Vill bara passa på...

... att länka till Suspicios utmärkta inlägg om polisens påpassligt snabba dementier av "ryktena" om ett sexnätverk runt den (nu döde) hallicken och den före detta polischefen.

Polisen utreder inte

Polisen har hållit en presskonferens där de försäkrar att de inte utreder något sexnätverk med högt uppsatta män. De säger också att de bara har en misstänkt. Surprise, surprise.

Nej, polisen är ju inte precis känd för att utreda sexnätverk med högt uppsatta män. Det mest kända fallet när de inte gjorde just detta har Kerstin Alfredsson skrivit om i en utmärkt artikel i Socialisten.

Annars berättar förstås den utsatta "Linda" i Expressen om just många och "välklädda" män som deltog i dessa "sammankomster". Men det tycks ju inte polisen utreda.

Om 30 år kommer det kanske ut böcker om hur det gick till när polisen inte utredde. Men det är så dags då.

Om jungfru Maria

/Från min webbsida 2003. Hämtad från den förträffliga sidan "Internet Archive". Och, nej, startsidan pryds inte längre av en bild av "Jungfrun av Guadalupe"./

Startsidan på denna hemsida pryds ju av avbildningen av jungfrun av Guadalupe, en av de många Mariauppenbarelserna i historien. Nu har tyvärr Maria i dogmatisk katolsk tappning ofta förvandlats till något ganska annorlunda än vad som framkommer av den bild som Bibeln ger av henne. Det är lite tråkigt, eftersom Maria var en ganska så spännande person, medan hon på olika katolska hemsidor och böcker framställs ibland som enbart ”lydig”, ibland till och med som en högerextremist. Det är sorgligt.

De katolska grupper som främst driver Maria som en fråga, och driver kampanjer för att hennes betydelse i den katolska dogmatiken ska framhävas mer, hör ofta hemma någonstans på den extrema högerkanten. Men det enda längre citat bibeln har av Maria, Marias lovsång i Lukas 1, har en ganska så samhällskritisk grundsyn:

”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.

Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”

Det passar bra in på den allmänt samhällskritiska karaktären som präglar stora delar av Bibeln, åtminstone från profeterna och framåt. Och det är ju ganska så anmärkningsvärt hur den katolska kyrkans högerflygel lyckas förvandla denna Maria, som väntar på hur Gud ska störta de mäktiga och upphöja de fattiga, till kontrarevolutionens främsta symbol.

Ett genomgående tema i den officiella katolska synen på Maria är annars Marias ”lydnad” till Gud och till sin son. Men när det gäller sonen kan man ju undra sig vem som lydde vem. Se detta avsnitt ur Johannesevangeliets andra kapitel.

”Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet.
Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.”
Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.”
Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.”
Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter.

Jesus sade: ”Fyll kärlen med vatten”, och de fyllde dem till brädden.
Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de.
Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom — men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet —
ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.”

Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galiléen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.”

Här avfärdar Jesus Maria, ganska bryskt, men hon ignorerar honom och handlar som om han inget sagt. Underverket (om man nu vill tro på det) skedde mot Jesu uttalade vilja; Maria fick sin vilja igenom till sist…

Maria är mer spännande som person än vad många som hyllar henne riktigt vill inse….

Maria har varit levande i katolskt fromhetsliv, bland annat på grund av de många uppenbarelser av Maria, s.k. "apparitioner" som ägt rum. De flesta av dessa har ej officiellt godkänts av katolska kyrkan, men även flera av de som har fått någon form av godkännade, torde vara problematiska för den katolska hierarkin.

När det för något år sedan var som mest diskussioner om hur den katolska kyrkans ledare hade försökt tysta ned anklagelser om pedofili, kom jag osökt att tänka på Marias "hemliga" uttalande från apparitionen i La Salette 1846: ”Prästerna har genom sitt syndiga leverne, genom sin kärlek till pengar, genom sin kärlek till utmärkelser och njutningar blivit en kloak av orenhet”...

Naturligtvis är det ett närmast ofattbart djärvt trossprång - som åtminstone jag inte vill ta här - att tro att Mariauppenbarelser på 1800-talet säger någonting om den historiska Maria. Men man kan ändå slå fast att inte ens apparitionernas Maria stryker den katolska kyrkan medhårs.

Men även protestanterna har problem med Maria. Ett exempel finner vi i Bibelkommissionens kommentarer till ett av kapitlen i Uppenbarelseboken, det om "kvinnan och draken". Inte någonstans nämns den katolska (och förvisso ganska rimliga!) tolkningen att den kvinna som åsyftas faktiskt är Maria. Istället föreslås andra tolkningar, som att kvinnan symboliserar Israel.

Här följer kapitlet om "Kvinnan och Draken" (Uppenbarelseboken 12):

"Kvinnan och draken
Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.
Hon är havande, och hon ropar i barnsnöd och födslovånda.

Och ett annat tecken syntes på himlen, och se, en stor eldröd drake, med sju huvuden och tio horn och med sju kronor på sina huvuden.

Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av stjärnorna på himlen och slungade dem ner på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn när hon födde det.

Och hon födde sitt barn, en son som skall valla alla folk med en stav av järn. Hennes barn rycktes upp till Gud och hans tron,

och kvinnan flydde ut i öknen, där Gud har berett henne en tillflykt, så att hon skall bli livnärd i tolvhundrasextio dagar.

Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred,

men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen.

Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.

Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt.

De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden.

Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”

Och när draken såg att han hade störtats ner på jorden började han förfölja kvinnan som hade fött sin son.

Och den stora örnens båda vingar gavs åt kvinnan så att hon kunde flyga ut i öknen, till den plats där hon blir livnärd en tid och två tider och en halv tid, långt borta från ormen.

Och ormen sprutade vatten ur sin mun efter kvinnan som en flod, för att strömmen skulle föra bort henne.

Men jorden hjälpte kvinnan, och den öppnade sin mun och svalde floden som draken sprutade ur sin mun.

Och draken rasade mot kvinnan och gick bort för att strida mot hennes andra barn, mot dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd."

Det är förvisso en gåtfull text, men den stämmer på ett anmärkningsvärt sett överens med senare föreställningar om Maria. Jag säger inte att den katolska tolkningen är självklar, men att helt förbigå den i noterna till bibelöversättningen är ganska svagt... ger intryck av protestantisk sekterism.

Reformationen innebar ju tyvärr också att nästan alla kvinnliga element i religionen raderades ut.

Kanske inte helt allvarligt menat...

Många verkar i dessa dagar vara rädda för den katastrof som en del tror ska inträffa när mayakalendern tar slut. Enligt somliga inträffar det december 2011, men de flesta talar om december 2012. Själv har jag ingen aning.

Vad jag inte riktigt förstår är dock varför nästan ingen (jag har en gång stött på ett undantag på nätet, men jag har glömt vilken adress det låg på) tar hänsyn till vad våra egna förkristna skrifter säger om saken. Jag syftar förstås på de fornnodiska skrifterna, som exempelvis Eddan.

Vi var visserligen inte så bra på astronomi/astrologi, men att Odens kunskaper var mycket stora framgår ju om inte annat i Sången om Vavtrudner, i den poetiska Eddan. (Men sejdkonsten hade han, förstås, lärt av Freja...)

Så vad säger dessa skrifter om världsundergången? Ja, i Ragnarök kommer jorden, och en stor del av gudarna, att förintas. Men när sker det? Det finns ingen fornnordisk kalender, men i Snorres Edda kan vi hitta en del ledtrådar.

Där får vi veta vad som händer omedelbart före Ragnarök: ”… den vinter som kallas Fimbulvintern kommer. Då driver snö från alla håll. Det blir en väldig köld och vassa vindar. Solen har ingen verkan. Tre vintrar i följd och ingen sommar emellan.”

Nu börjar det bli direkt otäckt. Som alla vet är den vinter vi har nu den kallaste på många, många år. Det bådar ju inte gott… eller hur?

Men låt oss räkna lite. Om vi utgår från texten i Eddan kan vi se att det är helt uteslutet att världen skulle gå under december 2011. Det finns inte tillräckligt många år, och vintrar, kvar. December 2012 är en annan sak. Om den vinter vi har nu aldrig ersätts med sommar, och detta upprepas ytterligare två år i rad har vi all anledning att vara rädda.

Om å andra sidan det blir en sommar även i år kan vi känna oss ganska så lugna.

Nu är jag inte tillräckligt insatt för att veta om Eddan menar att det kommer att finnas en vår och höst, och kanske det bara är sommaren som ska försvinna. Därför kan man måhända inte andas ut när de första vårtecknen kommer, utan vi får vänta ända till juni.

Men oavsett detta kommer jag nog ändå att vänta nervöst på det första vårtecknet…

Malta - en estetisk och andlig upplevelse

Jag var alltså på Malta i mitten av december, tillsammans med min bror. Jag tog en del bilder där, men har inte riktigt fattat, teknisk idiot som jag är, hur man kan föra över dem till datorn. Förr eller senare kommer det att lyckas, förstås.

Det var gripande att vara där. Platser som Tarxien, Hal Saflieni, Hagar Qim och Mnajdra, som jag bara sett på bild, kunde jag plötsligt gå igenom, se på, till och med snudda vid.

Tempelkulturen på Malta är något märkligt. Mellan 3. 500 f.kr. (eller 3. 600, enligt somliga) och 2.500 f.kr. fanns en kultur där man har funnit rester av många stentempel, och en gigantisk underjordisk gravkammare, uthuggen i berget. Däremot praktiskt taget inga boplatser.

De figuriner av sten, som har återfunnits i templen och i gravkammaren är antingen entydigt kvinnliga, eller så har de kvinnliga former utan att vara helt uppenbart kvinnliga. Inte en enda klart manlig figurin har återfunnits.

Gravskicket var egalitärt – alla begravdes i massgravar, utan gravgods, eller individuella markeringar. Nu låter ”massgravar” otäckt i våra dagar - men den som har vart i Hal Saflieni vet att de verkar vara gjorda med stor kärlek, och definitivt med både stor konstnärlig känsla och imponerande teknisk skicklighet.

Detsamma gäller templen. Av de tre jag såg tyckte jag att det senaste, Tarxien, gav en mindre stark upplevelse än Hagar Qim och Mnajdra, (som låg inom ett mycket kort gångavstånd från varandra)- Dessa var fullständigt underbara. Jag är ledsen att både min kamera och mobiltelefon hade gjort slut på bilder när jag slutligen kom till Mnajdra – de sista togs i Hagar Qim.

Var megalitiska Malta egalitärt? Jag tror det, det finns inga som helst tecken på social ojämlikhet. De som tror att det var ojämlikt och styrt av ”hövdingar” har egentligen bara två argument. Dels att bara ojämlika samhällen kan bygga stora stenmonument, dels att de etnografiskt beskrivna samhällen idag som byggt sådana, som de på Påskön, har varit ojämlika.

Det första argumentet är enbart dumt. Det andra kan lätt bemötas bland annat med att nästan alla de auktoritära ”hövdingadömen” som vi känner till idag var militariserade, och att inga som helst tecken på militarisering återfinns på Malta.

Det fåtal som inte var uppenbart militariserade visade ändå upp sin ojämlikhet i gravar, och/eller hus, och något sådant har heller inte återfunntis på Malta.

Dessutom hade dessa hövdingadömen en konst som framhäver det manliga, individuell prestige och hierarkier. Det gör inte den religiösa konsten i Malta.

Malta var en upplevelse, av både estetisk och andlig art.

Jag funderade om jag skulle låta mitt föredrag i år på Gudinneveckan i Näsåker handla om Malta. Men jag bestämde mig till sist att jag inte skulle det. Det kommer att handla om Kybele, den märkliga gudinnegestalt som dyrkades i Rom, och som har en historia som sträcker sig tillbaka till 7000 f.kr.

Ser att signaturen Garvarn....

... slutligen skalat av resten av sin "vetenskapliga" fernissa och anslutit sig till lynchmobben på kommentarsfältet på MA:s forum. Det är klargörande.

Han lägger också ut en länk till sin debatt-tråd med mig på Vetenskap och folkbildnings forum från 2006. Läs den gärna, och notera att längst ner på sidan ett i denna tråd länkar jag till en annan tråd på VoFs forum. Om ni följer den ser ni hur jag i en lång och närmast outhärdlig debatt gradvis demolerar den ena efter den andra av Garvarns källor.

Hans huvudkällor 2006 visade sig nämligen bestå av artikar i Ralph Underwagers tidskrift "Issues in child abuse accusations" (mannen som ansåg att "pedofiler" bör säga att de ”utför Guds vilja") och sektförsvararsidan "Religous Tolerance". 2009 kompletterar han med att hänvisa till engelska Wikipedias källor om McMartin - Paul och Shirley Eberle, ett författarpar som tidigare gav ut barnpornografiska noveller och Debbie Nathan och Michael Snedeker - två journalister som de facto försvarar sex mellan barn och vuxna.

Jag må säga att Garvarn sprider ett obehagligt skimmer över Vetenskap och folkbildning, där han är en aktiv medarbetare. Men han tillhör dessutom den pretentiöst pseudovetenskapliga grenen av förövarförsvaret och bör, för att parafrasera hans egen formulering om mig, avslöjas och bemötas så fort han dyker upp.

Han avslutar med orden "Rodenborg är en mycket obehaglig figur". Ja, kanske det, i alla fall obehaglig för Garvarn och hans gelikar. Det gläder mig.

Den "trivsamma" lynchmobben

Jag kan inte låta bli att kommentera de märkliga skriverierna om mig som nyss lagts ut på Monica Antonssons blogg.

Inlägget är ganska så snaskigt i sig själv, och på kommentarsfältet under verkar en ganska så märklig stämning byggas upp.

Jag ser just nu ingen som helst anledning att utförligt kommentera uppgifterna om mig, bara komma med två reflektioner.

1. Syftet med en sådan publicering (liksom tidigare liknande dito om andra för detta kotteri obekväma personer) torde vara att vara avskräckande. Om ni inte håller tyst kommer vi att gräva upp mer och mer personliga saker om er.

De får väl publicera vad de vill om mig, ju mer personliga påhopp desto mindre lust får jag att vara tyst.

2. Akademiskt kallas detta får ad hominen-argument. Det innebär att man flyttar tonvikten från vad en person säger till vilken (usel) person han/hon är. Om man kan påstå att någon är exempelvis utsparkad från en institution, sjukpensionär, har legat på psyket, har svårt att sova på nätterna, går klädd i fula kläder, eller något annat som inte har med sakfrågan att göra hoppas man att folk ska sluta att lyssna på vad vederbörande har att säga.

Ibland funkar metoden, men bara på personer som ändå saknar omdöme.

Nej, jag tycker inte att det är roligt att bli behandlad på detta sätt. Men, som sagt, det ökar inte min lust att hålla käften.

PS. Men nej, jag sparkades inte ut från institutionen efter lic-uppsatsen, jag var kvar som doktorand till 2007, då jag lämnande för att jag tyckte att mitt avhandlingsämne, skogsrån, inte gick att gå vidare på.

TILLÄGG LÅNGT SENARE
Jag borde för övrigt ha nämnt att "religionsforskare", lika lite som "forskare" i allmänhet, men i motsats till till exempel "psykoterapeut", inte är en skyddad titel. Den som på ett eller annat sätt forskar om religion kan naturligtvis kallas "religionsforskare", alldeles oavsett akademisk poäng.

Max Scharnberg....

... fortsätter att föra ut sina fria fantasier om Södertäljefallet på kommentarfältet på Ingrid Carlqvists blogg.

Man kan notera att så fort han närmar sig något som (i motsats till förhörsprotokollen) för mig är kontrollerbart, blir det uppenbart hur fritt han fantiserar.

Det senaste är att han upprepar sitt felaktiga påstående att Birgitta Allmo i sin bok säger att Södertäljeflickan fortfarande är hotad till livet av "mördarsekten". Jag har tidigare påpekat att detta är ett rent påhitt, och bett Scharnberg komma med en sidhänvisning, men det har han naturligtvis inte gjort.

Hans, en av de få meddebattörerna på IC:s blogg, som inte tillhör Max Scharnbergs fan club, har utlovat att han håller på att gå igenom rättegångsmaterialet för att systematiskt kontrollera Scharnbergs påståenden. Det vore fantastiskt, och skulle kunna bli en definitiv vederläggning av Scharnbergs mer eller mindre hallucinatoriska fantasier.

Man kan för övrigt notera hur de aktiva i anti-överlevarsekten runt IC devot bugar sig för Scharnberg och verkar tro att det han presenterar är ”fakta”. Deras uppvaknande kommer att bli obehagligt, förvisso (förutsatt, förstås, att dessa människor överhuvudtaget har förmågan att vakna upp).

---------------------
Se också Max Scharnberg på djupt vatten och Den dolda agendan.

Murens fall

Den vedertagna bilden av "Berlinmurens fall" är väl något i stil med detta: Först rådde en hemsk kommunistisk diktatur, sedan revolterade folket, som ville ha demokrati och makrnadsekonomi. Sedan föll muren, och vi fick demokrati och makrnadsekonomi, och så blev alltså det lyckliga slutet.

I denna artikel i Socialisten, som dels är en ögonvittnesskildring, dels sätter in murens fall i ett bredare perspektiv, får vi en bild, som bättre stämmer in med vad som verkligen hände.

Ensamhet och kollektivboende

Av ganska komplexa anledningar, som jag inte ska gå in på här, har jag nästan aldrig haft något förhållande. Det finns faktiskt bara två undantag; det ena lite mindre än ett år 1974-75, det andra lite mindre än ett år 1979.

Samtidigt har jag ofta behov av sällskap.

Därför har jag under mitt vuxna liv alltid strävat efter kollektiva boendeformer.

Den första sådana var ju lite udda – ungdomskliniken på Långbro 1971–73. Den följdes av ett vänsterkollektiv i Roslags Näsby, ”Kulturens Vagga”, 1973-74.

Sedan dess har jag hela tiden försökt undvika att bo i vanliga lägenheter. Jag har bott på folkhögskolekorridorer, studentkorridorer, hotellhem, och fram till 1985 ibland på psykkliniker. ..

Vanliga lägenheter har jag haft 1977-79 (Hässelby gård) och 1983-84 (Hjulsta). Det slutade inte bra någon av dessa gånger.

Och så nu då. När jag insåg att jag inte kunde plugga mer 2006 och måste göra mig av med studentrummet ville jag egentligen till ett hotellhem av något slag. Jag sökte till Huvudsta bostadshotell men insåg att kön var för lång, och att jag hade stått i kö i Telgebostäder så länge att jag såg att jag kunde få något snabbt. Det fick jag också.

Och nu bor jag i en lägenhet och har bott här mer än tre år. Jag har absolut inget mot lägenheten, eller grannarna, eller området, det är bara det att jag inte passar att bo ensam i lägenhet.

I synnerhet inte så långt borta från den miljö jag var van vid.

Det känns som jag håller på att bli vansinnig. Eller nåt.

Jag tror inte mina ögon....

Nu har en kolumnist på en av Sveriges största tidningar positivt uppmärksammat Birgitta Allmos bok "Vem vågar tro på ett barn?". Undrens tid är inte förbi, tydligen. Det är Anna Laestadius Larsson i sin krönika i dagens SvD.

Tack Anna!

PS. Sorry att jag bröt mitt nyårslöfte att inte blogga, men alla vet ju att nyårslöften är till för att brytas, eller hur? Det här var för viktigt för inte nämnas här!