Att Prideveckan får så stor uppmärksamhet, uppslutning och uppskattning ser jag som väldigt positivt. Det hade varit otänkbart för inte så länge sedan. Tiden förändras ju, och i det här fallet till det bättre.
Jag brukar delta i Pridetåget, men inte i någon av de andra aktiviteterna. Delta i Pridetåget gör jag med viss glädje, i synnerhet sedan gruppen "transpersoner" började inkluderas i de grupper som tåget, och veckan, representerade. Det ser jag som en mycket positiv utveckling.
Begreppet "transperson" är ju ganska vagt, och det är en fördel. I motsats till begrepp som homo- och bisexuell handlar det inte nödvändigtvis om vem eller vilka ens sexualitet riktar sig mot, utan om att man inte känner sig hemma med en biologiskt definierad könsidentitet.
Ja, jag ser mig som på något sätt en "transperson" men har aldrig helt entydigt definierat vad jag menar med det. Ens för mig själv. Jag har heller inte gjort "något åt" saken, även om jag ofta haft fantasier om att göra det.
Jag upplever mig inte som "man". Det är det enda helt säkra. Jag har ända sedan jag var 15 år konsekvent klätt mig i unisexkläder och varit helt allergisk mot klädesplagg som är entydigt manliga.
Å andra sidan har jag endast undantagsvis använt kläder som är entydigt kvinnliga. Mitt motstånd mot sådana är inte alls lika stort som mot manliga, men av olika skäl brukar jag inte använda dem.
I praktiken lever jag celibatärt. Inte på grund av några principer, det har bara blivit så. I stort sett konsekvent sedan 1980.
Anledningen till att jag inte gjort mer åt min upplevda transidentitet är nog att jag har haft andra problem, och intressen, som överskuggat frågan om könsidentitet.
Men på det sättet har jag nog missat en del. En hel del.
5 kommentarer:
En fråga. Anser du att transidentiteter, sexuella identiteter och könsidentiteter i allmänhet är socialt konstruerade eller "essentialistiska"? Det verkar ha varit något slags debatt om detta den sista tiden, däribland ett inslag på radioprogrammet Aschberg.
Jag tror att det kan vara både och. Det påstås finnas vissa strukturer i hjärnan som vissa transsexuella män har gemensamt med kvinnor. Tyvärr verkar dessa likheter endast kunna studeras vid obduktioner så man kan inte gå och be att få sin hjärna undersökt om man med livet i behåll vill få reda på om man är transsexuell på "riktigt"...
Men jag tror att sexuella identiteter kan ha såväl biologiska, sociala som psykologiska orsaker.
Men jag måste medge att jag inte har studerat frågan speciellt grundligt.
Fast vid närmare eftertanke bevisar inte eventuella skillnader i hjärnan att det inte handlar sociala eller psykologiska orsaker.
Hjärnans utveckling kan ju bevisligen påverkas av den sociala och psykologiska miljön.
Själv har jag aldrig fattat det där med att uppleva sig vara "född i fel kropp". Det känns ohyggligt normativt, som om det fanns en mall för vilken kropp som hör ihop med vilka känslor. Självklart kan man uppleva det så, men man kan ju också uppleva det som om man borde ha blivit arkitekt eller mycket rikare, eller längre osv. än man är. Normer för kön är sjukt trånga och plågar förstås, men att säga att kroppen är fel... Måste man inte vara religiös för att påstå en sådan sak? Det är ju inte det du har sagt, tvärt om verkar du hantera saker på ett anna sätt, men du har säkert någon bra fundering om saken?
Hej Jenny,
Det är ju svårt att beskriva känslor för någon som inte har dem. Men jag gör ett försök.
Anta att du vaknade i morgon med en helt ny kropp. Med motsatt kön, och/eller en helt annan ålder, och/eller helt andra proportioner. Hur skulle det kännas?
Nu har ju något sådant inte hänt mig, men känslan är ändå något liknande. Det handlar inte endast om ett abstrakt avståndstagande från exempelvis en manlig "könsroll", utan om något mycket mer konkret. En upplevelse på något plan av att ha en kropp som inte är mig själv.
Och, nej, det handlar definitivt inte om religion.
MVH Erik
Skicka en kommentar