Bortträngning är inte politiskt korrekt

På min hemsida har jag just nu lagt upp en recension av en bok som heter "Betrayal Trauma". Den är skriven av Jennifer Freyd, som hamnade i centrum av en hård debatt i USA om "falska minnen". Anledningen var att hon privat anklagat sin far för incest. Föräldrarna svarade dock inte privat, de startade False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som publicerade fallet, och drev tesen att återkallade minnen av övergrepp är falska.

Nu var Jennifer Freyd psykologiprofessor med minnesforskning som specialitet, och hon blev inte direkt svarslös. Men hon inskränkte sig inte till att bemöta sina föräldrar och FMSF. Hon utvecklade en egen teori om bortträngningen och dess orsaker.

Före hennes bok fanns det i stort sett två teorier om orsaken till att minnen trängs bort. Båda formulerades av Sigmund Freud. Den första teorin lade han fram på 1890-talet, och innebar att minnen som var fysiskt eller psykiskt plågsamma trängdes bort för att denna plåga var outhärdlig. Den andra teorin formulerade han i början av 1900-talet, och gick ut på att minnen som var kopplade till omedvetna otillåtna önskningar trängdes bort.

Nu läger Freyd fram en tredje teori, som lägger fokus på barnets beroende av vårdnadshavare och andra vuxna. Orsaken till bortträngningen är inte att minnen skulle vara plågsamma i sig (obehagliga sjukhusminnen tillhör de vanligaste minnena från barndomen) utan för att de är kopplade till svek och förräderi från viktiga vuxna i barnets omgivning, framförallt, naturligtvis, vårdnadshavarna.

Att ha sådana minnen sätter barnets grundtrygghet och i extrema fall dess existens i fara. Därför kan det ofta vara nödvändigt för barnet att inte minnas.

Dessutom bemöter hon de som förnekar att minnen alls kan trängas bort. Det är nu entydigt bevisat att minnen av övergrepp kan försvinna, och sedan komma tillbaka. Inte ens de hårda förnekarna vågar idag förneka det uppenbara. Men istället försöker de mer eller mindre, för att tala ren svenska, slingra sig och hävda att minnena kan ha försvunnit av andra skäl än att de var obehagliga. De kan till exempel ha glömts bort för att de var oviktiga.

I föreningen Vetenskap och Folkbildning frodas sådana teorier, och på deras forum på internet brukar de dyka upp när bortträngda minnen kommer på tal. Det säger sig självt att detta är att trivialisera övergrepp i barndomen. Om de ses som något man kan glömma på samma sätt som man glömmer färgen på tapeterna i farmors kök, blir övergrepp mot barn en liten bagatell.

Hur kan i övrigt intelligenta människor komma till sådana bisarra slutsatser? Den yttersta förklaringen torde vara social. Det är så pass många människor som minns övergrepp i barndomen att andelen förövare i befolkningen med nödvändighet måste vara ganska stor, om dessa minnen är riktiga. Då förstår man kanske varför det är så viktigt för många att bortträngning och återkallande av bortträngda minnen ska ses som en myt.

När man läser om rapporter om att barn inte berättar allt för polisen i förhör om övergrepp de utsatts för (senast i ett referat i en av Stockholms gratistidningar om en aktuell forskningsrapport), formuleras det ofta som att barnet medvetet låter bli att berätta vad det minns. Det kan förstås hända, det också, men när man stöter på sådana formuleringar alltför ofta undrar man om inte det också beror på att bortträngning i vår tid ses som något farligt. Att acceptera bortträngningen som ett faktum är hotande inte bara för enskilda förövare utan för stabilitet och lugn i samhället, det är alltså förnekat, det är nedtystat.

Att tala om bortträngning är, kort sagt, inte politiskt korrekt.