Varför kom inte Sovjet först till månen?

Jag vet att jag blev besviken när USA kom först till månen. Jag skulle mycket hellre sett att Sovjetunionen gjorde det. USA höll just på att bomba Vietnam "tillbaka till stenåldern" och jag unnade dem verkligen inte en sådan framgång...

Men varför kom USA först? Det var inte alls självklart. Sovjet hade lett i allt bara några år tidigare. De sände upp den första sateliten (Sputnik 1957), den första levande varelsen i rymden (stackars Lajka!), men även de första hundar som sändes upp och sedan kom levande tillbaka (Strelka och Belka). De sände upp den första sond som lämnade jordens gravitationsfält (Luna 1). Vidare den första sond som krachlandade på månen (Luna 2 1959), den första som fotograferade månens baksida (Luna 3 1959), och den första som mjuklandade på månen (Luna 9 1966).

Vidare den första människan i rymden, Jurij Gagarin 1961, och förresten två år senare den första kvinnan i rymden, Valentina Teresjkova 1963. Och många andra saker, som den första människan som gjorde en rymdpromenad utanför kapseln, Alexej Leonov 1965.

Sedan kom som bekant USA först med en bemannad färd runt månen 1968 och den första landningen 1969.

Men det innebar inte, som många tror, att Sovjet efter detta var helt slaget. Faktum är att Sovjet efter detta lyckades prestera den första landningen/mjuklandingen på Mars (tyvärr slocknade kameran), och några år senare såväl den första krachlandningen som den första mjuklandningen på Venus - och de första och enda bilder som någonsin tagits från Venus yta. Bland annat.

I BBC:s dokumentärserie "Planeterna" från 1999, som jag köpte på Akademibokhandeln för några dar sen, får man ett oväntat svar på frågan varför USA kom först. De intervjuar sovjetiska forskare  och kosmonaouter och de ger ett ganska klart svar på frågan. Sovjet kunde inte tänka sig att skicka upp  människor  till månen innan de var hundraprocentigt säkra på att de skulle komma levande tillbaka.

Faktum är att Sovjet inte långt efter Apollos landning fick upp en obemannad sond till månen, som tog prover, och åkte tillbaka till jorden med dessa.

Dokumentären konstaterar att USA i månkapplöpningen var berett att ta klart större risker. Några hundrapocentiga garantier hade inte heller USA, men man ansåg att man måste ta riskerna.

Det här är anmärkningsvärt. En bild som ofta sprids om  Sovjet idag är den av ett  samhälle, som alltid var berett att hänsynslöst offra sina medborgares liv för att uppnå resultat. Och att det beror på att diktaturen i landet inte behövde ta hänsyn till opinionen.

Nu stämmer i stort sett inte detta, inte efter 1953 (då Stalin dog). Och i detta fall  ser vi ganska klart att Sovjetledningen absolut inte vågade ta risken att offra kosmonauters liv på ett sådant uppdrag. Ja, det dog ju ändå  kosmonauter i rymden, liksom också amerikanska astromauter. Men när det gällde ett så vågat projekt som en resa till månen var Sovjet mer rädd om sina kosmonauters liv än var USA var om sina astronauters.

Det är på många sätt både intressant och tankeväckande.


 Frimärke på Valentina Teresjkova, från Sovjet 1963.

Seklets töntigaste poplåt?

När jag bläddrade i Tio i Topp-boken (se inlägget den 13 juni) så stötte jag bland annat på en av de kanske töntigaste poplåtarna som någonsin gjorts (och det vill inte säga lite) . Jag syftar, jag höll på att säga naturligtvis, på "Bobbys girl", som gick upp på tio i topp-listan den 1 december 1962, nådde förstaplats en vecka senare, behöll denna placering ytterligare en vecka, för att slutligen lämna listan den 26 januari 1963.

Glömt texten? Här är en del av den. :-)

"When people ask of me
What would you like to be
Now that your not a kid anymore-ore
(You're not a kid anymore)
I know just what to say
I answer right away
There's just one thing I've been wishin' for-or

I wanna be Bobby's girl
I wanna be Bobby's girl
That's the most important thing to me-ee
And if I was Bobby's girl
If I was Bobby's girl
What a grateful, thankful girl I'd be."

Men hur töntig än texten kan verka, uppnås den maximala tönteffekten endast när man dessutom lyssnar på Marcie Blanes sång.

Jag lyssnade inte på den 1962, jag hörde den först  i slutet av 60-talet, och minns att jag undrade om det där med "not a kid anymore" var någon form av ironi. Men kom fram till att det var det nog inte, tyvärr.

Jag kommer på mig själv med att undra om det skulle ha blivit en hit om den hade sjungits av en kille, hetat exempelvis "Suzys boy", haft samma naiventusiastiska tonfall, och med en i stort sett identisk text, bortsett från att könen var de motsatta.

Nej, naturligtvis inte 1962, men skulle det funka med något sådant idag?

Nja, vi sägs ju leva i queertider, men jag betvivlar att en upp-och-nedvändning av könsrollerna i Bobbys girl skulle vara möjlig som hitlåt ens idag.

Men jag kan ju ta fel.

Om bordellhärvan 1976

Jag har just lagt in Kerstin Alfredssons viktiga artikel om bordellhärvan 1976, "Mörkläggningen - så gick den till", på min blogg "Rituella och organiserade övergrepp".

Den fanns inte längre på nätet utom på Web Archive, och jag tycker att den borde vara mer tillänglig än så.

Den är förstås inlagd med författarens godkännade.

de Beauvoir fastnar i fällan

/Artikel av Kerstin Alfredsson från Socialisten nr 62, mars 2003. Inlagd med författarens tillstånd/.

----------------------------------------------------------------------------------------

Den som intresserar sig för "kvinnofrågan" snubblar förr eller senare över namnet Simone de Beauvoir. Snarare förr än senare, faktiskt. Nina Björk som skrev bestsellern "Under det rosa täcket" menar till exempel att de Beauvoirs "Det andra könet" är 1900-talets viktigaste feministiska verk. Andra talar om kvinnorörelsens "bibel"

I fjol gavs "Det andra könet" ut i nyöversättning av Norstedts förlag.

Själv har jag länge känt en skepsis mot de Beauvoir. Mycket på grund av den dyrkan hon utsätts för i etablerade, akademiska kretsar. Visst, hon stod för kvinnors rätt att arbeta och hon försvarade rätten till fri abort. Men båda dessa rättigheter och mycket mer infördes faktiskt redan 1917 i Ryssland, efter oktoberrevolutionen. Så det var inget nytt - har jag tänkt.

Men ska man vara rättvis så måste man förstås se att Simone de Beauvoir inte verkade i Ryssland 1917 utan i Frankrike under en tid när helt andra värderingar var förhärskande. På 30-talet hade fascismen lyft fram ett konservativt kvinnoideal i Europa, och restriktioner infördes mot kvinnors arbete i flera länder. Vichy-regeringen i Frankrike gjorde 1942 abort till ett brott mot staten som kunde bestraffas med döden.

I Sovjetunionen hade Stalin och ett byråkratiskt skikt tagit över makten och infört en fasansfull diktatur som också ändrade synen på kvinnans och familjens roll. Abort förbjöds 1936 i Sovjetunionen och skilsmässor blev mycket svårare att genomföra. Kommunistpartierna världen runt tog direktiv från Moskva, och i Frankrike hyllade man under 40-talet den traditionella familjen och började precis som i Sovjet att tala om kvinnor som födde många barn som "folkets hjältinnor". Homosexualitet fördömdes.

När "Det andra könet" kom ut 1949 sattes den på index av påven, vilket betydde att goda katoliker inte borde läsa den. Men också kommunistpartiet tog klart avstånd, vilket inte de Beauvoir räknat med. Både hon och hennes livskamrat Jean Paul Sartre såg sig som socialister, och alls inte anti-kommunister.

Simone de Beauvoir slog alltså inte in öppna dörrar på 40-talet. Men den väsentliga frågan för den som år 2003 tvekar inför hennes 880-sidiga tegelsten är om den har något väsentligt att säga oss idag.   "Det andra könet" behandlar många ämnen: biologi, sexualitet, lesbisk kärlek, psykoanalys, litteraturkritik, myter och så vidare. Jag tänker här bara kommentera bokens inledande avsnitt om öde och historia. Hur besvaras den centrala frågan - varför existerar kvinnoförtrycket?

"Man föds inte till kvinna"

Ett citat ur "Det andra könet" som har blivit bevingat lyder: "Man föds inte till kvinna, man blir det". Just den formuleringen har många likartsfeminister hakat på. Tanken är att det inte är biologin som förklarar kvinnans underordning och nu rådande könsroller. Det handlar om prägling. Nina Björk beskriver hur pojkar och flickor från första andetaget behandlas olika (rosa eller blått täcke), att de får ett livsmanuskript som ger dem deras olika roller

Det kan man ju hålla med om. Det är bara att titta på klädbutikernas barnavdelningar så ser man den strikta könsindelningen - en tjej som vill ha bekväma och robusta byxor tvingas ofta gå över gränsen och acceptera att etiketten säger "Boys"

Men att det är så kan de flesta enas om. Frågan är varför.

På den frågan svarar Simone de Beauvoir märkligt, motsägelsefullt och ibland direkt felaktigt.

Hon hävdar att "Genom hela historien har de (kvinnorna/KA) varit underordnade mannen, deras beroende är inte följden av en händelse eller en utveckling." (s 28)."Kvinnan har alltid varit om inte mannens slav så åtminstone hans vasall" (s 30).

Det är en uppfattning som går stick i stäv mot en marxistisk historiesyn, och så vitt jag kan förstå det mesta av antropologisk forskning. (Se artikeln om Eleanor Leacock och indianstammen Montagnais-Naskapi.) I Engels bok "Familjens, privategendomens och statens ursprung", 1884, visar han med hjälp av den tidens senaste rön att kvinnans ställning inte alls förbättrats under historiens gång. Tvärtom. I samband med att kollektiven bröts upp och klassamhället infördes led kvinnokönet sitt "världshistoriska nederlag".

Simone de Beauvoir har läst Engels, men hon är inte nöjd: "De viktigaste problemen har smusslats undan. Historiens vändpunkt utgörs av övergången från egendomsgemenskap till privategendom, men vi får absolut inga upplysningar om hur det kan ha gått till", skriver hon. Alltså är det inte säkert att teorin stämmer.

Bara biologiska förklaringar kvar

Det är sant att det finns stora brister i Engels bok. Han medger också själv att man inte vet hur övergången såg ut. Men om man inte ser kvinnans underordning som kopplad till samhällets organisation, och en ekonomi som bygger på utsugning, då återstår ju bara biologiska förklaringar. Simone de Beauvoir halkar ner i den fållan gång på gång.

Hon talar om männens större styrka, att kvinnorna för att försvara sig mot fiender och för att försörja sig själva och sin avkomma måste få beskydd av krigarna samt erhålla "förnödenheter från männens jakt och fiske". Men även om man tror på en oerhört strikt arbetsfördelning mellan könen där bara män jagade (vilket inte jag gör) så har det ju visat sig att det har varit samlandet, som inkluderar smådjur, som stått för merparten av födan. Undantag är möjligen arktiska områden.

De Beauvoir för ett resonemang om immanens (upprepning, reproduktion) och transcendens (kreativitet, utveckling, överskridande), där hon hävdar att kvinnorna sen urminnes tider varit passiva. "Men att föda barn och amma är hur som helst inga aktiva handlingar, de är naturliga funktioner som inte ingår i något projekt (...). Hon är dömd till hushållsarbete eftersom det är det enda som kan förenas med moderskapets plikter, men det låser fast henne i upprepning och immanens. Det upprepar sig dag efter dag (...) det skapar ingenting nytt". (s. 99).

Om Simone de Beauvoir här sagt att hon beskriver kvinnornas situation i den franska borgarklassen under hennes egen uppväxt hade man kunnat hålla med. Men talar man om mänsklighetens historia då blir det helt uppåt väggarna.

De Beauvoir fortsätter i samma spår: "I mannens fall är det helt annorlunda. (...) Homo faber är från tidernas begynnelse en uppfinnare: redan den käpp och den klubba som han använder sig av för att skaka ner frukt eller slå ihjäl djur är redskap med vilka han utvidgar sitt grepp om världen. Han nöjer sig inte med att hemföra fiskar som fångats i havet, han måste först erövra vattnets domäner genom att urholka trädstammar till kanoter...". "För att upprätthålla skapar han, han överskrider nuet, han öppnar framtiden".

Var kommer dessa uppgifter från? Skulle bara män ha uppfunnit saker?.

Det finns många exempel ur antropologin på så kallade primitiva folk där män och kvinnor delar på praktiskt taget alla uppgifter: samlande, jakt, barnskötsel, husbygge, beslutsfattande, deltagande i högtider och fester och så vidare.

Att kvinnor haft begränsad rörlighet i slutet av graviditeten och strax efter förlossningen innebar inte att de blev hemmafruar. Det vore en orimlighet i forntidens omkringströvande band.

"Kvinnornas guldålder"

Antropologen Eleanor Leacock har många gånger apropå så kallade ursprungliga samhällen understrukit att där fanns ingen åtskillnad mellan en kvinnornas privata hushållssfär och en männens offentliga arbetssfär. Det stora kollektiva hushållet var samhället, och där bidrog alla. Produkter konsumerades direkt och förvandlades inte till varor.

Lite längre fram i texten verkar det också som om de Beauvoir ändrar synsätt och säger emot sig själv. Hon skriver att i tidiga jordbrukarsamhällen har kvinnan ofta "utomordentligt högt anseende". Moderskapet uppskattas när det behövs arbetskraft. Egendom uppstår i kollektiv form. Kvinnan är inte förslavad i äktenskapet utan del av sin egen klan tillsammans med sina barn. Den gemensamma egendomen överförs på kvinnolinjen. de Beauvoir skriver till och med att jordbruket, vävandet, keramiken, varuutbudet och handeln ofta ligger i kvinnornas händer. Kvinnan anses ha magiska krafter och religionen domineras av den Stora Gudinnan.

Vad mer krävs egentligen för att visa att kvinnan vare sig var slav eller vasall? Men de Beauvoir låter sig inte påverkas. Nej, Engels hade fel, kvinnornas guldålder var bara en myt. Det är nämligen så att "hur mäktig hon än kan tyckas vara uppfattas hon genom begrepp som det manliga medvetandet har skapat. Hur skräckinjagande alla de gudabilder som mannen har utformat än må vara, är de i själva verket beroende av honom och det är därför möjligt för honom att förstöra dem.".

Med ett sådant resonemang - att det spelar ingen roll vilken ställning kvinnan i verkligheten har eftersom det är mannen som har givit henne hennes position - kan man förstås hävda vad som helst. Men det blir ärligt talat rent hokuspokus. Och det enda belägg de Beauvoir har för sitt påstående är ett par citat från den kontroversielle antropologen Claude Lévi-Strauss. Ett lyder: "Den offentliga, eller helt enkelt sociala, makten tillkommer alltid männen.".

Sen när de Beauvoir ska gå vidare och förklara varför männen dominerar säger hon: "detta fenomen är en följd av imperialismen hos det mänskliga medvetandet som objektivt försöker förverkliga sin suveränitet. Om inte den primära kategorin den Andre hade funnits i det mänskliga medvetandet, tillsammans med ett ursprungligt anspråk på att dominera den Andre, hade inte upptäckten av bronsredskap kunnat leda till förtrycket av kvinnan.".

Människans natur?

Bronsredskapen kan vi lämna därhän för tillfället, men i övrigt låter det här förvillande likt det borgerliga resonemanget om "människans natur". Jag tycker att människan som egoistisk, konkurrerande och girig ligger nära till hands, trots att de Beauvoir inte hävdar det.

Simone de Beauvoir menade att en förändring var möjlig, både i samhället i stort och för kvinnorna. Men med den syn på historien som hon presenterar känns det inte trovärdigt. Om kvinnor alltid tidigare, oavsett samhällsorganisation, varit underordnade - varför skulle det ändras i framtiden?.

Och att säga att hon var fångad i sin tid känns inte som en riktigt bra ursäkt. Alexandra Kollontay hade ju redan 1925 publicerat Kvinnans ställning i den ekonomiska utvecklingen, som har en helt annan syn på kvinnornas kapacitet i tidigare samhällen.

Vad vi behöver idag är en teori som knyter ihop Engels grundtes med fakta från modern forskning och förklarar kvinnoförtrycket utifrån den materiella verkligheten.

Kerstin Alfredsson

Litteraturtips: Eva Lundgren-Gothlin: Kön och existens
Alexandra Kollontay: Kvinnans ställning i den ekonomiska utvecklingen.
Leo Trotskij: Den förrådda revolutionen (avsnittet "Familj, ungdom, kultur")

Till frågan om Aisha

Det finns en fråga där det uppstått en form av bisarr "enhetsfront" mellan hårdföra islamistiska fundamentalister och anti-muslimska agitatorer. Det är frågan om Aishas ålder vid ingåendet av äktenskapet med Muhammad.

Det finns så kallade hadither som hävdar att Aisha, Muhammads andra hustru, var nio år när hennes äktenskap med Muhammad påbörjades. Hadither är berättelser om Muhammads levnad, som började sammanställas mer än 100 år efter profetens död.

De är ofta extremt otillförlitliga, och ofta motsägelsefulla. Som den anti-patriarkala kvinnliga muslimen Asma Barlas påpekar i sin väsentliga bok "'Believing Women' in Islam" finns det hadither för varenda smakriktning. Det finns "feministiska" hadither, som betonar Muhammads stöd för kvinnorna mot den patriakala samtiden, men det finns ju också manschauvinistiska hadither, som framställer Muhammad som extremt patriarkal.

Det är utifrån det perspektivet man bör se Aisha-haditherna.

Det finns ingen anledning att ta haditherna för tillförlitliga historiska dokument. En del hadither kan vara sanna, andra kan vara falska. Återigen andra kan vara halvsanningar, vars innehåll påverkats av ideologiska motiv hos de som tecknat ner dem.

Vad gäller just Aisha-haditherna bör man notera att flera muslimska lärde har lyft fram extrema svagheter i dem. Det gäller såväl kronologin, traditionsförmedlarnas tillförlitlighet, som mycket annat.

Jag vill här gärna länka till en central text av Moiz Amjad, liksom en annan av T.O. Shanavas.

Uppenbarligen har Shanavas tagit mycket från Amjad, men har lagt till en del ytterligare argument .

Själv har jag ingen välgrundad åsikt i frågan. Men det står helt klart att det inte kan ses som ett historiskt bevisat faktum att äktenskapet mellan Aisha och Muhammad var ett barnäktenskap.

Den överväldigande majoriteten av muslimer är idag mot barnäktenskap,. Därför bör man lyfta fram de argument som talar för att Aisha INTE var ett barn när äktenskapet med Muhammad inleddes. Att godtroget anamma Aisha-haditherna, för att därigenom få in poänger mot islam, är ansvarslöst. Det gynnar de värsta mörkermännen inom den muslimska kulturen.

Liksom Breivik-typer, som vill demonisera islam, för att lättare kunna motivera hets och förföljelse.

Ju fler muslimer som ifrågasätter Aisha-haditherna, ju mer isolerade kommer de som inom islam förespråkar barnäktenskap att bli.

Och det är väl ändå det viktigaste.

Snart blir det mörkare igen

Och det gläder mig.

Jag tycker inte om när det är ljust hela dygnet.

Jag har känt människor som blir ledsna när det börjar bli mörkare. Jag har aldrig förstått det.

En av de få positiva saker med att vara nära ekvatorn (som jag var i juni 2010) är att när det blir mörkt blir det mörkt på riktigt. Och det mycket snabbt.

Tyvärr var det lite FÖR varmt, förstås. Men den dramatiska skiftningen mellan ljus och mörker var häftig.

Mörker är vilsamt,  Jag förstår inte varför det i så många språk är en synonym för ondska, och destruktiva sidor.

Den 21 juni kommer jag att fira att det börjar bli mörkare igen.

Tyvärr kommer det att dröja till en bra bit in i juli  innan det märks.

Vad händer efter döden med de som plågar ihjäl djur?

Jag måste medge att jag, milt sagt, blev ovanligt illa berörd när jag läste om ett osedvanligt sadistiskt exempel på djurplågeri (maskerat som "konst"!) på kommentarsfältet till ett inlägg av Shed Light(kommentarer från 18.48 och 21.09, den 16 juni). En gatuhund fick svälta ihjäl inför publik, och i den omedelbara närheten av mat som den inte kunde nå.

Efter ett tag fick jag ett starkt inre behov av att leta upp ett avsnitt från Annie Besants bok "The Ancient Wisdom", som handlade om vad som händer efter döden med de som plågat djur.

Annie Besant trodde på reinkarnation, men menade att för de som plågat andra levande varelser fanns ett tillstånd hon kallar Kama-loka, där man får ta konsekvensen av sina handlingar, innan man kan återgå till kretsloppet. "Vivisektion" var det då vanliga namnet för plågsamma djurförsök.

"Here also is the hell of the vivisector, for cruelty draws into the astral body the coarsest materials and the most repulsive combinations of the astral matter, and he lives amid the crowding forms of his mutilated victims – moaning, quivering, howling (they are vivified, not by the animal souls but by elemental life) pulsing with hatred to the tormentor – rehearsing his worst experiments with automatic regularity, conscious of all the horror, and yet imperiously impelled to the self-torment by the habit set up during earth-life."

Detta, menar Besant, är inte ett straff från ovan utan en logisk följd av de egna grymma handlingarna:

"It is well once again, to remember, ere quitting this dreary region, that we have no arbitrary punishments inflicted from outside, but only the inevitable working out of the causes set going by each person. During physical life they yielded to the vilest impulses and drew into, built into, their astral bodies the materials which alone could vibrate in answer to those impulses ; this self-built body becomes the prison house of the soul, and must fall into ruins ere the soul can escape from it."

Jag har ingen välgrundad åsikt om vad som händer efter döden men den "konstnär" som beskrivs i kommentaren hos Shed Light borde faktiskt under en mycket lång tid hamna i ett tillstånd där han fick genomlida det han själv utsatte hunden för. Om det finns någon sorts rättvisa.

PS. Det finns de som behandlar barn på liknande sätt som mannen ifråga behandlade hunden - och värre. Men för detta räcker inga ord i det svenska språket till...
--------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Googlar lite och upptäcker att "konstnären" hette Guillermo Vargas Jiménez, en medborgare i Costa Rica,  och att det hände i vid en utställning i Nicaragua  2007.  Nicaragua saknar djurskyddslagar,  i motsats till Costa Rica. Juanita Bermúdez, chef för galleriet ifråga, förnekar att hunden dog, och hävdar att den släpptes efter en kort tid. Vargas Jiménez själv har inte uttalat sig om hundens öde, men har påpekat att ingen på utställningen på något sätt försökte rädda hunden trots att de hade getts intrycket att den skulle svältas till döds.

På engelska Wikipedia får man intrycket att han efteråt hävdade att syftet med utställningen var att visa på människors hyckleri och likgilighet.

World Society for the Protection of Animals gjorde en undersökning av händelsen, men verkar inte ha kommit fram till ett klart svar på vad som verkligen hände.

På internet finns mycket olika versioner av händelsen. Det finns de som argumenterar för att hunden verkligen svalt ihjäl, och att galleriet och "konstnären" senare försöker mörka detta, och de som presenterar den motsatta versionen.

Men oavsett vad som hände just där kvarstår ju det faktum att många djur behandlas på ett extremt sadistiskt sätt.  Och att de som skulle kunna ingripa inte ingriper.

Och, väl att märka, samma inställning finns ju inför utsatta människor... I synnerhet sådana  som är i ett socialt underläge, pga ålder, kön, etnicitet och/eller klass.

Mangamannen friades i barnporrmålet

Som väntat friades den så kallade Mangamannen av HD för barnporrinnehav. Det har jag faktiskt inga invändningar mot.

Den stora tragedin är här inte att han friades för bilderna utan att han i en tidigare dom fick obevakat umgänge med sin dotter. Utan att de stora media ens noterade det.

Det är det som får en att ställa frågan om barns rättslöshet i Sverige numera är total.

Tio i topp-boken: alla nostalgitrippars moder

Jag har just varit på bibliotek och lånat "Tio i topp,  med de utslagna på försök 1962-74" (Premium Publishing), Eric Hallberg och Ulf Henningsson. Den är tyvärr slut på förlaget. Boken är på över 550 sidor, och A4-sidor dessutom!

Den innehåller bland mycket annat alla tio i topp-listor (inklusive de utslagna låtarna!) från starten 1962 tills programmet las ner 1974. Dessutom har den en utförlig presentation av alla artister som någonsin testats till Tio i Topp. Och historiska avsnitt, där bland andra  Klas Burling medverkar.

Att läsa den är en nästan kuslig nostalgitripp. Jag har ett bra minne, och när jag går igenom listorna tycker jag mig ofta minnas när den eller den låten gick upp.

Jag lyssnade nästan alltid på Tio i topp 1967 (från och med april) och 1968, och mycket ofta 1969, 1970 och början av 1971.

Det jag först kastade mig över var alltså listorna. Men det finns alltså mycket annat att läsa.

Eftersom den kom ut 2011 och redan är slut borde den alltså sålt mycket bra. Därför kan man ju hoppas att förlaget trycker upp den på nytt... Elementär marknadsekonomisk kalkyl borde ju leda till det.

För den finns inte på så många bibliotek. Själv var jag tvungen att skaffa mig lånekort på Sollentuna bibliotek för att få tag på den.

Jag har sommarlån på den, så jag har ganska lång tid på mig att nostalgiskt fördjupa mig i den...

PS. I boken kan man bland annat få reda på att denna sång låg på tionde plats den 22 mars, den 29 mars och den 5 april 1969....

När jag önskade att det aldrig vore sommar

Som barn hatade jag sommaren. För det var då man måste åka från stan och bo i sommarstugan på landet. Och det var då skolan var stängd.

Sommaren var en enda väntan. Väntan på att den äntligen skulle ta slut och man fick komma tillbaka till stan. För då  slapp man att vara ensam med familjen i en liten håla.

Dagen jag åkte tillbaka till stan mot slutet av augusti var alltid som julafton. Jag väntade på den dagen med en innerlig intensitet.

Sommaren 1966 var jag elva år. Då kom jag, någon gång i juli, på att jag skulle göra en kalender. Eller rättare sagt skriva ner alla datum som var kvar tills jag skulle få åka tillbaks till stan. Och stryka dem ett efter ett, dag efter dag.

Ju färre datum som fanns kvar på listan ju gladare blev jag. Och till sist var det bara några få kvar.

Och så kom glädjedagen - då man kunde sätta sig i bilen och påbörja resan hem till stan. Och sedan var det mindre än två timmars bilresa fram till dess att det verkliga livet kunde börja igen - och den tröstlösa sommarparentesen äntligen var över.

The Big Bang Never Happened/ The Movie

Vill bara tipsa om en TV-film i två avsnitt med bland annat Eric J Lerner, från 2003, som argumenterar mot Big Bang-teorin. Den finns på You Tube i nio delar. I de fem första delarna får man se det första avsnittet, i de fyra senare delarna, det andra
.
PS.Den ovanstående länken går till det första You Tube-avsittet. På denna adress finns alla delarna tillgängliga.

Klokt om "Mangafallet"

Monica Antonsson skriver mycket klokt om det så kallade Mangafallet.

Det handlar här som så ofta annars om att mammor som försöker skydda barn som berättar om övergrepp inte tas på allvar. Och dessutom hotas med straff om de just försöker skydda barnen.

Monica Antonsson jämför med ett annat fall, där en mamma straffades för att hon i en helt annan situation INTE skyddade sitt barn.

Var finns logiken? frågar Monica. Ja, det kan man verkligen fråga sig...

Marsresa - som dokusåpa?

/Tillägg. Nedanstående reaktion kan te sig överspänd, med tanke på att det bisarra projektet med all säkerhet aldrig blir av. Det som gjorde mig upprörd var väl dels det faktum att det trots allt inte publicerades första april, dels att en expert från svenska Rymdstyrelsen faktiskt satt i radio och diskuterade projektet fram och tillbaks och uppenbarligen såg det som helt seriöst. Det gör det rätt otäckt./

Mycket ska man se innan ögonen trillar ur. Eller vad man nu ska säga.

Jag trodde inte mina ögon när jag först såg denna artikel. Men sedan råkade jag höra på radio om samma sak. Diverse experter intervjuades och de tog det hela på fullt allvar. Märkligt nog

Vi har alltså ett antal ekonomiska intressenter, bland annat från Big Brother, som ska skicka människor till Mars om elva år. De ska inte få komma tillbaka. Det hela ska följas i TV, och en jury ska utse vilka som ska åka. De måste vara omtyckta av TV-publiken för att de ska antas.

Sedan, verkar det som, ska man få följa deras äventyr på Mars, och, skulle jag nog tillägga, deras undergång. Och död.

En verklig dokusåpa som slår det mesta.  Eller?

Nu tror jag inte en sekund att det blir av. Men att helt seriösa personer tar det hela på allvar är oroväckande. Och otäckt.

Rymdfart är viktig för mänskligheten. Om vi antar att vi ändå lyckas klara av växthuseffekten så kommer mänsklighetens framtida överlevnad att hänga på rymdfart och rymdforskning. För att det ska bli något meningsfullt av det krävs en planering, en samhällelig styrning.

Att låta marknadskrafterna ta över, och dessutom marknadskrafter av detta slag, är vämjeligt. För att utrycka det mycket, mycket milt.

Det liknar romerska gladiatorspel, och är lika omoraliskt. Den enda väsentliga skillnad som finns är till romarnas fördel. Inte moraliskt, men på ett annat sätt.

För trots allt ordnade inte romarna gladiatorspel när saker som var livsviktiga för imperiet skulle avgöras. Man ordnade inte krigståg i Germanien där gladiatorer fick slåss mot germanerna inför publik. När det gällde saker som handlade om överlevnad tog de saker på lite mer allvar.

Att man på största allvar kan tänka sig att den första kolonin på Mars ska organiseras som en dokusåpa visar verkligen på hur maknadskrafterna tagit över. På det mest kusliga sätt.

Jag saknar ord. Det hela är så vidrigt att orden inte räcker till.

Är jag "Sveriges galnaste feminist"?

På det oefterhärmliga forumet Flashback har det nyligen utlysts en tävling om vem som är Sveriges galnaste feminist. Jag är tydligen en av de 24 kandidaterna.

Kul. Speciellt som de flesta av de andra kandidaterna är helt förträffliga personer. I synnerhet känner jag mig lite smickrad över att komma med på samma lista som Madeleine Leijonhufvud och Monica Dahlström-Lannes. Att jämföras med Maud Olofsson och Beatrice Ask är kanske inte riktigt lika roligt, men man kan ju inte få allt här i världen.

Det enda argument som jag kan hitta för att just jag ska få vara med på denna celebra lista tycks dock vara mitt utseende: "Galnare människa får man leta efter. Titta bara på hur denna ser ut. Har ”hen” bytt kön? Lyckligtvis har denna inget inflytande alls."

Hittills verkar ingen ha kommit på tanken att utlysa en tävling om vilket som är det snaskigaste internetforumet i Sverige. Kanske för att alla ändå vet att Flashback är den givne segraren.

Martinsson, Linderborg och "demokratin"

Roland Poirer Martinsson är en av de mer pinsamma aktörerna i den svenska massmediala politiska debatten, i tät konkurrens med Göran Skytte...

Martinson brukar ofta presentera sig själv som "filosof", men att han skulle vara det  märks då inte så ofta. Han verkar ofta på det mest märkliga sätt vara totalt oförmögen att förstå vad debattmotståndare egentligen menar. Han borde kanske gå på en kurs i argumentationsanalys.

Nu senast har han gett sig på Åsa Linderborg. Hon är en farlig antidemokrat och diktaturanhängare som borde avskedas från Aftonbladet. Tycker Martinsson.

Hur Martinsons verklighetsbild ser ut visas nog redan i hans inledande mening: "När kommunisterna ville döda sina politiska motståndare vägleddes arbetarrörelsen av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti i riktning mot reform, via parlamentarism."

Jag misstänker att om han hade skrivit en uppsats på historiska institutionen på Stockholms Universitet och skulle beskriva splittringen i den tidiga arbetarrörelsen på detta sätt hade han fått underkänt. Om inte läraren varit helt vrickad - eller ovanligt mörkblå.

Med den utgångspunkten är det ju inte så konstigt att han sedan är rädd för att Åsa Linberborg "i accelererande fart håller på att föra AB Kultur i riktning mot avgrunden".

Med "riktning mot avgrunden"avser  han tydligen här, att åsikten att borgarklasen exploaterar abetarklassen, och att detta bör ändras, då och då får föras fram i Aftonbladet. , Han framställer sedan Linderborg som en blodtörstig revolutionsromantiker, vilket hon sannerligen inte är.

När Martinsson sedan skriver: "Det var 1914, förklarar Linderborg, som socialdemokratin ställde sig bakom högern" kan han uppenbarligen inte ens förstå hennes poäng. Alla som vet det minsta om vad om hände 1914 vet ju att det startades ett världskrig det året. Och det var högern inom arbetarrörelsen som stödde kriget, medan den vänster som Martinsson framställer som så blodtörstig, var emot det.

Det var det Linderborg helt explicit syftade på. Och det vet Martinsson. Men vill gäma förvilla sina läsare genom att inte låtsas om det.

Men sedan kommer det intressanta. Linderborg är enligt Martinsson extremt antidemokratisk för att hon tycker att arbetarrörelsen en gång gjorde fel för att de lät näringslivet sitta i orubbat bo (det där med "universiteten" och "kyrkorna" som Martinsson lägger till kan vi lämna därhän -låter mest som ett kufiskt sidospår!) . Vi ser alltså här att för Martinson är det extremt antidemokratiskt och blodtörstigt att inte vilja låta "näringslivet" sitta i orubbat bo.

Det är det enda väsentliga i hans inlägg. Det är själva kärnan.  Man kan i övrigt gott glida förbli hans trams, som till exempel hans påstående  att det är en helt vanvettig konspirationsteori att anse att "Dagens Nyheters kultursida lierat sig med högern" (vilka skulle de annars ha lierat sig med? vänstern?) eller att han helt fräckt påstår att Linderborg försvarar Stalin - detta utan skymten av belägg…

Den stora skillnaden mellan Martinsson och Linderborg är att Martinsson de facto förvarar att ekonomin styrs av en liten klick, som lever på att exploatera andra. Linderborg anser att ekonomin bör styras av folket.

Det är ett brott i borgerlighetens ögon. Efter murens fall hade den hoppats att sådana otäcka åsikter skulle begravas för all framtid. Men det har de ju inte alls.

Det spöke som Marx talade om redan 1848 lever än idag. Och hemsöker uppenbarligen på det mest plågsamma sätt Martinsson och hans gelikar. Och gör så att deras syn förvänds, så att de kan yra om hur blodtörstiga alla socialister måste vara. Dessa, nämligen, som är så demokratiska att de också vill demokratisera EKONOMIN - och gå längre än den formella borgerliga demokratin. Den borgerliga "demokrati" där alla visserligen får rösta - men där de viktiga besluten ändå tas av finanskapitalet och den privilegierade elit som lever i symbios med detta.

Man kan tycka vad man vill om Åsa Linderborg, men hon är de facto oändligt mycket mer demokratisk än Roland Poirer Martinsson….

På Solstugan i ösregn

Vi var sju från vår gamla grundskoleklass på Solstugan vid Fredhäll. Utanför öste regnet ner men inne var det varmt, och framförallt väldigt roligt.

Att en del av oss har börjat umgås igen är ju så kul... jag skulle vilja säga underbart.

När det började närma sig midnatt gick fem av oss ut i ösregnet och gick till Fridhemsplan. Det kändes nästan deja vu-artat.

Det var en fantastisk kväll.

Din nya barnvakt?

Vill gärna länka till ytterligare en bloggkommentar om Mangafallet.

Och noterar, återigen, att domstolen trots dessa fakta beviljade fadern obevakat umgänge.

Vilka styr över vårt rättsväsende - egentligen?

Juni - gudinnan Junos månad

Juni är den enda månaden som är uppkallad efter en gudinna.  Nämligen den romerska gudinnan Juno.

När det första templet byggdes i Rom 509 f.kr. tillägnades det tre gudomligheter. Himmelsguden Jupiter och två gudinnor - Juno och Minerva. De kallades för den kapitolinska triaden och dominerade kulten.

Det kan verka förvånande att en så patriarkal kultur som den romerska har en gudatriad, där två av tre gudar är kvinnliga. Ja, för det första var de tre inte helt jämställda - Jupiter var ju högst. För det andra finns det teorier om att bakom denna triad fanns en äldre - där de tre gudarna var Jupiter, Mars och Quirinus.

Nu är det väl inte helt bevisat men det tycks vara en vanlig åsikt bland forskarna.

I så fall infördes den "nya" triaden kanske pga etruskisk påverkan. Etruskerna hade en triad som bestod av Tinia, Uni och Menvra. Tinia var en manlig gud, Uni och Menvra var kvinnliga.  Det är lätt att se likheten mellan namnen Menvra och Minerva.

Bilden av Juno anses delvis ha påverkats av den grekiska Hera, men hon hade många helt inhemska drag. Hon troddes vaka över människorna från vaggan till graven.

Hon hade många olika tillägsnamn. Ett var Sospista, "den beskyddande". Hon kallades också Lucina, vilket möjligen betydde "den ljusa". Ett annat namn var Regina - "drottningen".

Hon vakade över fruktsamheten och beskyddade barnafödandet. Hon stod på kvinnornas sida i äktenskapet och ansågs vara fientlig till männens utomäktenskapliga eskapader.

Den 7 juli hölls fester till hennes ära. I dessa fick endast kvinnor delta. Kvinnor från alla samhällsklasser deltog, såväl matronor som slavar.

Om Juno var upprörd kunde hon ge hotfulla tecken, som till exempel stenregn och blixtnedslag.

Juno dominerade kvinnornas kult i Rom, men dyrkades också av männen.

/Min huvudkälla till detta inlägg är Britt-Mari Näsströms bok "Romersk religion" från 2005. Och, ja, jag kritiserade ju Näsström ganska så omilt för några dar sen, men det finns ingen direkt anledning att betvivla vad hon skriver om Juno.../

 
Juno. Silverstatyett, från första eller andra århundradet e.kr.