Jesus och Muhammad

Debatten om Muhammadbilderna har fått mig att fundera lite på vad jag tänker om Jesus och Muhammad, kristendomen och islam. Jag är varken kristen eller muslim, i och för sig, men jag gick många år och försökte bli "kristen". Det gick inte.

Jag upplever Jesus som en betydligt mer sympatisk person än Muhammad, för att uttrycka mig försiktigt. Jag tänker inte gå in på varför, men var och en kan läsa evangelierna och jämföra med Koranen och någon populär biografi över Muhammad och dra sina egna slutsatser.

Men... det innebär inte att jag tycker bättre om kristendomen än islam. Faktiskt inte. Anledningen är främst denna.

När en religion för en gångs skull har en riktigt sympatisk religionsstiftare, ska han nödvändigtvis torteras ihjäl i slutscenen. Och sedan ska hela läran byggas upp på att det är denna hemska död som frälst hela mänskligheten. De kristna ska kunna "vila ut i Jesu sår" (ett populärt uttryck i den tidiga pingströrelsen), och en sång låter oss veta att "genom blodet har han frälst mig".

Dessa citat är inte bara representativa för pingströrelsen, var och en som plågar sig igenom Paulus ser att de bygger på den grundsyn som fanns i den tidiga kristendomen.

I artikeln "Nattvarden, korset och försoningsläran" på min hemsida http://www2.hemsida.net/kiremaj70/ har jag utvecklat det närmare.

I sin praktik har sedan både islam och kristendomen oftast allierat sig med makten, med männen mot kvinnorna, med de vuxna mot barnen, och förföljt kättare och oliktänkande. I båda fallen finns också exempel på motsatsen - kristna och muslimer som vägletts av sin religion för att kämpa mot orättvisor och förtryck.

Nya testamentet skulle definitivt vara mer sympatiskt än Koranen - om det inte vore för blodsoffret, försoningsläran, och den otäcka syntesen av denna blodsmystik och försvaret för makten man finner hos Paulus och i en del av de andra breven.

Och jag reagerar mer negativt när jag ser kristna kors än när jag ser den muslimska symbolen, nymånen. Varje gång jag ser ett kristet kors tänker jag på den plågade man som slutade sina dagar med ångestskriet "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?".