tisdag 16 april 2013

Det började med Monkees

En av de större förändringarna i mitt liv började med att jag i tolvårsåldern började lyssna på popmusik. Det var en stor förändring eftersom det i praktiken innebar att bryta ... en programmering.

Jag skriver programmering. Det kan låta extremt men är ganska så adekvat. Jag hade internaliserat uppfattningen att popmusik var skränig musik som man inte borde lyssna på. Eller mer exakt som jag inte vågade lyssna på.

Det var inget som uppkommit spontant. Det var internaliserade vuxenvärderingar. Exakt hur de hade internaliserats vet jag inte, men de var inte i någon genuin mening mina egna.

Popgruppen The Monkees hade en TV-serie. Den var populär i klassen. Alla pratade om hur bra den var. Jag hade en nedlåtande inställning till all popmusik så jag vägrade att se den. Till en början.

Men argumenten från entusiastiska klasskamrater var svåra ett motstå. De sa att serien var väldigt rolig, och jag behövde ju inte bry mig om musiken, jag skulle nog ändå gilla den roliga handlingen.

Så till sist föll jag till föga. Och då upptäckte jag något. Inte bara det att jag faktiskt tyckte att handlingen VAR rolig. Utan att jag också gillade musiken. Till en början med kanske främst seriens signaturmelodi.

Det var som en dörr öppnades. Efter någon månad lyssnade jag regelbundet på Tio i topp, och efter ett tag  också Kvällstoppen. Det sista såg jag som så viktigt att jag slutade att gå på Vargungarnas möten. För de låg på tisdagskvällar, samtidigt som Kvällstoppen.

Men nu var jag inget genomsnittligt barn. Jag brukade regelbundet läsa tidningarnas kultursidor, Och där fick jag reda på att Monkees sågs som obehaglig kommersiell musik. Inte nog med det - de sades inte kunna spela själva.

Det sista var delvis sant, till en början. På de två första LP-skivorna var det studiomusiker som spelade. Men bandet lärde sig ändå ganska snabbt att spela...

Det första var förstås sant, det med. Men vilken popmusik var inte kommersiell? Framförallt var det inget som behövde angå mig. Om jag gillade dem, så gjorde jag det.

Så jag började gilla dom ännu mer, som en sorts protest. Om jag äntligen hade lyckats bryta den programmering som vuxna i min närmiljö hade inplanterat i mig, så tänkte jag då inte bry mig om vad andra vuxna skrev på kultursidor.

Sedan är det en annan sak att det mest strömlinjeformade i musiken efter ett tag tonades ner hos Monkees. De började vägra att acceptera skivbolagets diktat, de började skriva låtar själva. De var förvisso fortfarande både "snälla" och kommersiella, men alltså inte riktigt lika strömlinjeformade. Ett tidigt exempel på en egen komposition (av Micky Dolenz) var en låt som blev kallad Alternate Title efter att skivbolaget vägrade att acceptera den ursprungliga titeln.

Men detta var nog början till Monkees nedgång. De hade inte riktigt kapaciteten att stå på egna ben, och efter ett tag försvann deras låtar från listorna.

Då hade jag redan ersatt dom med andra favoriter - framförallt Beatles. Men även där fick jag problem med vad som skrevs i tidningarna. För den 6 augusti 1967 publicerade DN en stort upplagd artikel om att Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band " var reklam för LSD "från omslaget till innerspåret". Aldrig skulle man få ha sina idoler ifred...

Men den ångest den artikeln utlöste  har jag skrivit om på andra ställen....

6 kommentarer:

Verutschkow sa...

För oss som inte riktigt hade åldern inne för Monkees blev det långt senare nödvändigt att inhandla en samlingsCD. Det enda s a s riktiga barndomsminnet av gruppen är att låten Valleri testades till 10itopp våren 1968 men inte tog sig in på listan. "It was also their last single to receive a push from their television series".

Annars borde väl Monkees vara det enda band som haft 2 stora hits där ordet believer finns i titeln. Numera stavas och uttalas ordet visst en smula annorlunda, tack vare en viss Justin Bieber.

"Truly inspiring to be able to come here. Anne was a great girl. Hopefully she would have been a belieber."


Anonym sa...

Grabbar inget fel på The Monkees men när det gäller 60-tals musik är det Mr tamburine man - The Byrds som gäller :-)

Erik Rodenborg sa...

Verutschkow

Jag gillade Valleri. Och blev sur över att den inte gick in på Tio i topp.

Det var den sista Monkeeslåten som nånsin testades där, om jag minns rätt.

Erik Rodenborg sa...

Anonym

Hur kan du jämföra en enskild låt med ett band?

Anonym sa...

Det var mer ett skämt Erik. Visserligen var det 60-talets största låt för mig men jisses så mycket bra musik det gjordes i det årtionden. Eftersom jag var liten under sextiotalet sa musiken mig inte så mycket då men efteråt då jädrar.

Vad gäller Monkees är det Dream Believer mer än I´m a believer som talar mest till mig. Grymt bra låt som lätt platsar på en "best of the sixtees" för min del. Flower Power musiken tilltalar mig grymt.

Erik Rodenborg sa...

Anonym

Jag antar att du syftar på Daydream Believer, som kom i slutet av 1967. Jo, den gillade jag också. Det var för övrigt den sista Monkeeslåten som nådde första plats på USA-listan.

Påskfirandet - den kusliga bakgrunden

Långfredag....  Dagen då man ska fira hur "Guds son" offrades och torterades ihjäl för 2000 år sedan.  Många vet dock inte bakgrun...