En global kapitalism med ett mänskligt ansikte?

Blir lite förundrad när jag läser denna debattartikel av F! som de skrev för ett tag sedan.

Där säger de sig vara för "en global kapitalism med ett mänskligt ansikte".

Genom åren har många människor försökt få mig att rösta på F!. Det här ökar ju inte direkt chansen för att jag kommer att göra det.

Det är ju bra...

.. att Robert Aschberg konfronterar näthatare.

Men något av det värsta näthatet finns inom delar av den extrema papparättsrörelsen, och de som angriper mammor som kämpar för att skydda sina barn frän övergrepp.

Och dessa grupper kommer Aschberg med all säkerhet aldrig att börja granska. Med tanke på att han själv genom sin publicering av bilder av barn som flytt från sina övergreppsmisstänkta pappor varit en av denna rörelses främsta supporters.

"Jakten på Kapten Klänning"

Jag har just läst ut Jonas Trolles "Jakten på Kapten Klänning" (Leopard förlag, 2014).  Jag dröjde länge med att köpa den eftersom jag var milt sagt misstänksam mot Trolle. Eftersom han i början av affären så uppenbart mörkade att  historien handlade om nätverk, inte om en enda person.

Det försöker han här förklara (bort) genom att säga att det berodde på att han då definierade nätverk på att så udda sätt, att han inte trodde att just detta kunde beskrivas som ett sådant. Det är inte så där väldigt övertygande.

Att polisen inte letade reda på mer än tre personer (förutom Göran Lindberg) i det sexutnyttjande nätverket hävdar han berodde på att det skulle vara både omständigt och dyrt. Det är inte heller här så oerhört övertygande.

Men här argumenterar han lite bättre, det medges...

Trots detta kan boken rekommenderas. Skildringen av den dömde polischefen är inte så ingående, men ändå skakande. Hans liv, så totalt uppfyllt över att så ofta som möjligt få sexuella-sadistiska kickar verkar så ... bisarrt torftigt.  Man får plötsligt en bild av en förövares inre tomhet. Det är både olustigt och, ja, lite skakande.

Lindbergs egen tomhet är på något sätt relaterad till hur han behandlar unga kvinnor och flickor. Man får intrycket att denna tomhet tvingar honom att ständigt vilja trampa ner andra, som han ser som svagare än sig själv. Dvs framförallt de som han offentligt påstår sig vilja kämpa för - dvs kvinnor - och minderåriga flickor.

En sak är värd att notera. Så fort poliserna fick (inledningsvis väldigt vaga) misstankar om att den polis som beskrevs av en utnyttjad flicka var Göran Lindberg satte de genast in en oerhörd apparat för att ta redan på om det var så. Så brukar inte polisen bete sig i liknande sammanhang. Man brukar inte sätta in telefonavlyssning och avancerad spaning för att kolla upp ett påstående om att en kollega är förövare. Det är inte sällsynt att poliser utpekas, det brukar inte leda till speciellt mycket. Och definitivt inte  till avancerad spaning och telefonavlyssning.

(Senast vi hörde talas om en utpekad polis, i samband med en friande dom som kom för några dagar sedan, ledde det ju enligt DN tvärtom till att man lät SÄPO (!) spana - inte på den anklagade polisen, utan på den kvinna som anklagat denne för övergrepp!!! )

Om polisen hade samma inställning till andra anklagade förövare som de hade till den inom kåren djupt impopuläre polischefen Göran Lindberg skulle antalet fällande domar öka mycket kraftig. Om detta är jag helt säker.....

Märklig helgonförklaring

En av de som mörkade pedofilskandalerna i katolska kyrkan har nu blivit helgonförklarad vilket naturligt nog lett till kritik . Dessutom förföljde faktiskt också Johannes Paulus II befrielseteologer i Latinamerika. För att nu endast ta ett till exempel på inte speciellt helgonlika saker.

Sovjet är inte på väg tillbaka

Den senaste tiden har man ofta fått en lite märklig, och för mig absurt nog nästan lite nostalgisk, deja vu-känsla av det kalla kriget. I SvD spekulerar man faktiskt om att Sovjet är på väg tillbaka.

Men så är det ju inte. Det som särskilde Sovjet var ju inte olika diktatoriska drag i största allmänhet, utan ett ekonomiskt system. Och det är inte på väg tillbaka.

"Analysen" i SvD är ytlig. Men har riktat in sig på olika sekundära drag och ignorerat den ekonomiska basen.

Någonstans kan jag dock känna en viss märklig tillfredsställelse över att en figur som Anders Åslund, som hjälpte Boris Jeltsin att återupprätta kapitalismen i Ryssland, idag skriker sig hes över hur besviken han är för att det inte blev den nykoloniala marionett till väst som han hade hoppats på.

Istället för en stat kontrollerad av västföretag avtecknar sig nu bilden av en farlig kapitalistisk konkurrent. Med en betydligt mer aggressiv utrikespolitik än vad Sovjet hade under sin slutfas. Ja, så kan det gå. George Bushs  "nya världsordning" är slagen i spillor.

Det kan ge Vladimir Putin sympatier bland många ryssar, som av lätt förståeliga skäl inte riktigt stod ut med den servila västorienteringen under Jeltsin. Men det ändrar inte på det faktum att Putin är och förblir en reaktionär högerpolitiker. Som regerar i en stat där kapitalismen är återupprättad.

Hur prioriterade SÄPO?

I ett nytt fall där en man efter resning friats för övergrepp mot sin dotter får vi reda på att SÄPO spionerade på dottern för att hitta bevis för att hon inte var trovärdig.

SÄPO brukar inte gripa in i sexualbrottsfall. När de nu ändå gjorde det kan man ju undra sig varför de endast spionerade i en riktning. Flickan  hade anklagat inte endast fadern, utan även andra män, för övergrepp. Varför spionerade då inte SÄPO också på dem för att finna ut om det fanns något i deras beteende som skulle kunna styrka flickans anklagelser?

Att få en egen måne

Vaknade från den mest konstiga dröm i morse. I den hade jag kommit på att jag inte trivdes på denna jord så jag hade anmält mig till en forskningsstation på månen.

Så jag flögs upp till månen och insåg efter ett tag att vistelsen där skulle bli ganska hemsk. Under långa perioders skulle stationen nämligen vara bemannad av en endast person - mig.

Fast det var ganska kul att ringa till jorden och berätta för alla jag kände att jag ringde från månen och skulle vara där ett tag. De blev ganska så förvånade.

Efter ett tag ångrade jag att jag inte hade valt Mars istället. För där fanns det luft och vindar, som kunde blåsa och man kunde höra vindens sus  - på månen var allt tyst.

En sak som verkligen chockade mig efter ett tag var att jag märkte att jag kunde gå på månen utan rymddräkt eller ens syrgasmask. Det fanns ju ingen luft, så hur var det möjligt? Jag frågade några experter men de svarade svävande och hade inga bra förklaringar.

Vaknade ur en ganska olustig stämning. Jag hoppas jag drömmer att jag flyttar till Mars nästa gång, det skulle vara mycket mer intressant.

VoF förnekar sig inte

Det finns inget vetenskapligt konsensus om att bortträngning som mekanism inte existerar. Tvärtom pågår det en livlig debatt om frågan bland forskare över hela världen. Trots detta har Vetenskap och Folkbildning (VoF) protesterat mot Feministiskt Forum för att de tillåter en programpunkt med titeln "Kampanjen mot bortträngda minnen - ett hot mot kvinmors och barns hälsa".

Om det inte finns en debatt kan det vare sig finnas "vetenskap" eller "folkbildning". Men för pseudoskeptikerna i VoF ska tydligen endast en åsikt få föras fram i kontroversiella frågor. Nämligen deras egen.

Att kalla detta för pinsamt är bara förnamnet.

Igår....

... presenterade Eva Berglund sin roman Gullungen på Kungsholmens bibliotek. Gullungen är en roman om bortträngda minnen -  så det var både sympatiskt och lite djärvt av biblioteket att ordna en författarafton om just denna bok, och med dess författare.

Det kom kanske 25 personer, och det blev ett bra möte, med meningsfulla diskussioner. 

NPAC i USA

Angående mitt förra inlägg, där jag liksom i ett antal andra inlägg om FNL-grupperna lyfter fram hur sekteristiska det "trotskistiska" RMF betedde sig vill jag ändå säga att i USA var det "trotskisterna" i Socialist Workers Party (SWP) som i praktiken ledde den breda antikrigsrörelsens mest framgångsrika gren - National Peace Action Coalition (NPAC).

Där drev de linjen att man helt skulle fokusera på kravet "Out Now" och bekämpade de som ville vrida rörelsen i sekteristisk riktning. "Out Now" betydde alltså att USA omedelbart och villkorslöst skulle lämna Imdokina.

De lyckades få ut miljoner människor på gatorna bakom kravet "Out Now".

Lustigt nog bjöd DFFG i Sverige in en representant för NPAC för att tala vid Vietnamveckan april 1972. Han var medlem i SWP (och följaktligen trotskist), vilket jag lite elakt påpekade på mötet där jag uteslöts.

Men påpekandet var delvis poänglöst - det var ju inget bra försvar för hur RMF betedde sig i Sverige. Men en liten tankeställare kunde det kanske ha varit för de värsta anti-trotskisterna i DFFG.

I USA var det SWP som fick kämpa mot sitt lands (r):are - grupper som Spartacist League och Progressive Labor Party.

Jag skrev en lång artikel om antikrigsrörelsen i USA i Internationalen sommaren 1996, som jag kanske letar reda på och lägger ut här någon gång.

Vill också säga att samma SWP som spelade en så positiv roll i den amerikanska antikrigsrörelsen numera är en skugga av sitt forna jag och idag måste beskrivas som en konstig sekt. Världen förändras, tyvärr ofta till det sämre.

Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen

Den 26 november 1970 gick jag till KFML:s bokhandel Oktober för att köpa en broschyr. Den hette "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" (TFOV) och skulle få en stor betydelse för min politiska utveckling.

Det var en dag då jag redan var ganska så spänd. Dagen innan hade jag haft en hård konflikt med familjen. Jag hade stuckit iväg från min fars födelsedag och istället besökt några kompisar. För detta blev jag vederbörligen utskälld.

Det tog nog lite på mig, för jag var hemma från skolan den 26:e. Men på kvällen gick jag alltså till Oktober. Jag köpte TFOV och gick hem och läste.

Det här var inget spontant initiativ. TFOV var utgiven av Uppsala FNL-grupp och det var meningen att vi skulle studera den i Kungsholmens FNL-grupp.

Jag har haft bort det dagboksblad där jag skrev om mitt intryck, men jag minns att jag skrev något om att trotskisterna säkert var sekteristiska men att broschyren verkade onödigt hätsk.

Men den var mer än så,  den var en de mest lögnaktiga skrifter som någonsin getts ut i den svenska vänsterrörrelsen. Och det vill inte säga lite.

De som vill få en bild av det hela kan ju läsa här. Där kan man läsa både TFOV, och flera svar till denna. Läs framförallt den oberoende vänsterakademikern Kaj Håkanssons "Stalinismen, fronterna och Vietnamrörelsen", och "Till kritiken av Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" av Martin Levander och Björn Johansson, två kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp. (Kenth-Åke Anderssons  broschyr kan man ju också läsa, men den är lite för doktrinärt trotskistisk för att vara lika effektiv...)

Våren 1971 började jag fatta vidden av lögnaktigheterna. Jag läste de tre motbroschyrerna och blev skakad. Jag läste också ett försök till svar från Uppsala FNL-grupp, "Än en gång om trotskismens frontpolitik" (som tyvärr inte finns på nätet) som inte var speciellt övertygande - för att uttrycka det lite försiktigt.

Varför uppstod nu denna debatt? Jo, fem trotskister hade sökt medlemskap i Uppsala FNL-grupp. Den KFML-styrda ledningen sköt på beslutet om deras medlemskap och startade en studiegrupp för att undersöka trotskismens historia. Det gjorde de huvudsakligen genom att läsa igenom ett antal stalinistiska böcker och broschyrer (inklusive protokollen från Moskvarättegångarna, även om de inte öppet användes i TFOV).

Det är inte förvånande att broschyrerna kom att vimla av lögner. Detta skakade om mig rejält.

Ja, jag visste att KFML de facto dominerade fronten, och jag visste att de var stalinister. Visserligen inte av den värsta typen, utan man läste Stalin genom Maos ögen, så att säga, och det mildrade det hela en del.. Men de ansåg att Stalin var "70 procent bra och 30 procent dålig", en bisarr beräkning som de fått från Kina.

Samtidigt gjorde KFML faktiskt stor nytta i DFFG. Jag har svårt att tro att DFFG  skulle ha kunnat bli så stora utan KFML  I förhållande till  folkmängden var DFFG den största solidaritetsorganisationen med Vietnam , med det möjliga undantaget antikrigsrörelsen i USA (men den stödde inte öppet FNL). KFML använde inte sin styrka till att rensa ut alla andra. Tvärtom var de angelägna om att fronten skulle bli så bred som möjligt.

Men det fanns ett undantag. Och det var de rivaler inom yttersta vänstern som KFML ogillade. Den enda organisation till vänster om VPK förutom KFML som tolererades i DFFG var MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet), som låg mycket nära KFML.

Nu var det här inte riktigt lika illa som det såg ut. För många av dessa organisationer var bindgalna. Det var inte så svårt att motivera att de borde hållas utanför DFFG.

Men hur var det nu med "trotskisterna" i Sverige? När TFOV kom ut bestod de av två organisationer, Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. I januari 1971 slog de ihop sig till Revolutionära Marxisters Förbund (RMF).

Från FNL-gruppernas utgångspunkt fanns det förvisso vissa rationella skäl till att vara skeptisk till dessa. När TFOV kom ut lutade "trotskisterna" åt åsikten att FNL-grupperna borde förvandlas till en socialistisk organisation. De var inte helt säkra på saken, men lutade som sagt åt det. DFFG skulle kunnat lösa det enkelt  med att kräva att de skulle ta ställning mot dessa idéer som villkor för att få komma med. Men KFML hade ju en annan agenda. DFFG bestämde att alla "trotskister" skulle rsenas ut.

Den 30 maj 1971 togs ett principbeslut i Stockholms FNL-grupp att medlemskap i RMF var oförenligt med medlemskap i DFFG. Då hade redan RMF ändrat sig - de hade accepterat huvuddragen i DFFG:s enhetsfrontsmodell - dvs de ansåg att alla som stödde DFFG:s tre paroller (USA ut ur Indokina, Stöd FNL, och Bekämpa USA-imperialismen) skulle få bli medlemmar.* Trots detta slog resolutionen på mötet helt lögnaktigt fast att RMF ansåg att DFFG skulle förvandlas till en socialistisk organisation.

Det hjälpte inte att en RMF-medlem som var där förklarade att det inte var sant. Man tog "beslutet" om vad RMF "egentligen" tyckte i alla fall. Jag minns att jag blev vansinnigt upprörd-.

I själva verket hade jag från mitten av maj själv blivit RMF-sympatisör. Det var lite dumt, för trots att RMF ändrat sig om frontpolitiken var de - uppriktigt sagt. - ganska så sekteristiska.

Om jag hade kunnat tänka klart skulle jag nog ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som gått emot TFOV, men stannat kvar i DFFG som lojala medlemmar. Men min gradvist (och efter juni 71 språngvist) förvärrade psykiska hälsa gjorde att mitt omdöme inte var så klart.

Men även om RMF på flera sätt i praktiken var sekteristiska,  var de ganska timida, ganska så  små, och inget hot mot DFFG. DFFG skulle inte ha skadats om RMF hade fått bli medlemmar.

Men ödets ironi gjorde att det ungefär samtidigt som TFOV kom ut hade bildats en grupp som verkligen kom att skada DFFG. De var lika anti-trotskistiska som någonsin TFOV, de hyllade Stalin mer än vad KFML någonsin gjort. De kom efter ett tag till och med att tillverka små knappar med bilder av Stalin de fäste på sina jackor.

De hette KFML(r) och de började senhösten 1970 att på allvar försöka slå sönder DFFG och avskaffa enhetsfronten. De använde brutala metoder men de misslyckades. När de insåg detta bildade de SFIF (uttytt Solidaritetsfronten för Indokinas folk) som inte var en front utan errarnas utskott för Vietnamfrågor. Det var omöjligt att vara med där utan att vara medlem eller sympatisör till (r). Efter ett år lades SFIF dessutom ned.

Det är som sagt lite ironiskt. TFOV:s stalinistiska författare fantiserade upp ett avgrundslikt "trotskistiskt" hot mot solidaritetsarbetet. Men de visste inte att medan de höll på att skriva TFOV tornade sig ett verkligt hot upp. Från ett bindgalen sekt som var mycket mer stalinistiska än de själva var...
----------------------------------------------------------------------------------------
* Om man ska se det mycket formellt skulle man faktiskt kunna hävda att från och med maj 1971 var RMF:s linje mindre sekteristisk än DFFG:s,  eftersom DFFG för medlemskap dessutom krävde att man stödde ett ganska omfattande program (med en de facto dold KFML-agenda). Men det  är mest formallogik - dels var det mest på papperet man måste stöda programmet i sin helhet, i praktiken kunde man ogilla stora delar av det utan att man riskerade uteslutning. Dels kombinerade RMF en icke-sekterism i teorin med en bisarr sekterism i praktiken - ex. vis att gå till demonstratoner, och där isolera sig genom att ställa sig i ett hörn med massor av röda fanor och egna "revolutionära" paroller!

Feministiskt Initiativ och kvinnojourerna

Det finns en organisation som heter Kvinnofronten. Den bildades redan 1979 och har som synes en webbsida.

Denna innehåller ofta bra och viktiga artiklar. I deras nyhetsbrev kan vi just nu läsa en tänkvärd debattartikel om Feministiskt Initiativs inställning till kvinnojourer. Av döma av de citat från F!:s program som där läggs fram ser det faktiskt ut som om F! har en ganska så alienerad inställning till kvinnojoursrörelsen.

Och en naiv tilltro till den den borgerliga statens institutioner, i detta fall Socialstyrelsen. Och en ganska så elitistisk och akademisk syn på vilka som är bäst lämpade att hjälpa utsatta kvinnor.

Det ska bli intressant att se om någon från F! kan svara på kritiken.

Ännu en sektgrundare lämnar sin sekt

Som bekant lämnade Ulf Ekman Livets Ord för ett tag sedan och nu har Frank Baude lämnat den sekt han grundade 1970.

Att grundare av destruktiva sekter lämnar dessa är ju på sätt och vis en bra sak....  Livets Ord startade sin bana genom att presentera sin kvasisatanistiska framgångslära som "kristendom" och KFML(r) startade sin genom att försöka slå sönder FNL-grupperna för att  förvandla dem till ett bihang till den egna sekten.

Detta misslyckades (r):arna med, och nu har de alltså efter 44 år och två namnbyten tydligen blivit för "feministiska" för deras macho till grundare. Alltid något man kan glädja sig åt.

Jan Guillou...

...har tydligen fått ta emot något som kallas för "Leninpriset".
Stackars Lenin!

Övergrepp i förskolan - och övergrepp i familjen

Mediebevakningen av de nyligen avslöjade övergreppen på en förskola har märkliga drag. Dels för att de mer och mer fokuserar på allt annat än de utsatta barnen, men dels också genom hur relativt sett stort de slås upp. I förhållande till andra övergrepp - som begås varje dag,

Trots allt är övergrepp i förskolan troligen relativt ovanliga i Sverige. Övergrepp i familjen är mycket mer vanliga.

Dessa övergrepp avslöjas mycket sällan. När båda föräldrarna är inblandade, eller där den ena väljer att blunda, kan man nog säga att de aldrig avslöjas medan de pågår. När den ena föräldern (vanligtvis modern) inte blundar utan försöker göra något åt saken brukar det vanligaste vara att vare sig hon eller barnet blir trott, och att den anklagade fadern får behålla vårdnaden.

Om modern aktivt försöker motarbeta det, riskerar hon att förlora barnet helt till förövaren. Och i de ytterst få fall där modern försöker fly med barnet, har både Aftonbladet och TV3 utvecklat en vana att publicera barnets bild, så att den anklagade fadern med polisens hjälp ska kunna få total kontroll över det!

Vad gäller de fall där ingen av föräldrarna står på barnets sida avslöjas det kanske ibland  när barnet hunnit bli vuxet, och sent omsider börjar minnas,. Men då är det i mångt och mycket för sent, och dessutom kommer hens minnen ju rutinmässigt att avfärdas som falska...

Övergrepp på förskolan är traumatiserande, men övergrepp i familjen är i grunden mer massivt traumatiserande. För de barn som utsätts i familjen finns ingenstans att fly.

Om detta skriver de stora media idag nästan ingenting. Det fanns en period på 80- och 90-talen då de gjorde det, men idag har denna period i stora kretsar allmänt avfärdats med den helt missvisande termen "incestpanik"....

Det är bra att övergrepp på förskolan uppmärksammas, även om karaktären på uppmärksamheten i just detta fall är lite märklig och efter hand mest fokuserat på ämnen som "häxjakten" på den anklagades familj, och hur synd det är om män i förskolan. Men det vore ju bra om media på nytt började uppmärksamma de övergrepp som både är vanligare och mer förödande.

Möte om bortträngda minnen på Feministiskt Forum

"Kampanjen mot bortträngda minnen är ett hot mot kvinnors och barns hälsa."

Medverkande: Erik Rodenborg, Kerstin Alfredsson och Eva Birkedal.

Erlanderrummet, ABF-huset, lördagen den 10 maj 2014, klockan 16.

Arrangör Föreningen Socialisten.

Programmet i sin helhet kan läsas här

Män, förskolor och övergrepp

Man får en stark känsla av deja vu när man läser Eric Erfors inlägg Fler män behövs på förskolorna på Expressens ledarsida idag. Det är ett nytt exempel på vilka debattartiklar som alltid publiceras i media när en daghemspedofil avslöjas. De är alltid på temat "hur ska vi hindra att dessa beklagliga pedofilskandaler  leder till att vi får färre män på förskolan?" Inte "hur ska vi förhindra övergrepp på förskolan?" Inte heller "vilka slutsatser kan vi dra av att i stort sett alla som begår sexuella övergrepp på förskolan är män?".

Utan alltså - jag upprepar - "hur ska vi hindra att dessa beklagliga pedofilskandaler leder till att vi får färre män på förskolan?"

Inget fel med frågeställningen, men så länge den inte kopplas till de två andra ovan nämnda frågeställningarna ger det ett lite ...undanglidande intryck. Eller med andra ord - jag anser att debatten om männens roll i förskolan måste integreras i en mer övergripande debatt om hur vi ska förhindra övergrepp!

Inget är nytt under solen. Nedan lägger jag ut en debattartikel jag skrev för 14 år sedan om precis den frågan. Den var medvetet provokativ, liksom dess titel. Jag har därför inte lagt ut den på denna blogg förrän nu. Men  Erfors ledarartikel i Expressen får mig att tycka att jag ändå bör lägga ut den. Som någon sorts motvikt.....

/Men nej, jag anser definitivt inte att män inte ska få jobba på förskolan!/
-------------------------------------
Fler förövare på dagis?
/Publicerad i Spegeln 2/2000./
Varje gång en så kallad daghemspedofil avslöjas startar massmedia genast en debatt. Inte om hur vi ska skydda barnen från förövare utan hur vi ska förhuindra att dessa besvärliga pedofilskandaler leder till att det blir färre män i barnomsorgen.

Med färre män i barnomsorgen får vi nämligen färre "manliga förebilder". Och att betvivla att "manliga förebilder" är det allta mest viktiga för barnen är absoult inte politiskt korrekt.

I Aftonbladet/Debatt den 9 april för förskolläraren Jesper Henriksson fram en helt ny infallsvinkel på det hela. Han föreslår att problemet ska lösas genom att män i barnomsorgen får högre lön än kvinnor.

Män är värda mer lön dels, naturligtvis, för att "barn behöver... manliga förebilder" dels för att  "vi är mer utsatta än vad kvinnor är. Ett pedofilrykte och det är kört".

Detta skulle alltså motivera ett så flagrant brott mot den likalönskprincip som ändå är det officiella målet för jämställdhetspolitiken idag.

Vad ingen verkar våga diskutera är vilka effekter som en politik för fler män på dagis får för risken att barnen utsätts för övergrepp.

Den överväldigande majoriteten av alla sexualbrott mot barn begås av män. Majoriteten av barnamorden, liksom av grov barnmisshandel, begås också av män.

Så vitt jag känner till har hittills ingen kvinnlig "daghemspedofil" avslöjats i Sverige. Trots att männen bara är två procent av daghemspersonalen står de för i stort sett hundra procent av de sexuella övergreppen på dagis.

Antalet fall är naturligtvis mycket högre än antalet fällande domar visar. Örebropedofilens offer mindes inte övergreppen. Om inte mannen hade videofilmat övergreppen skulle han aldrig ha fällts. Hur många fler som han kan finnas i barnomsorgen idag?

Fler män på dagis innebär nästan definitionsmässigt fler övergrepp på dagis. Varför vågar ingen säga det klart ut i den offentliga debatten?

Erik Rodenborg

När de fyras gäng föll

Igår var jag på KB  och tittade på DN från perioden då de så kallade "fyras gäng" föll i Kina. Denna benämning användes för /Maos hustru/ Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan, och Wang Hongwen, som alla hade varit ledande i kulturrevolutionen i Kina.

Deras fall (och arrestering) blev offentlig den 12 oktober 1976, men hade så vitt jag fattar skett nästan omedelbart efter Maos död.

Faktum är att jag mycket väl minns dagen som nyheten publicerades. Jag hade varit och hälsat på en kille jag kände i Farsta, och när jag kom tillbaka till innerstan såg jag kvällstidningarnas löpsedlar. Jag blev faktiskt riktigt glad. Jag hade ogillat "de fyra", och såg deras fall som något positivt.

Efter att ha läst kvällstidningarna gick jag till Kinavänsliga SKP:s bokhandel Oktober, mest för att se hur stämningen var där. Men jag märkte inget särskilt.

Själv var då mina åsikter om "de fyra" influerad av en kinesisk trotskist, som levde i exil i Hong Kong. Han hette Peng Shuzi och ansåg att den maoistiska fraktionen i Kinas Kommunistiska Parti var den mest stalinistiska, och att ett nederlag för dem skulle vara ett framsteg för Kina.

Det var en udda åsikt då, och idag tycker jag nog att den var en aning förenklad. Det fanns positiva drag också i kulturrevolutionen, men även idag anser jag att det var ett framsteg när "de fyra" föll. De stod (bland annat) för en bisarr kulturpolitik, där det mesta i kulturväg hade förbjudits, och det som var tillåtet nästan enbart var sterotyp revolutonspropaganda.

Inte nog med att "modern" "dekadent" västerländsk kultur var förbjuden, även klassisk kinsesisk kultur förbjöds. De enda länder Kina hade ett kulturutbyte med var Vietnam, Nordkorea, Rumänien och Albanien (och möjligen Kambodja). Det var en djupt impopulär politik, och bara några veckor efter att de fyra föll förklarade den nya ledningen att den skulle återuppta kulturutbytet med både Sovjetunionen och västländerna.

"De fyras" linje drabbade även vetenskap och forskning. 1987 träffade jag en kvinnlig kinesisk religionhistoriker, som berättare om hur religionshistoria som ämne hade förbjudits under "the so called cultural revolution", som hon uttryckte det, och hur hon själv hade deporterats till landsbygden.

De fyra föll utan något synbart motstånd. Det stöd de hade fått under kulturrevolutionen verkade helt ha försvunnit, Om man jämför hade störtandet av Liu Shaoqi under kulturrevolutionen lett till omfattande protester som under början av 1967 nära nog hade kastat in Kina i ett inbördeskrig. Men när de fyra föll verkade ingen protestera.

De fyra var nog mer populära i vissa vänsterkretsar i väst än i Kina. I DN kunde man förresten läsa ett uttalande av en italiensk feministggrupp som menade att utrensningen av de fyra var kvinnofientlig, och att Jiang Qing hade avsatts för att hon var kvinna. Det var lite underligt, de borde snarare ha protesterat mot att den enda kvinnan i KKP:s ledning hade fått sin position genom att hon var hustru till "den store rorsmannen" Mao.

I Sverige fanns en vänstergrupp som sörjde de fyra mycket djupt. Det var Förbundet Kommunist (där Anders Carlberg var ledande medlem). De hade under flera år stolt deklarerat att de stödde "vänstern i det kinesiska kommunistpartiet", dvs. "de fyra". Nu fick de inse att deras stora idoler verkade sakna allt folkligt stöd.

Observera att ingen 1976 hade en aning om de marknadsreformer som skulle komma senare - efter att  Deng Xiao Ping i december 1978 lyckades manövrera sig tillbaks till makten. De flesta kommentatorer trodde 1976 snarare att  de fyras fall skulle leda till att Kina skulle bli en mer "vanlig" öststat som skulle satsa mer på produktion och på modern teknik.

Men de fyras fall öppnade förstås dörren för Deng och hans marknadsreformer, men det var absolut  inte avsikten från början. Och även så här i efterhand måste man nog se det som mycket positivt att de föll. Deras politik var en absurd återvändsgränd, och de kombinerade en pseudoradikal retorik, med försök till totalitär kontroll över livets alla områden.

Och vad gäller Kina idag så är kapitalismen inte totalt återupprättad, trots marknadsreformer. I viss mån har de fortfarande en planerad ekonomi, även om den är mycket fragmenterad. Utan denna planering skulle de senare årtiondenas ekonomiska framteg ha varit helt otänkbara.

Genom eld och vatten

Nog nu med ångestskapande ceremoniell magi. Man kan tycka olika saker om Sarek (själv gillar jag dem) men jag har väldigt svårt att tänka mig att någon någonsin har fått ett ångestanfall av att lyssna på dem.

De har också ofta en form av "magi", men då i formen av en ibland ganska så innerlig naturmystik.  Jag tycker om den, den är rofylld.

Här får vi se och höra dem spela Genom eld och vatten på svenska uttagningen till Melodifestivalen 2003 . Nej, de vann som bekant inte denna. Jag har känslan att de som röstar i sådana sammanhang ofta har fördomar mot låtar som är inspirerarade av folkmusik.

Det är ju lite tråkigt.

En LP att bli rädd för

Perioden strax innan jag i november 1971, vid 16 års ålder, lade in mig på Långbro ungdomsklinik, plågades jag av diverse till synes helt irrationella, rädslor. En var att jag varje gång min bror spelade en LP med den ockulta musikgruppen Holy Magick Graham Bond fick ett veritabelt ångestanfall.

Jag brukade då lämna lägenheten och, om jag minns rätt, slå igen dörren mer eller mindre demonstrativt. Och sedan komma tillbaka några timmar senare när jag antog att jag skulle slippa behöva lyssna på den...

Nu har jag upptäckt att så vitt jag kan se hela LP:n numera finns på You Tube. Man kan börja lyssna här.

Det gjorde jag i förmiddags, och lyssnade kanske i 10 minuter innan telefonen ringde. Och, nej, jag fick ingen ångestattack av att lyssna på den. Men jag kan på sätt och vis förstå varför jag fick sådana av just den skivan 1971.

Fascinerande med KLF

En dag 1991 (eller 1992) var jag på hamburegerrestaurangen Clock vid Hötorget (som för övrigt låg där McDonalds ligger nu) och fick där se KLF:s musikvideo Justified and Ancient. Den fascinerade mig.

Jag vet inte riktigt varför den gjorde det, men jag höll just då på att läsa om förhistoriska samhällen. Så jag tyckte kanske att det var något speciellt med temat om något uråldrigt, som på något sätt höll på att... komma tillbaka.

I KLF:s sång finns ju hänvisningar till myterna om "Mu", den sjunkna kontinenten i Stilla Havet - som jag definitivt inte trodde på. Men man kunde ju istället associera till (exempelvis) det neolitiska Europa istället..

Det kanske verkar långsökt, men det gjorde i alla fall jag. Och jag köpte både singeln och ett samlingsalbum med KLF.

Och jag är fortfarande faktiskt lite fascinerad av stämningen i sången, som bitvis är tilltalande, bitvis är lite - kuslig.

Även Ulrika Kärnborg....

.... har skrivit en intressant recension av Magnus Utviks bok om Scheike-sekten.

Den är väl värd att läsa, liksom boken.

"Skevt sätt att diskutera bortträngda minnen"

/Publicerad i RSMH:s tidning Revansch! , nr 2/2014./

DET TALAS OM bortträngda minnen. Många har fått en bild av att det skulle vara en ovetenskaplig myt, genom till exempel Dan Josefssons bok om Sture Bergwall. Men den bilden är missvisande.
   Traumatiska minnen kan försvinna. Och sedan komma tillbaka, genom så kallade återkallade minnen. Detta är väl belagt, bland annat genom "Recovered Memory Project" vid  Browns universitet  i USA.
   Mannen som ligger bakom projektet, Ross Cheit, utsattes som barn, mellan 10 och 12 års ålder, för övergrepp av William Farmer, en ledare på ett sommarläger. Minnena av dessa försvann. Vid 36 års ålder började han minnas igen. Han letade reda på andra som varit utsatta, och vann slutligen ett civilrättsligt mål mot Farmer, som erkände anklagelserna.
   Att traumatiska minnen kan försvinna och komma tillbaka är alltså bevisat. Det som är kontroversiellt är om den glömskan skulle kunna bero på en specifik mekanism som kan kalas för bortträngning, alltså att en händelse kan trängas bort på grund av dess obehagliga innehåll.
 
DE SOM ÄR emot att bortträngning skulle användas som vetenskapligt begrepp förklarar ofta fall som Ross Cheits, med att det handlar om vanlig glömska. Det är en konstig åsikt. Det innebär ju att man glömmer grova övergrepp på samma sätt som man glömmer färgen på tapeterna i farmors kök!
   Att påstå att man kan glömma bort trauman på samma sätt som man glömmer så triviala saker är faktiskt att trivialisera övergrepp.
   En del som förnekar bortträngning menar också att det inte är biologiskt ändamålsenligt att tränga bort extrema trauman.  Minnets funktion är bland annat att lära sig undvika faror, och därför bör inte de mest traumatiska minnena kunna trängas  bort.  Mot det invänder många att det inte alltid är ändamålsenligt för ett barn att minnas övergrepp, speciellt inte om det är de närmaste som utsätter det.
   
TVÄRTOM, EN VIKTIG anledning till att minnena trängs bort anses av många vara att det både är outhärdligt (och ibland farligt) att som barn veta om att just de personer som de är som mest beroende av har svikit dem så grovt.
   Det anses ofta att det är detta, mer än själva den fysiska plågan, som bidrar till att traumatiska minnen trängs bort från medvetandet.

Erik Rodenborg
Bloggare som skriver bland annat om bortträngda minnen och är RSMH-medlem.

Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch

Tittade lite i Charles Thomas bok "Celtic Britain" och på sidan 13 fick jag syn på Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch. Det skulle vara ett  ortnamn i  Storbritannien med keltiska rötter.  Det lät ju lite fascinerande så jag letade  efter det på nätet och hittade bland annat detta .

Det är alltså världens näst näst längsta ortnamn. Tråkigt nog verkar det inte ha uppkommit spontant utan skapades på 1860-talet för att locka dit turister. Tidigare hette byn endast Llanfair Pwllgwyngyll.

Det långa namnet betyder alltså på svenska ”Den Heliga Marias kyrka i den vita hasselns dal nära den strida vattenvirveln vid helgon Tysilio av den röda grottans kyrka", och det tidigare namnet helt enkelt "Den Heliga Marias kyrka i den vita hasselns dal".

På Kungsholmens bibliotek

Jag skrev tidigare om Eva Berglunds bok Gullungen. Nu kommer hon att tala om sin bok på Kungsholmens bibliotek den 22 april. Mer detaljer kan man läsa här.