Bildjournalen återbesökt

Vad var egentligen BJ för tidning och hur påverkade den mig?

Jag har varit på Kungliga Biblioteket och tittat igenom årgångarna 1967 och 1968 av ungdomstidningen Bildjournalen (BJ). Det var väl vad man brukar kalla en "nostalgitripp", men det var lite mer än så

Att läsa BJ, liksom att lyssna på popmusik, var vid den tiden för mig i hög grad en revolt mot familjen. Och en längtan till en tillvaro som var glad och inte dyster, hoppfull och inte ångestfull. Ungefär som mannen som tittade in till de glada människorna bakom det lysande fönstret i Lovecraft-novellen The Outsider...

Så jag läste artiklarna och tittade på bilderna av glada tonåringar och deras idoler. Jag började i sommaren 1967, och fortsatte till BJ lades ner sommaren 1969. Men det var nog 1967 som läsupplevelsen var starkast.

Att läsa igenom BJ igen är en upplevelse. Och väcker upp minnen. Ett sådant var en bild av Davy Jones och hans flickvän Lynne Randell från BJ 22/11 1967. Jag har alltid mints bilden, men jag mindes inte alls att den kom från BJ. Däremot visste jag att jag då tyckte att det såg så sött och romantiskt ut så jag klippte ut bilden och lade den som bokmärke i en skolbok . Nu vet jag alltså varifrån den kom....

En bild som jag inte alls har mints genom åren var av skådespelaren Mary Maude, som spelade i en deckarserie som på svenska kallades "Deckare UPA". Men nu, när jag bläddrade i BJ den 16/10 1968 och såg den igen, kände jag omedelbart igen den. Och blev alldeles tagen. Något i hennes utstrålning, och/eller något inom mig, grep mig 1968. Jag minns att jag var oerhört fascinerad av bilden, men sedan har jag glömt att den fanns. När jag nu kände igen den var det nästan som en chock...

Men annars - i mina inte riktigt lika unga ögon idag ser jag kanske BJ som en bitvis ganska pinsam tidning. En kommersiell produkt, där medelålders journalister försökte ställa sig in hos tonåringar för att tidningens ägare skulle bli rikare. Eller?

Kanske inte helt och hållet. Journalisterna var ju inte tonåringar, men en del av dem, som Håkan Sandén, var uppenbarligen genuint intresserade av popmusik. Tidningen hade dessutom mitt i sin "töntighet" en obestridlig charm.

Och, som sagt, jag minns mycket i den. Jag kan till och med minnas specifika formuleringar i artiklar....

Och nu förstår jag plöstligt varför jag plötsligt fick för mig att låna Sigmund Freuds Drömtydning på biblioteket i december 1967. För någon vecka innan hade BJ haft en artikel om just - drömtydning. Fast förstås av en helt annan typ än Freuds...

Tiden förändras - som bekant. Vad som definitivt är nytt nu är ju att jag kan se sammanhang som jag inte tänkte på då. Exempelvis hur oerhört mansdominerad popkulturen var. Det handlade i tidningen nästan alltid om manliga musiker och om en (vanligtvis) ung kvinnlig publik. De manliga musikerna fanns på idolbilder. En del av dem var så stora att man måste vika ut dem. De kallades dock inte "utvikningsbilder", för det var en term förbehållen FIB/Aktuellts och de andra herrtidningarnas mjukporrbilder. Så i BJ fick det heta "elefantbilder".

Men mansdominansen var som sagt massiv. Av alla idolbilder var minst 19 av 20 på män. Efter ett tag kom det några bilder på kvinnliga artister, som Supremes. Men det var oerhört sälllan.

En annan iakttagelse som jag gör nu är hur BJ förändrades politiskt 1968. BJ var ju inte en "politisk" tidning, men det fanns en underliggande politisk agenda i den. 1967 kan den nog beskrivas som "vänsterborgerlig*" eller nåt. Man fick intryck att redaktörerna var folkpartister. På insändarsidorna pågick en evig debatt om kriget i Vietnam, där de USA-vänliga till en början var i majoritet.
'
1968 hände efter ett tag något dramatiskt. Tidningen började fyllas med en helt ny typ av artiklar. Intervjuer med amerikanska vietnamdesertörer. En intervju med em ung fransk arbetare, som deltagit i majrevolten. En intervju med en svensk anonym "revolutionär" som var med i Vänsterns Ungdomsförbund som beskrev hur han blev kommunist. Och - hör och häpna! -en intervju med FNL-aktivisten och den aktiva KFML:aren Åsa Hallström som i slutet av intervjun till och med ocensurerat fick ta upp nödvändigheten att bygga ett marxist-leninistiskt parti.....

Och de USA-vänliga insändarna upphörde förresten nästan helt....

Något hade definitivt hänt i tidsandan. På mycket kort tid.

Nu var BJ i en viss mening "politiskt korrekt" redan innan våren 68. Den var klart emot rasism, för jämställdhet mellan könen, mot diskriminering. Artiklarna om "könsroller" utgick som en självklarhet att kvinnor och män skulle vara jämställda. Däremot kan man nog säga att de ofta inte verkade inse att de i praktiken inte var det. Man presenterade en bild om hur det borde vara, men man bekämpade inte det som var.

BJ lades ner 1969, ungefär samtidigt som konkurrenten Hej!, som hade startats hösten 1968. Jag minns att jag var sur på Hej!, som jag trodde hade konkurrerat ihjäl BJ. Men det var nog inte den främsta förklaringen.

Den vänstervåg som BJ försökte anpassa sig till 1968 hade nog en del i saken. För många ungdomar tedde sig nog BJ. efter ett tag som ett sätt att stänga in dem i en artificiell tonårsvärld med popmusik som minsta gemensamma nämnare. Dessutom kom den svenska popmusiken in i en sorts kris 1968. I BJ finns nästan patetiska artiklar där kända popmusiker vädjar till publiken att fortsätta att gå på konserter för att "rädda popmusiken". Publiken svek popartisterna .

Nischen för en tidning som BJ minskade. Den popsagovärld som tidningen stod för utmanades av en annan verklighet.

Fast själv blev jag ledsen när den lades ner. Det skrev jag också då - i ett brev till en sympatisk brevvän som jag hade skaffat genom just Bildjournalen. Henne fortsatte jag att skriva till fram till 1971.

Då hade min egen tillvaro drastiskt förändrats. Till det sämre.