del i städerna. Samtidigt bibehöll staten kontroll över ekonomin genom ägandet av vad som brukade kallas "kommandohöjderna". Det innebar att de stora företagen och banksystemet helt ägdes av staten, Med hjälp av detta kunde ekonomin planeras.

Mellan 1923 och 1929 rådde i Sovjet ett system som inte mycket liknade det som kom senare. Storindustrin och bankerna ägdes som sagt av staten, liksom jorden. Men det sista kombinerades alltså med att bönderna ägde produkten av sitt arbete. De kunde sälja detta på en marknad, och beskattningen kunde visserligen ibland vara relativt hög, men den var absolut inte konfiskatorisk.

Kommunistpartiet var efter inbördeskriget de facto det enda tillåtna partiet, men det var inte monolitiskt. De motsättningar om fanns inom detta redovisades öppet, och inom de stora media fördes politiska debatter. Den politiska yttrandefriheten var inte obegränsad, men i realiteten ganska vidsträckt .

Den kulturella och vetenskapliga friheten var däremot i det närmaste total. Det fanns ingen "partilinje" för vetenskap och kultur. Faktum är exempelvis att den första som utvecklade den teori som idag har kommit och kallas "Big Bang" var den sovjetiska matematikern Alexander Friedman. Den var knappast i överensstämmelse med Engels teorier om natur och filosofi, men återigen,, några sådana krav ställdes inte.

För övrigt hade ju den ryska revolutionen genomfört en rad demokratiska reformer. som de flesta borgerliga länder inte hade genomfört då. Aborter och homosexualitet, legaliserades efter revolutionen, liksom skilsmässor. I Sovjetunionen satsades medvetet på att motverka kvinnoförtrycket i hemmen genom daghem, kommunala matsalar och en antipatriarkal agitation.

Samtididigt började man från och med 1924 att försöka utvidga basen för den demokrati, som nästan  hade kollapsat under inbördeskriget De lokala valen var inga bluffvall, och andelen icke-partimedlemmar som blev valda ökade gradvis mellan 1924 och 1927.

Den främste teoretikern bakom detta system var just Bucharin, Vänsteroppositionen runt Trotskij som hade varnat för faran av byråkratisering, och krävde en mer aktiv jordbrukspolitik besegrades 1923. Sedan återuppstod den i form av Den Förenade Vänsteroppostionen 1926. Slutligen besegrades denna i december 1927.

Vänsteroppositionens politik var en kombination av två saker. Dels en ökad satsning på att förstärka demokratin och motverka byråkratism, dels en medveten politik för att "exploatera" bönderna (som Preobrazjenskij, dess främste ekonomiske teoretiker, själv ganska så rått formulerade det! ) för att få en materiell grund för industrins utbyggnad.

Bucharin visade själv oro över byråkratismen, och ansåg själv att demokratin borde utvecklas. Men det som gjorde honom till vänsteroppositionens främste motståndare var deras syn på bönderna.

I ett flertal skrifter under hela 20-talet driver Bucharin linjen att upprätthållandet  av alliansen med bönderna var revolutionens ödesfråga. Bönderna var den överväldigande  majoriteten av landets befolkning och han såg en öppen konflikt med denna majoritet som en ren katastrof. Han menade att det faktum att jorden var statlig var en tillräcklig garant mot  en kapitalistisk utveckling på landsbygden. Han såg med oro på vänsteroppositionens krav och befarade att dessa skulle kunna leda till en förödande konflikt, kanske till och med inbördeskrig. Han menade också att den ekonomiska utvecklingen gradvis skulle ge socialismen seger - i , som han uttryckte det, "snigelfart".

Detta lade grunden till hans allians med Stalin på 20-talet.

Men Stalin var en helt annan typ av politiker.. Han hade inga egna idéer, var inte en teoretiker alls, utan kunde svänga hur som helst. Hans fraktion som under 20-talet sågs om en "center" i sovjetisk poltik lade sig mittemellan Trotskijs "vänster" och Bucharins "höger" och strävade efter att uppnå en byråkratisk ordning, med lugn, stabilitet, - och garanter för den framväxande byråkratins privilegier.

Det tragiska var att både "vänstern" och "högern" inom kommunistpartiet båda såg varandra som huvudfiender - och Stalins "center" som det mindre onda.

Detta ledde till att Bucharin bröt mot sitt uttalade stöd för partidemokrati och gick med Stalinfraktionen i deras krav att slutligen utesluta vänsteroppositionen i december 1927. Men det ledde också till att när samme Bucharin någon gång 1928 insåg att motsättningarna med Stalinfraktionen var mycket allvarligare än de som hade funnits med vänsteroppositionen och började vädja till den sistnämnda, fick han svaret av Trotskij: "Med Stalin mot Bucharin, ja, Med Bucharin mot Stalin - aldrig!"

Problemet med både "vänstern" och "högern" i bolsjevikpartiet var här att de båda tänkte i strikt politiska termer.  Rent nominellt var Stalinfraktionen en "center" och sågs som vacklande. Det ansågs vara möjligt att försöka samarbeta med den. Det var faran från den andra ytterkanten som såg som det viktigaste.

Men Bucharin hade rätt 1928 när han kom fram till att motsättningen med Stalin och hans hejdukar var något mycket allvarligare. Stalinfraktionens karaktär kan nog bäst beskrivas  med ett utryck som Stalin själv en gång använde mot - trotskisterna. Han kallade dem för "ett principlöst gäng vacklande skurkar". Bättre självkarakteristik är svår att hitta!

Stalins grupp bands inte samman av någon linje eller analys av hur socialismen bäst skulle utvecklas. Den bands samman av att rent empiriskt vid varje givet tillfälle välja den linje som bäst verkade skydda ett framväxande byråkratskikts privilegier.

När vänsteroppositionen var utrensad vände sig Stalin  mot "högern". Det var nu en missvisande term, för den verkliga "högern" var nu samlad runt Stalin. Där fanns  karriäristerna som ville leva gott genom att de facto bygga upp ett nytt kastsystem.

Först svängde Stalin 180 grader i jordbrukspolitiken. Från att låta bönderna nästan helt vara ifred blev nu linjen att alla miljonerna bönder skulle tvingas in i gigantiska statliga jordbruk - inom loppet av några år. Samtidigt skulle en karikatyr av Preobrazjenskijs idé om att "exploatera" bönderna förverkligas - på ett så brutalt sätt som denne egentligen ganska så godhjärtade man aldrig skulle ha drömt om . Staten började rekvirera spannmål med tvång. Detta ledde till en omfattande svält. Förtvivlade bönder slaktade sin boskap i en form av desperat protest.

Svälten var delvis en objektiv följd av den brutala politiken. Men åtminstone  i Ukraina var det helt uppenbart dessutom ett helt medvetet sätt att straffa hela regionen för dess motstånd . Stalin tvekade inte en sekund att låta miljoner människor dö som straff för att de hade gjort motstånd.

Då hade redan Bucharin brutit med Stalin och anklagat honom för att bedriva en "militär-feodal exploatering av bönderna".

Detta var bara början. I partiet förbjöds snart alla debatter. Och "valen" blev snart helt och hållet arrangerade fuskval. Efter ett tag började dessutom vetenskap och kultur, och bisarrt nog nästan alla livets områden, ställas under en absurd partikontroll. Konstverk måste tjäna den "sociala realismens" diktat och vetenskapen måste underordna sig Stalins fyrkantiga tolkning av "den dialektiska materialismen"

I denna ohyggliga totalitära orgie utrotades efter ett tag nästan hela bolsjevikpartiet. Alla som satt i Lenins centralkommitté 1917 som inte dött av naturliga orsaker avrättades av Stalin. Det enda undantaget var Alexandra Kollontaj,  som oskadliggjordes genom att skickas ut från landet som ambassadör.

Men mer än så. Den stora majoriteten av de som deltog i partikongressen 1934 ("segrarnas kongress", som genomförde EFTER Stalins slutliga seger i partiet) avrättads också.... efter några år.

Och Bucharin själv? Han dömdes till döden vid den sista Moskvarättegången 1938, bland annat anklagad för att vara - "nazistisk agent". Ögomvittnen har berättat om hans extrema dödsångest inför avrättningen, Det skär i märg och ben när man läser dessa skildringar…..

Var stalinismen "nödvändig"? Nej. Den var ytterst resultatet av den ryska revolutionens isolering. En seger för den tyska revolutionen 1918 hade med all säkerhet gjort stalinismen omöjlig.

Men oförmågan från både "högern " och "vänstern" i partiet att se att den verkliga faran kom från Stalins "vacklande centergrupp" spelade också in. Och ändå borde åtminstone  Bucharin ha kunnat inse något.  I början av 20-talet teoretiserade han om möjligheten att det från en planerad ekonomi skulle kunna uppstå härskande grupper som skulle kunna behandla den gemensamma egendomen på samma sätt som kapitalister behandlar den privata. Om ett monster, ett "Leviathan", en form av icke-kapitalistisk exploatering,

Att Bucharin själv i slutet av 20-talet de facto hjälpte representanterna för just ett sådant system till makten gör slutet av hans liv till en tragedi utan like.

test 
Nikolaj Bucharin

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej !

Här är en anna recenssion av samma bok skriven av en trotskist. Det vore intresant om du läste den och skrev vad du tyckte.
http://www.arbetarmakt.com/2011/08/bokrecension-stephen-f-cohen-bucharin-och-den-ryska-revolutionen/

En fundamentalist som omvärderat Josua

Josuas bok är förmodligen den otäckaste boken i Bibeln. I den beskrivs hur Gud leder israeliterna i ett fälttåg med syftet att utrota den ka...