På ett sätt känns det aningen desperat. Jag är 52 år och har aldrig upplevt mig som vuxen man. Jag har alltid reagerat negativt på att bli betraktad som man, och kroppen känns i stort sett alltid som främmande. När höll på att komma upp i tonåren fick jag oerhörda ångestattacker. Det berodde förvisso på annat också, men jag tror att ångesten förstärktes över att jag utvecklade en manlig vuxen kropp jag inte ville ha. Och ju äldre jag blir ju obehagligare blir det.
Jag vet bara inte vad jag vill vara istället. Ibland tror jag att jag vill vara kvinna, ibland att jag inte vill ha någon vuxensexualitet alls, dvs. att jag skulle vilja vara kastrerad… Det sistnämnda lär jag aldrig kunna få, det förstnämnda skulle jag rent teoretiskt kunna få om jag ställde upp på en massa psykologintervjuer och bevisade att jag vill vara kvinna genom att gå i kvinnokläder – eller? Vad då kvinnokläder?
Om jag vore kvinna skulle jag gå i t-shirt och jeans, men det gör jag ju nu också. Jag har inget behov av att på ett spektakulärt sätt se ”kvinnlig” ut.
Jag gör inget åt dessa saker, har aldrig gjort det. Men det måste jag göra snart, paniken bara växer…
Frågan är bara vad och hur.
Om jag skulle ”byta kön” har jag ingen aning om jag skulle bli heterosexuell eller lesbisk eller asexuell – eller någon kombination av dessa. Men det är inte det väsentliga, det viktigaste är att slippa vara man… Vilka saker som skulle kunna hända när jag väl slipper det som jag reagerade med sådan panik på i förpuberteten har jag ingen aning om… Det kanske blir trist, dötrist, tråkigt…. eller kanske helt underbart, för att nu citera Askungen.
Förr eller senare ska jag dö, tyvärr, höll jag på att säga, och jag vill inte dö som ”man”. På något sätt måste jag komma ur in passivitet och göra något åt saken. För tiden bara går och går…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
2 kommentarer:
Att vara eller inte..
Är en stor och existensiell fråga och att vara man i ett allt för kravfyllt samhälle, gör det svårare.
Män får inte vara offer och vi möts med misstänksamhet om vi talar om vad vi varit med om. Oj då! Han är säkert morgondagens förövare eftersom han varit utsatt..
Att vara man med svåra upplevelser från barndom innebär att vi som män ska bryta tabun och lära alla med okunskap om vad det innebär att vara traumatiserade. "visa staken i dig" Vad betyder det?
Jag har själv många gånger önskat att jag vore kvinna, dom får ju vara lessna dessutom är dom i dom flesta fall medsystrar, var finns männen i dom samanhangen? Utan konkurans.
Är vi män inte felprogramerade från början vi ska vara potenta starka och helst vara rika. Om vi beskriver vår sårbarhet ses vi som svaga, inte undra på att det ser ut som det gör.
Tack Erik dina tankar är betydelsefull för många män
Kjell-Åke Bjurkvist
Hej, Kjell-Åke.
Tack för dina synpunker. För min del är jag inte säker på att det endast är den manliga rollen jag vill slippa. I så fall hade det varit enklare. Men jag vill nog slippa mer än den sociala programmeringen...
Vänliga hälsningar Kire
Skicka en kommentar